När stormen kommer

Publicerad 04.12.2015 kl. 23:43
tempest

När stormen kommer kurar vi ihop oss och stänger fönster och dörrar. Vi hör vinden ryta därute och tänker att lite värme och lite ljus inte är så illa. Aldrig känns världen så fysisk, människan så liten och hemmet så ljuvt, som under en storm. Det slår i takplåtarna, vinden piskar grenar mot fönstren i stormrummet och köket. Men innanför några millimeter glas brinner ljuslågan stillsamt. Ett litet bålverk mot mörkret. En trygg hamn.

Vi talar med lägre röster, som för att inte förarga det stora där ute. Vi talar om små, nära saker, inte om mörkret där ute. Vi ser det, vi känner det, men vi bjuder inte in det.

Kanske är det för att kontrasten blir så stor. Lampornas sken känns varmare än annars. Mysfaktorn är högre. Kanske är det för att det är saker utanför vår kontroll, så vi försöker inte ens. Ingen kan tala förstånd med blåsten. Ingen kan lugna regnet till besinning. Det vet vi. Det är naturkrafter som är långt mäktigare än vi. Och då är det smartaste att ge sig hän, att släppa taget.

Denna insikt blir ett filter genom vilket allt känns lite snällare. Det är inte en gemensam fiende, men det fyller samma funktion. Plötsligt ser vi mer av varandras likheter. 

Inför det stora är vi alla lika små.

Inför det absoluta är vi alla lika maktlösa.

Det är också en nyttig påminnelse, en lektion i ödmjukhet. För vilka är vi, att vi tror oss kunna bestämma allt, styra över allt, förutse allt.

Vi är bara löv i vinden.

Och det blåser hårt nu.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?