Begränsad ärlighet

Publicerad 22.01.2016 kl. 23:09
A Little Princess // La Princesita 5

Jag tänkte säga att det här med ärlighet är förlegat. Tanken att ärlighet varar längst är förbundet med en viss världssyn, ett visst tankesätt. Uppfattningen om ärlighet är då att vi känner skuld när vi ljuger. En ärlig människa är underförstått en god människa. En ärlig människa är också absolut, kompromissar inte. Det finns klara gränser mellan det som är rätt och det som är fel.

Och så tänkte jag att det var min tonårs ideal. Att vara ärlig till varje pris. Att säga som det var, även om det var obehagligt. Det fanns ofta ett patos som smög sig in i min tonårs röst, då jag uttalade dessa sanningar. Där var jag, och där var världen.

Åren har visat mig att det finns en massa gråzoner. Jag har börjat tänka att det inte riktigt är så enkelt. Om jag skulle möta mitt yngre jag, skulle jag nog försöka förklara det. Men mitt yngre jag skulle inte lyssna, skulle tycka det lät som undanflykter, feghet, någon som stelnat i sin form.

 

Jag skulle försöka förklara att alla svar som verkar lite för bra för att vara sanna är det nog ofta också.

Det blir dessutom himla jobbigt att gå omkring och vara ärlig hela tiden. Det blir ensamt.

Ja, skulle yngre jag säga, det är kanske priset, men det hjälps inte. Vi är skyldiga att se ärligheten i ansiktet och berätta vad vi ser.

Idag då? Är ärligheten förlegad, en sak vi kan lämna bakom oss?

Jag ville gärna skriva att jo, låt oss gå vidare till mer intressanta frågeställningar.

Men.

Så kommer alla dessa lögner. Nätet är nu fyllt av fabricerade nyheter. Det känns som om alla flodfördämningar har släppt, och nu rasar skiten över oss. Antingen är det nätets anonymitet, eller så är det uppdämt hat som nu släpps löst. Drevet går, och späder ofta på sig självt. De som skriker högst, där hatet lyser starkast ur ögonen, är alltid de som ser sig själva som offer. Hur sjutton gick det till?

Det finns ingen ärlighet i detta. Det som är ”sant” är inte alls intressant, bara att smäda sina meningsmotståndare, och sprida hitte-på-historier. 

Varför? Har människor ingen skam i kroppen? Är allting tillåtet? 

Eftersom människor nästan aldrig ser sig själv som onda, de kan konstruera i eget tycke rationella förklaringar till sitt handlande, så antar jag att åtminstone en del av dessa hatets förkunnare tycker att nu är det dags för ärlighet. Nu skall inget förtigas, eller gömmas undan. Det är en mycket destruktiv tolkning av ärlighet, också därför att den är så ensidig, och så selektiv. Det är bara min sanning. Lite som mitt yngre jag resonerade.

Där ligger nog ärlighetens akilleshäl. Den är så absolut. Den växer i tanken om vi och dem, den klarar inte av ambivalens. Det är dags att börja närsyna ärligheten i sömmarna. Se vad den går för. 

 

Johanni

 

Detta var inlägg 3 i #Temablogg52

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?
Så sant och så rätt.
Ann-Sofie23.01.16 kl. 09:24
Tack! :-)
29.01.16 23:15