Perioder

Jag vet inte riktigt hur nya vanor får sin början, men nåt måste det ju vara. Jag kan plötsligt lägga märke till att jag har börjat göra en viss sak regelbundet. Till exempel lyssna på P1 morgon när jag äter frukost. Eller titta på en viss tv-serie, alla avsnitt. Eller göra té i tekanna. Lika omärkligt försvinner dessa vanor. Jag kan en dag märka att jag har det helt tyst i köket. Jag använder bara tépåsar. Och så vidare. 

Det här hänger ihop med en tidigare fundering om hur tillfälligt allt är. Det är verkligen tillfälligt, men det är samtidigt utdraget över tid. Det finns såna tillfälligheter som händer på ett ögonblick, någon slår in bollen i mål, laget vinner matchen, du får rött ljus, och missar flyget.

Men det finns också sådant som du själv påverkar. Formar som lerklumpen på en drejskiva. Om det är medvetet eller inte vet jag inte. Sådär spontant skulle jag säga att det sker omedvetet.

Kanske är det litegrann så med vänskap också. Under vissa perioder kommer någon en närmare, det känns som om man har en hel del gemensamt, och man gör en massa saker tillsammans. Sedan glider de undan, eller så glider man själv undan, och så en dag har de inte längre samma betydelse. Kanske har båda fått ut det som de just då behövde.

En tråkigare förklaring är att den ena fått vad den behövde, och går vidare. Men inte heller här skulle jag säga att beslutet är medvetet.

Jag antar att jag påverkats av Murakamis senaste bok, där förekommer en hel del såna här vardagsfunderingar. Han har återgått till ett mer realistiskt berättande och verkar nästan undersöka hur enkel han kan göra historien och fortfarande hålla den intressant.

 

Johanni

#Blogg100

Publicerad 07.06.2015 kl. 23:01

Ingen riktig fan

Det är lördag och bäddat för fotbollsfest. Juve möter Barca i champions league-finalen, och sympatiskt nog visar public service-bolaget YLE matchen, så jag får se den med bra bild och bra ljud.

Finaler är nerviga saker, inför sitter de i studion och påminner oss om att detta är en så stor sak att båda lagen bara tänker på resultatet, inte på att spela vacker fotboll. Ofta brukar detta kunna göra matcherna mycket tråkiga.

Genast i början syns hur mycket nerver som finns med i spelet, enkla missar, ofokuserat spel, slarv. Det är nära att juve tar ledningen genast i inledningen med sin överraskande höga press. Sen får Barca sitt första anfall och plopp ligger bollen i mål, signerat Rakitic. Det är ett snyggt mål.

Barca har vunnit spanska ligan och spanska cupen, nu försöker de som första lag (hittills) vinna trippeln en andra gång. Juve är äntligen i final efter många år i skugga. Det är antagligen Pirlos och Buffons sista chancer att spela i final. Det är helt säkert Xavis sista match.

Spelet böljar, det är inte tråkigt eller beräknande. Det är roligt att titta på. Tills barca-spelarna börjar falla lite för mycket, ledda av fallmästaren Suarez. Jag har omvärderat honom efter den här säsongen, jag har sett hans storhet som spelare och det har imponerat. Han har tillfört laget något, hans närvaro förnyar ett redan fungerande koncept. Men det är det här med fallandet.

Om jag vore en inbiten barca-fan skulle jag tycka det var jättebra. Bara resultatet räknas. Jag gillar, och har alltid gillat, barca. Men ibland vänder det sig i halsen.

Jag vill att spelet ska vara vackert. Filmningar och lufthopp gör mig så trött.

Visst sparkar juves spelare dem säkert på benen, men vid ett par tillfällen är det rena luftfärderna utan fysisk kontakt.

Och det är så onödigt. Det blir så infantilt.

Visst, jag kan medge att 22 vuxna människor som springer efter en läderbit på en stor gräsplan har många element som är infantila.

barca vinner med 3-1 efter en delvis underhållande och öppen match. barca spelar bättre, de ”förtjänar” att vinna. Men jag fick lite smolk i glädjebägaren. Det är bara att erkänna.

Jag är ingen riktig fan.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 06.06.2015 kl. 23:08

Fåglarna

Visserligen hade jag fåglar på hjärnan vid den tiden, men det betyder inte att jag såg ut som en. Jag var en vanlig, social varelse i rörelse. Mina ben fungerade ännu utmärkt, och jag fick många inbjudningar. Swing-steppen behärskade jag tillräckligt för att inte bli en social bläckfisk. Det var en behaglig tillvaro på alla sätt, mjuk i kanterna, men med krämig fyllning som kompensation.

Vore det inte för de ordentliga bytena skulle jag säkert ännu vart en artefakt i staden. Nu blev det inte så, och jag påstår ännu att fåglarna inte var inblandade.

Det hade börjat med färgskimret redan i början av året. Medianerna såg genast förklaringar till sur mjölk och dåliga betyg. Själv testade jag att swingsteppa i dubbel halvtakt. Jag tänkte det kunde göra succé på fredagsgolven.

Skimmer som turgubbar sög musten ur avfärdade jag med en axelfnysning. Det var comme-il-faut. Bankerna gick bra och vi hade bättre saker för oss.

Det var inte bara ytlig gamman, vi roade oss också mentalt. Oförargligt, men roligt.

Johanni

#Blogg100 

Publicerad 05.06.2015 kl. 23:34

TV-historia, 10.000 och grundlagen

Ibland är livet konstigt. Vi hade ett bra möte på YLE idag där några beslutisar lyssnade på min och Pias pilotpodd. De tyckte om vad de hörde, så vi fick grönt ljus för att fortsätta. Vi räknar med att sända ett poddavsnitt per månad från och med hösten. Sen gick jag till polishuset för att köa för att fö be om att få mitt ID-kort förnyat. Efter en dryg timme gav jag upp och gick till busshållplatsen. Där kommer D emot, som jag inte sett på flera år, efter att jag fick sparken som FilmJournalens chefredaktör (och därmed också slutade i Filmcentrums, Walhallas osv styrelser). Hej sa vi. Sen hoppade jag på en buss och D väntade på en annan.

Jag gick från stationen till G18 för att hinna till ett nätmöte. Vi hade uppföljning på vårt Nordplus-projekt InkluderaFlera. Det var ett bra möte, förutom att A hade tagit fel på tid och det är alltid lite lurigt att nätmötas över 4 länder.

Sedan skulle jag ha haft möte med H om Bildningsalliansens medverkan i höstens kommundagar, men hen fastnade i ett planeringsmöte, så jag gick och talade med S om hur det ska bli med samarbetsförhandlingarna inom SFV, de hade möte igår för personalen. Vi har tystnadsplikt svarade S. Då satte jag mig och skrev lite mer på utkastet till validering, realkompetenser och folkbildning, en text som borde varit klar igår. Men det finns alltid nåt som kommer ivägen! Och det finns alltid nåt som kan förbättras. Jag väntade på att A skulle ta kontakt på hangout enligt vad vi kommit överens. Men jag får ett mejl om att hen inte kommer in i systemet, vi flyttar mötet till imorgon bitti. Då hinner jag ringa L och fråga om hen är kvar på jobbet. L ringde mig då jag satt på YLE för att fråga om jag kunde komma över och ge lite handledning. Deras FB-sidor hade försvunnit, och nu skulle de göra nya för föreningen. När jag väl kunde komma skulle hen på ett Pohjola-Norden-möte. Vi kom överens om en träff måndag morgon istället.

Nu orkade jag inte jobba längre utan började gå hemåt. Det tar 30-45 minuter, och det var helt och hållet för att jag ville se de där förbenade siffrorna 10.000 på min stegmätare som jag gick istället för att ta bussen. Vädret var blåsigt men mycket skönt. På vägen hem upptäcker jag ett nytt popup-cafe och kan inte motstå frestelsen. En cappucino och en cookie senare känner jag  sproing i benen, vilket gör resten av promenaden enkel. Hemmavid går jag till bilen som jag parkerat på gatan på grund av den mordiskt revirförsvarande måsen med måsmaffiakontakter. Jag kör till matbutiken, storhandlar och far hem. Med paraplyet som skydd mot luftangrepp balanserar jag alla kassar och tar mig helskinnad hem.

Hemma försöker jag jobba lite till, men det är som förgjort. Jag tittar på TV istället. Ser lite tv-historia, i det att APK, Anna Perhon Kyselytunti faktiskt är rappt, roligt, aktuellt och ledigt. Påminner om ett norskt TV-program jag såg på Bornholm förra veckan, bara mycket bättre.

Före det ser jag på nyheterna och blir förnärmad och kränkt av de dumheter som vår nuvarande regering håller på med. Det blir mycket bråk den här perioden, det verkar nu helt klart. Att skriva regeringsprogram som strider mot grundlagen, jag menar kåmmon.

Och det är det konstiga. Saker går åt helt fel håll. Men jag hade en omväxlande, produktiv, rolig och utmanande dag. Avslutar det hela med att skriva det här och i bara farten bearbeta ett förslag till pressmeddelande för vår valideringskonferens i Köpenhamn 16 juni, som S gjort ett utkast till.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 04.06.2015 kl. 23:23

Plötsligt står allt på spel

Hårt blåser vinden över landet idag. Träd knakar, strömmen går, avtal brister. Grå papper med tautologiska påståenden om produktionsförhållanden dimper ner till höger och vänster. Jag trodde att jag skulle tappa tron på systemet då en bank läts gå omkull i Finland. Sånt hände ju liksom bara inte. Men det blev något av ett engångsfall, sedan har sedelpressarna satt igång vid behov och bankstöden varit flera och omfattande. Och jag glömde hela vidden av förändringarna, vaggades in i tron att saker fungerar igen. Så kommer beskedet förra veckan att SFV samarbetsförhandlar. Upp till 6 personer kan få gå. SFV, Svenska Folkskolans Vänner. En av de finlandssvenska bastionerna. Något en kan tycka om eller kritisera, men en konstant. Trodde jag.

Att mitt jobb försvann under mina fötter för några år sedan var inte helt lätt att acceptera eller komma över, men jag hittade förklaringar och tyckte mig se en större situationsbild. Att min vän D får gå från FNB är tråkigt, hemskt, jobbigt och orättvist, men det var ”väntat”. Mediabranschen är i kris, liksom detaljhandeln, musikbranschen och en massa andra.

Att SFV är i kris får systemet att kännas gungflyigt. Det betyder att inget, verkligen inget, är säkert.

Resultaten av regeringsförhandlingarna pekar åt samma håll. Just nu är det mycket snack om enskilda övertramp, klantigheter och tabbar som begås av oerfarna politiker. De verkliga tumskruvarna kommer att dra blod senare i höst. Låt oss spara våra krafter till den bataljen. För bataljer blir det, det tycks mig oundvikligt. Värdegrunder skall hårdtestas, opinionen skall vädras, beslut skall fattas, och nagelfaras. Om någon tyckte politik var tråkigt lär de inte tycka det längre. Plötsligt står allt på spel.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 03.06.2015 kl. 23:52

Måsen som trillade ner

Måsen har övertagit gården. En liten måsunge trillade ner från boet, uppe på vårt tak. På något konstigt sätt överlevde den fallet på 4 våningar och är nu en förvirrad liten dunboll som tultar omkring på vår gård. Mamma mås är väldigt protektiv, så fort vi går utanför dörren flygbombar den allt som kommer i närheten. Jag är rätt mycket större än en mås, men har inte precis lust med en kraftmätning. Den är så skrikig, och vass, och envis.

Så vi går längs väggarna, ut från gården, så fort vi kan. Det verkar den acceptera.

Jag tänker cyniskt att nu kan det inte vara länge kvar innan ungen blir någons munsbit, men tji får jag. Ettrig bevakning av måsmamman håller dunbollen vid liv. Om det finns några andra måsungar kvar uppe i boet lär det få både kallt och hungrigt, för dunboll no 1 verkar vara den förlorade sonen. Den förstfödde, till vilken allt tillkommer.

Måsar är väl inte mina favoritdjur, men den är beundransvärd i sin kamp, och ungen är sådär fulsöt. Jag önskar den inget illa, men skulle gärna kunna röra mig fritt på gården igen.

Pä kvällen ett reportage i TV om en liten stad i Tyskland som tagit emot 400-nånting flyktingar. Stadens borgmästare säger, vi är 50.000 här, nog klarar vi av att ta emot så många från krigets Syrien. En sån annorlunda inställning, tänker jag, med vad jag hör av retoriken här i Finland.

Kvällspromenaden med hunden bjuder på en ny överraskning. Måsmamman har fått förstärkning. Nu sitter måspappan på vårt tak och skriver högt så fort någon rör sig. Och både mamman och pappan tar turvisa flyganfall.

En riktig kärnfamilj, på min ära.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 02.06.2015 kl. 23:38

Lös mening

Jag tänker bra när jag går. Kvällspromenaden med hunden rasslar loss tankarna från sina kedjor. Att promenera är lite som att simma. Något som sker mestadels automatiskt. Mitt zen, som tömmer hjärnan på andra distraktioner.

Vi går en lite ovanlig väg. Tankarna flyter fritt. De tar tag i, vrider och vänder på insikten om hur meningslöst allting är. Det vore ibland skönt att känna hur saker hänger ihop i ett större sammanhang. När jag riktar blicken mot min själs skrymslen vet jag att jag känner tomheten. Ödsligheten. För jag tror inte det finns någon djupare mening. Något annat än det vi ser och förnimmer. Att du och jag sedan inte ser samma saker är en annan (och intressant) diskussion.

Jag vet inte om tillvaron ”måste” ha en mening för att en skall orka med. Om det är så att vi skapar oss en mening, ifall vi inte känner den på något annat sätt. Att vi bygger en struktur, som gör tillvaron begriplig.

 

Johanni

#Blogg100

Publicerad 01.06.2015 kl. 23:16

Om det tillfälliga

Så har skolorna tagit slut. En massa bubbligt druckits, mössor kastats i luften. De som en gång var små har blivit stora. Jag tycker alltid det känns lika konstigt när jag märker hur tid passerat. Jag ”vet” ju att ingenting är bestående, men det är svårt att greppa. Svårt att förstå att allt ska ta slut. Att människor, tankar, saker, vänner, hundar, hus, bilar, fotbollar, sommarställen ska försvinna.

De känns ju så permanenta! De känns stadiga, handfasta, närvarande.

Jag vet att det inte finns några svar, men kan ibland inte låta bli att grubbla. Jag tycker om att försöka fånga nuet. Livet är bäst närvarande. Jag njuter ofta av små saker. Saker jag ser, känslor, smaker, minnen. Kanske är det ett sätt att hålla sönderfallet stången. Bäst vore det förstås att kunna göra både och. Uppskatta ögonblicket, och se helheten. Och att förstå att mycket lite spelar någon större roll om hundra år. Vi springer omkring där som yra myror och tror att det vi gör är så himla viktigt. Det är kanske bra att det känns viktigt, för det motiverar oss. Att bara ligga på rygg och se upp mot universum bygger inga hus, åstadkommer inga berättelser, leder ingen vart.

Jag vill inte nåla fast tillvaron, eller leva i det förflutna. Jag vill ju samtidigt uppleva nya saker, hitta nya utmaningar. Och det går inte utan att släppa taget om det som har varit. Att se det passera förbi och vara tacksam över allt jag har fått vara med om, och kommer att få var med om.

För jag tycker faktiskt livet är ett äventyr.

Vad tycker du?

Johanni

#Blogg100

Publicerad 31.05.2015 kl. 23:16

Flimmer

Ser höjderna i bakgrunden. Vet att mörkret kommer. Känner trötthet i benen. Dags att vila. Gå in i den andra världen. Den som är mindre verklig, men kanske lika på riktigt. Avdomnar. Passagen är rituell. Resan är kort, världarna ligger sida vid sida. Ett membran mellan dem, du sträcker ut handen ut membranet töjs ut. Det är flexibelt. Vid sidan av bussparkeringen och backen där du stal en kyss. Mumlet om det romantiska som viskar under trädkronorna. Bilars blickar.

Gult lampsken som svajar i mörkret, små öar av suddigt ljus.

Långa bilresor genom mörkret, halvsovandes och halvliggandes i baksätet. Låtar genom natten.

Vatten som gurglar mot fören, ett vårporl som liksom spritter.

Tidig fågelsång, grus i ögonen. Då är ögonblicket spegelvänt, denna värld mindre verklig.

Doften av kaffe.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 30.05.2015 kl. 23:46

Morgondopp

Vinden doftar vår. Byarna ligger stilla längs kusten, i väntan på sommaranstormningen. Det är konstigt att vi fyller så få veckor med så mycket förväntningar. Jag kan bli helt stressad av sommarprogram. Det är festivaler, utställningar, auktioner, spelningar, utomhusbion, folkmöten. Medeltidsveckor, turneringar, spektakel, evenemang.

Glasskiosker.

Uppe vid fyren ser jag fåren. Där nära sitter katten och tittar på solnedgången. Den kommer efter en stund och säger hej. Mjauar tyst och stryker ryggen mot mig.

I den blivande glassbaren vid strandkanten blir jag vän med en liten pigg brun hund.

Det är ofta lättare att få kontakt med djur än med människor.

På det sättet är Bornholm off-season idealiskt. Det är ingen trängsel här. Om ett par veckor fylls byarna av förväntningar. Folkemødet fyller 5 år, och växer för varje år. Alla rum, hotell, skrymslen och vrår hyrs ut till högstbjudande.

Det är något desperat över detta.

Att klämma in så mycket på så kort tid.

Det är lätt att bli avtrubbad. Lätt att bli blasé.

Prövar att doppa mig en solig morgon i hamnen. Det är kallt, men inte medvetslöshetskallt. Det är salt. Det är uppfriskande, men tar slut alldeles för fort.

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 29.05.2015 kl. 23:54

Passagerare

Ty vi kan icke annat, än att sitta i bilen och se landskapet flimra förbi. Vi har fråntagits karta, kompass och resekort. Vårt är passagerarens öde. Andra ritar om gränserna, dansar på borden. Andra doftar gott. Vårt mönster är diskret, våra koppar är diskade, men kantstötta. De är muggar av kärlek, med patina av vänskap.

Ute är solen, vännerna, tilliten.

Kvar finns straffen, förståsigpåarna och krönikörerna. Deras kör överröstar fågelsången.

Vi dränker sorgerna i mikrobryggt ofiltrerat eko-öl, och undrar: var det nånsin vår tur? Blev vi omkörda utan vidare hänsyn, just där vägen svängde?

Eller lullades vi kanske till ro av nyhetsankarets drönande röst, så lik en bikupas?

Jag har tappat räkningen. Med så stora resurser blev vi kanske fartblinda, för att senare bli bara blinda. Frivilligt tappade på syn, buteljerat och sålt.

Det går lyckliga grisar och betar i hagen. Nedanför har de mörkblåa östersjön, lojt plaskande som vore det en tjörn.

Kanske har vi tappat förmågan att njuta.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 28.05.2015 kl. 02:53

Längtan

Så går tid, och det som har varit finns ej mer. Vi kan sörja det, men minns: vi var inte så glada i det då det begav sig. Om det sen handlar om sömnlösa nätter då barnen var små, de eländiga politiker vi nu minns med värme, eller de ångestfyllda tonåren som nu framstår som livets höjdpunkt. Det finns inget gräs som är grönare på andra sidan, ingen tid som varit rofylld och harmonisk. Det har alltid varit kaos, rädsla, kortsynthet, egoism och nostalgi som styrt våra känslor. Det är inte detsamma som att ge upp inför en till synes övermäktig motståndare, det är att sluta tråna efter det som inte alls var bättre förr. Det finns bara här och nu, och lite framåt. Det är upp till oss vad vi gör med det.

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 28.05.2015 kl. 00:45

Starstruck

Människan och myten

Den första gången jag var starstruck var när jag intervjuade Ettore Scola. Han var på besök i Sodankylä under festivalen och jag var en liten knodd som utan tidigare erfarenhet skulle göra ett reportage om festivalen tillsammans med min kollega Liselott.

Jag var en stor beundrare av Scolas filmer, av vilka jag sett de allra flesta.

Han var en lågmäld och vänlig man, som måste sett hur nervös jag var. Han svarade lugnt och eftertänksamt på mina frågor, trots att han måste ha hört dem hundratals gånger förr. Jag var så nervös att jag hade ont i axlarna flera dagar efteråt. Jag hade hissat upp dem och hållit dem uppe före under och efter intervjun.

Den andra gången jag var starstruck var när vi for till New York. Det var en stad jag inte trodde fanns på riktigt. Jag hade sett så många filmer därifrån att staden kändes som ett enda stort filmset. 

Efter några dagar släppte känslan lite men fortfarande kunde staden överraska. Den var och är en stor scen.

När Peter Greenaway kom till Helsingfors för att marknadsföra en av sina filmer höll han presskonferens. Vi var ganska många i rummet. Greenaway var lite snarstucken, lätt irriterad, och inte riktigt på humör. Hans filmer är visuella, mångbottnade och ofta ganska obehagliga, lite som mardrömmar. När jag frågade vad han drömde om svarade han irriterat att det var en korkad fråga som han inte fattar varför journalister ställer. Hans drömmar var alldeles vanliga, och ointressanta sade han.

Jo, jag kände mig avsnoppad. Samtidigt förstår jag honom. Dumma frågor är dumma frågor.

Det finns en tanke att intressanta människor, eller sådana som en ser upp till, gärna också skall vara trevliga, spirituella, intelligenta och generösa.

Så är det ofta inte. De är (naturligtvis) likadana som du och jag. Att de syns mycket och ofta i TV eller på duken gör att de känns familjära. Som någon du känner. Vilket du inte gör. Du har bara sett deras offentliga personlighet. I vissa fall inte ens det. Långt före Lars von Trier blev världsberömd var han gäst på Göteborgs filmfestival. Jag var med på pressträffen, och han var inte precis trevlig, öppen eller generös.

I mitt twitterflöde syns nu ofta fotbollskändisar i olika sammanhang. Messi på plan med sin son, båda i Barca-tröja. Inresta på gatan promenerandes. Som vanliga människor. De konstruerat ”vanliga” i dessa bilder gör dem på många sätt bara ännu mer avlägsna. Som om de står på en scen, som är världen.

Nu för tiden blir jag inte starstruck så lätt. Jag har träffat några av dem, och de är precis som du och jag.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 26.05.2015 kl. 23:34

Sparka boll

Vi har börjat gå till fotbollsplanen igen, jag och M. Det är jättelyxigt nu när det är konstgräs. Alla dessa år som vi sparkade på den där dammiga grusplanen! Visst kan man bli lists nostalgisk, men det var definitivt inte bättre förr! Nu ligger Pyrkkä där, på en liten cykelturs avstånd, och lockar.

Jag minns, minns hur det var att gå till planen nästan varje dag. I närmare 10 år var jag lagledare och tränare för olika juniorlag. All tid och lite till gick åt. Och jag tyckte om det. Det var vardagsmotion, utmaningar och umgänge. Vi hann göra en hel del roligt, många matcher, besök på landskamper, otroligt många turneringar, både i Finland och i Norden. Vinster, förluster, framgångar, misslyckanden. Jag tänkte på fotboll nästan hela tiden. Det var nog inte hälsosamt, men det fanns inget jag kunde göra åt saken. Jag är en sån där som inte kan göra saker till 50%. När jag satsar, gör jag det alltid till 110%.

Det är ju bra att vara motiverad, men det kan säkert också bli påfrestande för omgivningen. Och varje gång något kraschar, vilket allt gör för eller senare, känner jag mig tom.

Jag jämförde en gång mitt engagemang och intresse för fotbollen som ett förhållande. Och jag blev lämnad. Sånt gör ont.

För så är det ju. Om det inte gör ont har det inte heller varit bra, alla de där åren vi fick tillsammans. Det är klart att en så djup relation inte gör över på en natt.

Jag grubblade länge och väl på vad som hände.

Varför det tog slut.

Vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Det där med att vända andra kinden till, det är inte helt enkelt.

Vissa saker får nog inget förlösande slut. Istället bleknar de med åren.

Nu går jag och M ut och sparkar boll. Det är fortfarande lika roligt.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 25.05.2015 kl. 00:47

Det levande ordet

Tidigare publicerat i re:flex-bloggen

Det levande ordet

 

“Jag tänker, alltså finns jag”. Det påstod iallafall René Descartes. Fast det var förstås i början av 1600-talet. Kanske har världen gått vidare?

I en materialistisk tid borde vi väl säga “Jag har saker, alltså finns jag”. Sånt som man kan ta på känns mer konkret, eller hur?

Trots att jag gillar att ha saker känns det inte riktigt tillräckligt.

Det finns förstås de som säger “Jag njuter, alltså finns jag”. Sånt ser jag många tecken på i vår hedonistiska tid. Visst gillar jag att njuta av tillvaron, om och när det låter sig göras. Däremot är det inget bevis för att jag finns, bara på att jag känner.

Men vad tror du om synlighet? “Jag syns, alltså finns jag”. Är det inte vad hela grejen med sociala medier handlar om?

Det leder till tanken “Jag kan googlas, alltså finns jag”. I den tanken finns mycket om vår tid. Att vi bara finns om och när andra ser oss.

Men hur ska någon få syn på mig i denna mediaflod?

Och hur ska någon få syn på OSS?

 

Att slåss om ögonpar

 

Om jag vill slå ett slag för folkbildning i offentligheten, hur ska jag göra då?

Jag har hört folkbildare säga att vi inte ens ska försöka slåss om uppmärksamheten, eftersom vi ändå inte kommer att klara av konkurrensen. Vi ska göra vår grej, och strunta i det som finns “där ute”.

Det ligger inte riktigt för mig. Jag vill ha både och. Jag vill att folkbildningen ska vara sig självt, inte göra sig till eller sälja sig för att synas. Jag vill också att vi ska synas och vara relevanta i samhället idag.

Så hur göra?

Det är säkert inte lätt.

En strategi går ut på att ta sig in i etablerade medier, tv-soffor, ledarsidor, radiostationer. En annan strategi går ut på att sätta upp agendan själv. Att via sociala medier försöka skapa en närvaro och en direktkontakt till människorna i ett land, kommun, region (ringa in passligt alternativ). Fördelen med att hålla i mikrofonen själv är att ingen kan stänga av den mitt i och gå över till något annat. Nackdelen är förstås att det är så svårt att locka besökare.

 

Tala, det är så tyst!

 

En av många möjliga kanaler är audio. En annan är bloggar. Båda har funnits i evigheter, deras storhetstid har kommit och gått. Har bäst-före datum redan passerats? Jag tror inte det. Jag tycker mig se en ny våg av poddcasts på nätet. I Sverige började Folkbildningsförbundet med #fbpodd, en regelbunden poddcast, under 2013. De är nu i gång med andra säsongen. I Finland började Bildningsalliansen med månatliga poddcaster under 2013. Hur har det gått?

 

Här är vi - var är du?

 

Båda har haft samma utmaning. Det är inte så många som lyssnar. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är de inte så intressanta. Eller kanske tar orken slut när sändningen är klar. Just i det ögonblick marknadsföringen och slå-på-trumman borde sätta igång på allvar sjunker ögonlocken ner mot bröstkorgen.

Det tar på krafterna att försöka synas.

Kanske är det ändå en gemensam angelägenhet. Förra veckan hade vår #fbchatt temat synlighet och massmedia. Där diskuterade vi bl.a. just poddcasten som verktyg. En väsentlig fråga som ställdes var vem den är till för. Lite så här: bara för att tekniken gör det möjligt att sända tv, radio, producera multimedia, blogga, tweeta osv utan en massa utrustning betyder inte det att vi SKA sända, producera, blogga, tweeta osv utan att först ha ställt oss frågan varför. Bra fråga. Men kanske fel ställd.

Jag erkänner. Jag gillar att göra poddcasts. Det påminner om mina år vid radion. Alla dessa sändningar. Att få jobba med ljud. Att i varje situation och vid varje arrangemang där jag deltar alltid tänka ljudbild, intervjufrågor, uppslag och sändning. Ja, jag tycker om att göra radio. Jag gör våra poddcasts så bra jag kan, jag gör det för att jag kan, och jag tycker det är roligt att göra dem. Vad mer behöver man?

Lyssnare förstås.

 

Vi hörs, alltså finns vi

 

Ljud har många fördelar framom bild. Produktionen är lättare, de du vill prata med behöver inte hela tiden tänka på sitt utseende, att vända den snygga sidan mot kameran. Ljud är, helt enkelt, en bra kanal för samtal och reflektioner. Poddcastens möjlighet ligger också i att vara second screen. Alltså, du lyssnar, och gör samtidigt något annat. I dag gör åtminstone jag ofta flera saker på samma gång. Att då läsa en text (som den här) kräver ibland mer uppmärksamhet än vad jag orkar med.

Jag frågade på #fbchatt om vi är för osynliga i dagens samhälle. Alltså om folkbildning syns eller om vi bara tas för givna, ungefär som sjukhus, skolor, poliser och busschaufförer. Något man inte lägger märke till förrän det är borta.

Jag fick inget entydigt svar. Kanske finns det inget. Att nätet nu är fyllt av ljud har väl inte undgått någon. Spotify och webbradio ersätter cd-skivor och eterradio. Populära tidskrifter som det utmärkta fotbollsmagasinet Offside har just börjat poddcasta. Gammelmedia försökte först muta in en del av blogosfären med en väldig massa bloggar, nu gör de samma sak med poddcastarna. Jag tycker vi också ska vara med i detta!

I min vardag och värld känner jag ofta att folkbildningen inte tar hemskt mycket plats, är ganska tystlåten. Därför vill jag poddcasta, för att göra oss hörda. Du vet, vi måste höja våra röster för att höras. Och så var det det där med Grundtvigs idé om det levande ordet. Vad kan väl då vara bättre än folkbildningens egna poddcastar?

 

Johanni Larjanko

Bildningsalliansen

 

Poddcast

Folkbildningsförbundets poddcast

 

Om du vill lära dig att poddcasta, se till exempel

 

#Blogg100

Publicerad 24.05.2015 kl. 01:10