Avlägsna avsked

Publicerad 05.02.2016 kl. 23:22
41885

Vi sa aldrig hejdå. Man gör sällan det. Man tänker att imorgon är en ny dag. Snart ses vi igen. Visst kan jag slås av tanken att denna gång kan vara den sista, men jag tror ändå inte riktigt på det. Nånting inne i mig jobbar på som vanligt.

Inte till till dig sa jag heller adjö. Vi liksom bara gled isär. Det blev längre mellan träffarna, och i något skede upphörde de helt. Jag vet inte om någon av oss ens tänkte på det då.

Det är bara nu, med facit i hand, som det känns tydligt.

När jag spara dessa brev, dessa foton, dessa böcker, dessa filmer, dessa skivor, vad är det då annat än mitt försök att bromsa tiden, att hålla något kvar?

Något som måste glida mellan springorna, vara just utom synhåll. Något som inte längre är.

Ibland heter det att livet känns mer intensivt i dödens närvaro. Kanske är det så. När du hotas mista något känns det nära, viktigt. Motsatsen är väl då att ta någon för given. Att inte ens se henne. Naturligtvis är det också en fråga om hur mycket du pallar med. Det låter fint att leva som om varje dag vore din sista, men det blir himla jobbigt i längden. Det blir mycket ågren på det sättet. Ändå är det väl på sätt och vis det jag strävar efter. Att vara närvarande. Att förstå att uppskatta ögonblicket, vännerna, familjen.

Om jag börjar tänka för mycket på dem som inte längre finns faller jag snabbt ner i sentimentaliteten. Det är för mig ett slags perverst, självömkande tillstånd. Som ger mig lov att göra inget alls. 

Att gå vidare och förneka det som har varit, eller aktivt glömma, är inte heller hållbart. Alla bitarna behövs, också de bittra. Besvikelserna, förlusterna, missräkningarna, skammen.

Det är ingen skam att hålla fast. Men det är inte alltid rätt. Att våga släppa taget är svårt för mig. Svårt och lite skrämmande. Jag vill gärna bli bättre på det, men den övningen kostar på.

Jag hittar en gammal anteckningsbok. Jag är kanske 15. Jag skriver. Jag lämnade barndomen bakom mig i en blå tågvagn. Sedan fortsätter jag med att beskriva vädret, mina medpassagerare. Jag var ivrig att komma vidare. Att ta avsked från det som varit kändes lätt, som att ömsa skinn. Jag tänkte inte på alla som jag lämnade kvar i den gamla världen. Jag var just så där hänsynslös som man måste vara för att bryta upp. Något lossnade. Något gick sönder.

Jag gick vidare.

 

Johanni

 

Detta var ett inlägg i #Temablogg52

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver?