Paradiset.

Publicerad 15.12.2015 kl. 23:48
Paradise Desire Panic

Jag tycker det talas för mycket om allt som är fel. Olyckor säljer, det förstår jag. Men jag förstår också att det gör något med oss. Det fanns en tid då vi fick lära oss att människor slog på tv-nyheterna av en enkel orsak. De ville veta att jorden fanns kvar. Att inte så mycket hade hänt.

Det låter som en paradox, eller hur? Att se på en nyhetssändning i första hand för att få veta att allt är ungefär som förr. 

Människan är ett vanedjur. Vi är duktiga och snabba på att lemma in oss i rutiner. Så blev nyhetsankarna så folkkära. All världens nyheter läste de med lugn och saklig röst.

Och det slutade alltid med väderleksrapporten. Som alla visste var opålitlig, men som ingav en sån trygghet.

Idag sätter vi på (eller är hela tiden på) nätet för att få veta vilka olyckor som drabbar oss härnäst.

Och olyckor är det inte ont om. De finns så det räcker och blir över.

Allehanda påverkare använder också nyhetsmediet för att påverka oss i önskvärd riktning.  Precis som populistiska politiker piskar upp stämningar som passar deras agenda.

Den som inte ser hur illa det står till med världen, med samhället, med miljön, med vår samtid, är en naiv idiot. Men, kanske är det alla våra domedagsutmålanden som är dagens nyttiga idioter? Vi är bara alltför ivriga att dela vår kränkthet, vår ilska, vår frustration. Vi skapar hela tiden ett dem. Allt detta hat som flyger genom nätet gör något med oss.

Den som pekar på det vackra, på det sköra, på kärleken blir utskrattad.

Som om vi levde i Isengårds fabriker.

Som om undergången är omedelbart förestående.

Så vill inte jag ha det. Vill du?

Om inte, vad ska vi göra åt saken? Att förtiga övergrepp, hot och våld är att försköna verkligheten. Det kan inte vara lösningen. Att gå i mediacelibat är att sätta sig själv utanför verkligheten. Det hjälper dig, för stunden, men gör inte situationen bättre.

Att bemöta föraktet, hotet och våldet med andra kinden? Det är det inte många som klarar.

Vi har haft våra förkunnare, de som talat om ickevåld. Var finns de idag?

Är de hopplöst passé?

Går det längre att tro på en fredlig lösning av de svåraste konflikterna vi har?

Och vad händer då klimatflyktingarna börjar strömma in?

Kanske, tänker jag, behöver vi börja med att var och en fundera på vad det är vi vill. Alltför länge har vi sagt vad vi INTE vill. Vi har försvarat oss mot nedskärningar, en ökande rasism, globaliseringens avarter. Vi har backat in i hörnet.

Men vad är det di VILL?  Vilka drömmar bär du på? Gör du något för att förverkliga dem?

I höstas ordnades manifestationen Jag har en dröm. Det känns redan som en halv evighet sedan.

Vad hände sedan?

Tog vi ens första steget mot en sådan värld som vi vill ha?

Eller är vi alltför upptagna av att måla fan på väggen

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Så sanna ord! Jag vill ha en fredligare värld, en värld utan gifter, en värld där fokus ligger på bra nyheter istället för de dåliga. Jag fortsätter drömma och gör vad jag kan för att världen ska bli bättre.
Kram Kim :-)
Kim M Kimselius20.12.15 kl. 12:13