Mordlust

Publicerad 01.12.2015 kl. 23:18
massaker

Det är rätt vanligt att människor som inte själva spelar förfasar sig. De är så våldsamma, de gör något med spelarnas sinnen, de förråar. Usch, kan de säga. Har de rätt?

Jag sitter på morgonbussen och några tonårspojkar på väg till skolan diskuterar gårdagen. ”Jag dog asmånga gånger”. ”Ja, det är klart, du gick ju ner där på flanken ensam, du hade inget skydd”. Och så vidare. Jag tänker, som tonåring är det lätt hänt att en tror sig vara odödlig. Det är också en tid av självfokusering. Spel som bygger upp gemenskap, som är omöjliga att vinna ensam, måste väl därför vara nyttiga? Spel där dina val får konsekvenser, där du kan då, måste väl också ge en tankeställare på något plan hos den som spelar? Men förråandet då? 

Jag tror det är rätt vanligt att en som tonåring går igenom olika faser, testar olika identiteter, söker sig själv, och söker bekräftelse. Spel låter dig göra detta utan att någon (inklusive du själv) tar skada av testandet.

Så nej, jag tror inte spel per definition är farligt eller förråande. Jag tror att den som spelar är medveten om att spelvärlden är fiktiv, att det är en lek. Det går att överdosera spelande, att missbruka det på samma sätt som tobak, alkohol eller droger. Den som spelar massa timmar varje dag, som inte gör något annat, som inte rör på sig, som inte äter, som inte träffar någon, eller umgås med någon, kommer inte att må bättre av spelandet. 

Jag har börjat förstå att spelande också är ett sätt att få respit från sig själv. Det är eskapism, du går utanför dig själv, på samma sätt som när du läser en bok som uppslukar dig, eller ser på en film (helst på bio med stor duk, i mörker, med mycket ljud). Det är make-believe, och du får en (kanske välbehövlig) paus från dig själv. Du kan också röka på eller supa dig knäksfull, det ger samma resultat, det tar bort udden av smärta. Vilket är bättre?

Diskussionen om spel och dess biverkningar gick het för några år sedan. Sedan riktades fokus mot andra uppfattade missförhållanden, och debatten tystnade. Spelvärlden lever hela tiden, och inom sig rymmer den både bra och dåliga saker. Där som spelen bygger på enbart adrenalinkick och misogyni ser jag inte mycket värde. Men jag kan tänka att det är lite som med yttrandefriheten, det skall vara högt i tak. Det är inte upp till mig att döma andra, så länge spelen följer vissa gemensamt överenskomna regler. Eller? Självcensuren styr filmbranschen, men gäller det även spelbranschen? Här är det fortfarande lite vilda västern som gäller, och eftersom en stor del av målgruppen är unga arga män (och pojkar) så värderas råhet lite extra högt. Det blir lätt en tävling för att se vem som har störst stake, vem som vågar gå längst. Våldsamma spel är dessutom lättare att sälja, de väcker starkare reaktioner. Någonstans finns det också en publik för våldet. Det förbjudna lockar, det förbjudna är att göra uppror. Om inte mot samhället så mot konvenansen. Att släppa fram och undersöka mordlusten är en del av att växa upp. Att kunna hantera den är att ha blivit vuxen.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?
Jag har en son som flytt sig själv och annat genom spelandet. Numera är han inte lika beroende som han har varit och det tror jag har med mognad att göra. Våra ungdomar har fått vara barn lite för länge och har missat det som är livet och verkligheten, låt oss säga 5-10 längre än föräldrarna. Oavsett medveten curling eller ej. Såklart lockar det förbjudna och det som inte är accepterat av föräldragenerationen. Som det alltid gjort i evinnerliga tider. De testar gränserna, mest för att de vet att det handlar om fiktion och ingen blir skadad/dödad på riktigt i spelen. Det är vi föräldrar som inte fattar att de fortfarande övar på sin egen överlevnad i en allt hårdare värld.
Mamman02.12.15 kl. 01:13
Ja, spel är en slags eskapism. Samtidigt finns det mänga krav och förväntningar på barn och unga, mer än kanske någonsin tidigare. De skall ta ansvar, de skall fatta beslut, de skall välja, det skall veta vad de vill, i många frågor och i många sammanhang. Vuxenvärlden är både påträngande och krävande. I såna sammanhang tror jag kanske att spelande kan fungera som en slags säkerhetsventil Jag tycker ju det är bättre när L spelar än om han skulle må dåligt, eller supa/knarka osv. Men det är ingen lätt ekvation, det är svårt att veta var gränsen går, tycker jag,
02.12.15 23:51
Jag tillhör dem som tycker/tyckt att dataspel är hjärndött och tramsigt men inser samtidigt att branschen numera klivit in i ett samhälleligt finrum. Svenska spelmakare är världsledande och dataspelsturneringar sänds live på TV. Själv minns jag min egen ungdom (60-70-tal) när mina föräldrar förfasade sig över att jag spelade rockmusik. Som vuxen har jag förfasat mig över min egen sons intensiva spelande. Historiens vingslag är en ständig process. Men känslan i kroppen är onekligen märklig när jag ser på TV och ett nyhetsinslag om IS-terror följs av ett referat av en dataspelstävling där scenariot är krig och lemlästning av människor.
Per-Anders02.12.15 kl. 14:42
Ja, det är kluvet. Krigssimulerande spel, som ju också militären, åtminstone i USA, använder för att simulera och träna krigssituationer är högst obehagliga som fenomen. Jag har aldrig varit osäker kring musik, men jag kan känna mig osäker kring spel, och deras eventuellt skadliga inverkan. Det är, tycker jag, en svår balansgång. Samtidigt älskar jag att tävla, och jag spelar gärna själv. Jag tror att leken är viktig för människan, jag tror på Homo Ludens, den lekande människan. Men vad som ÄR lek är inte lika enkelt...Eller?
02.12.15 23:48