Konstid

Publicerad 22.12.2015 kl. 23:15
Time Traveller

Jag tycker tid är konstigt. Jag minns plötsligt något, eller någon och säger nej men det var ju flera år sedan. En gång tyckte jag flera år var en ofattbar evighet, nu tycker jag inte det längre. Jag märker att jag har svårt att tidsbestämma när saker hände. Jag kanske vet att det var länge sedan, men var det 5, 10 eller 15 år sedan? Det blir ofta fel. Jag säger oj det där, det hände ju för jättelänge sedan, och så var det inte så många år sedan.

Eller så kanske jag kommer ihåg var en bok borde finnas, men upptäcker att det var 10 år sedan den försvann.

Så, tid är krångligt. 

Jag brukade vilja leva i nuet. Det var ett slags idealtillstånd i min värld.

Nu kan jag känna längtan, sorg, melankoli. Det är så många saker, människor, hus, vänner som inte finns längre. Det är sorgsenheten över något oåterkalleligt. Det gör ont, men det är också att vara vid liv. Att bry sig. Kontemplera.

Jag börjar förstå de som blandar barndomsminnen med gårdagsminnen. Jag minns bättre saker som hände i mina tonår än vad jag åt till lunch förra veckan. Länge var det så att delar av den tiden var så intensiv att jag inte hade hunnit bearbeta delar av det jag upplevde förrän flera decennier senare, om ens då.

Jag vet inte om dagsglömskan är en följd av ett hektiskt arbetsliv, ett högt tempo, en förkärlek för att låta datorn spara allt, stigande ålder, eller om jag alltid varit sådan.

Det är ju lätt att peka på den abnorma värmen ute och säga klimatförändring. Det är lika lätt att peka på vår datoriserade tid och säga minnesförlustbringande.

Så enkelt tror jag inte att det är.

Men minnet är svårt att kontrollera. Tid, det är omöjligt att riktigt förstå, glöm att ens försöka kontrollera. Kanske spelar vår tids snabbhet in, kanske påverkar den vår förmåga att leva i nuet. Det skulle i så fall vara samma paradox som när sociala medier gör oss ensamma. Det som är snabbt, som är omedelbart, borde inte det just vara definitionen av att leva i nuet? Att uppleva sekunderna?

Jag vill inte vara utan tekniken, jag vill inte heller vända på tiden. Jag tror Anne Rice hade rätt när hon utvecklade idéen om vad odödlighet gör med våra sinnen i sina vampyrböcker, de som blev trendsättande och skapade en helt ny genre. Enligt henne blir vi våra egna största fiender. Sinnet är inte skapat för att kunna hantera odödlighet. Kraven på ständig anpassning, och på ständig förändring, tär på oss.

Jag kan inte omfatta tanken på tiden som en dimension. Men jag tror att det beror på mitt begränsade intellekt. Jag tror vår fascination inför tiden delvis beror på att den är större än oss, den kommer alltid att vinna. Vi är inte längst uppe i näringskedjan ur det perspektivet. Entropin besegrar oss alla. För, time is not on our side.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?