Poetisk tillvaro

Publicerad 26.02.2016 kl. 21:59
bene-majakovskij

Jag läser ut Bengt Jangfeldts biografi om Majakovskij. Den har legat och väntat på mitt nattduksbord länge. Så tog jag itu med den, och jag har inte ångrat mig. Titeln är talande. Och passande. Med livet som insats. En hel tidsepok och ett rikt persongalleri radas upp framför mina ögon. Mycket känner jag igen, mycket är helt nytt. Det är lite som att göra en tidsresa, tillbaks till min ungdoms dagar.

 

Jag blev fascinerad av Majakovskijs dikter i tonåren. På den tiden skrev jag också ”poesi”. Ofta, mycket och gärna. Mina fickor var alltid utrustade med små anteckningsböcker och ett par pennor. Inspirationen kunde slå till mig när som helt. Det gällde att vara beredd. Favoriten var långa nätter med té, stearinljus, djupa samtal och skrivande. När månen var uppe och Göteborg låg i skugga, då kände jag att jag var i mitt rätta element. Tankarna kunde lyfta. 

Jag hade ungdomens mod och självupptagenhet, det som hjälper när du skall blotta ditt inre. Allting var intensivt. 

Över huvudtaget undrar jag varför poesi och ungdom hör så ihop. Är det för att språket är naket, berörande? Är det för att en är extra mottaglig i vissa skeden av livet? Eller är det något annat?

Jag fastnade i Majakovskij, Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi. De var väl intre precis mina husgudar, men de talade åtminstone till mig. De kastade sig ut över brådstörtat djup utan en sekunds betänketid. De höll aldrig på med small talk. Här gällde mer existensiella frågor. Och jag sög i mig allt, som en torr svamp, suktande efter fukt.

Det hade ett pris. Jag lärde mig sen heller aldrig small talk.

Dikterna innehöll komplicerade bilder, ofta långt utanför min horisont, men också i det fanns en lockelse. Kanske ett löfte om en större värld, om att få vara med.

Kanske i den intellektuella ansträngningen som det krävde att ens komma lite in i diktens värld.

Om Majakovskij sägs att han var livrädd för att bli gammal, för att tappa sin attraktionskraft. På många sätt är myten om honom lika lockande som dikterna han skrev. En människa som levde fullt ut. Som inte höll tillbaka. Som dessutom aldrig kommer att bli gammal. Hans tid på jorden var från början dömt att bli kort. Han blev en ikon, som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Amy Winehouse, James Dean.

Jag är betydligt äldre nu än nån av dem nånsin blev.

Har jag blivit feg? Har jag tappat gnistan?

Jag har i alla fall tappat den intensiva förälskelsen i poesin. Nu känns den ofta konstruerad, självupptagen och lite klyschig. Kanske är det jag som har förändrats, mina ögon inte längre lika blått oskuldsfulla.

Eller så har jag inte hittat dagens poeter.

 

Johanni

#Temablogg52

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?