Kalla möten

Sitter och tittar på människor. Sitter på torget i Vasa. Helt vanliga människor. Helt vanlig dag. Kall sommar. Undrar vad de där två har för historia. Kanske kommer de från Vöråstan. Deras hem kanske en gång inhyste järnvägsarbetare. I en annan tid. Nu rultar de fram över torgets något ojämna underlag, försiktiga för att inte halka. Har de hängt ihop hela livet? Blev det som de tänkt sig? Känner de fortfarande ömhet, eller är det mest gammal ovana och rädslan för att börja om som binder ihop dem? Kanske är de hemliga älskare, som håller varandra i handen mitt i stan, mitt på öppen gata. Han valde ”fel” som ung, kompenserade genom att i yrkets tecken jobba långt hemifrån. Nog tyckte de om varandra, men det var ju Margareta han borde ha gift sig med. Det har de alla insett för länge sedan. Men så kom barnen, kriget, huset och hunden. Inte så tokigt, men ändå.

Nu, på väg mot dagens glass på torget känner de en sällsam lycka. De ler inombords och väntar sedan tålmodigt i den långa kön. Egentligen är det alldeles för kallt för glass, denna smällkalla juli 2015, men det är få som bryr sig. Glass och sommar, det är själva grejen.

Men nej, tänk om det är syskon? Tänk om de skildes åt som mycket unga, adopterades in i olika familjer, med trasig bakgrund, en suput till far och en slutkörd mor, vars oändliga tvättande av andras byk inte räckte till ett drägligt liv för den lilla familjen i nödårens Finland. Tänk om de senare, av en slump återfann varann på en arbiskurs i släktforskning. Sedan dess träffas de minst en gång i veckan och gör allt sånt som de aldrig hann göra som barn. Sitta på kafé och låta solen skina över sig. Äta glass. Gå på VIFKs hemmamatcher. Och nu tar de igen, med ränta. Varje sak, varje gemensamt ögonblick en stund av närhet, en bekräftelse på jaget.

Sitter och tittar på människor. Sitter och hittar på hur deras liv ser ut, vilka de är, varifrån de kommer. Sitter och drömmer.

(Tidigare publicerat i somras, då jag gästbloggade på Livslärd)

Publicerad 03.08.2015 kl. 20:47

1000 år senare

Stephen Hawking säger att vi har 1000 år kvar. Det är ett kort litet citat som flimrar förbi när jag bläddrar i ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Stephen ger mänskligheten 1000 år, sedan kommer vi inte längre kunna leva på jorden. Om han menar att vi då är för många, att vi förbrukat alla resurser, eller att vi förstört möjligheterna till liv på jorden framgår inte. Det får en tänka ut själv.

Jag tror hjärnan, åtminstone min, ofta fungerar i bilder. Jag minns bättre om något kan kopplas ihop till en vis sak. Kanske är det därför allegorier är så starka. De förenar en sak eller en tanke med en tydlig bild. Som den där en stor hopsnickrad trähäst står uppställd och under läser jag EU:s tjänstemän blev glatt överraskade av den generösa och oväntade gåvan från Grekland. 

Jag kan tycka vad jag vill om analysen, men den är tydlig och kommer att finnas kvar som ett sätt att tolka och illustrera pågående händelser i EU, Europa och Grekland.

Det där med 1000 år är samma sak. Inget av det du eller jag gör eller säger kommer att bestå. Allt är tillfälligt. Vad som händer idag har på det stora hela mycket litet inverkan på jorden om 100 år.

Det betyder inte, tycker jag, att en kan härja fritt och strunta i konsekvenserna. Det betyder bara att det är bra att ha lite perspektiv på jaget och på nutiden.

1000 år är en lång tid, men den är på något sätt greppbar. Jag kan (tycker jag) föreställa mig 1000 år. Och det är en dystopi som också signalerar att det ännu finns tid att agera. De som säger att jorden går under i år, 5 september kl 20.36, gör det lite svårare att orka aktivera sig. Det är för kort tid.

Att kunna greppa och tycka sig förstå sammanhanget tror jag är avgörande för den som vill lära ut något, och som vill övertyga andra om det meningsfulla i att reflektera över ett beteende. Jag tror inte så mycket på sanningar som kablas ut, eller på att om alla bara gjorde si eller så skulle det eller det hända.

All förändring kommer inifrån. Eftersom vi är lata djur kan det behövas en (eller flera) knuffar för att vi ska röra oss. Jag vill gärna vara en som knuffar. Även om jag vet att kedjereaktionen är svår att förutse och omöjlig att kontrollera. Så jag gillar Stephens sätt att formulera hotet mot vår ras överlevnad.

Det ger perspektiv, och det ger tid att agera.

Johanni

Publicerad 29.07.2015 kl. 21:28

Längtan efter trygghet

När hela världen blivit galen kommer längtan efter stabilitet och biter oss i svansen. Vi flyr varma städer och instängda bostadslådor som ägs av banken trots att vi tror något annat. Ut, ut till landet. Där är allt lite enklare. Det finns inget rinnande vatten. Utomhusdass. Myggor, spindlar och andra flygkryp. Ingen TV. Fåglarna och högljudda grannar står för underhållningen.

Allt är som det alltid har varit. Allt är sig likt sedan förra sommaren. Träden, stenarna, vattnet, huset. Gräset, fåglarna, blommorna. Insekterna, bergen, landskapet. Förra årens tidningar, nu tändmaterial i brasan och bastun, innehåller samma nyheter som dagens. Katastrofen är permanent och flyttar runt.

Det ger hopp. Se här, något som består, som inte faller sönder, som inte kräver allt och lite till av oss. Något lite långsammare, varmare. Med de där enkla nöjena som vi annars inte hinner med. Bada bastu. Simma. Ro. Läsa. Laga mat. Umgås. Läsa. Vila. Ta siesta.

Lojt fundera på renoveringsprojekt. Fantisera utan krav på resultat.

Ta fram kolgrillen för det där basalt stenåldersaktiga sättet att tillreda mat. Fiska, om man är lagd åt det hållet. Låta själen gunga i hängmattan och titta upp över den oändliga himlen.

Glida ner i vattnet och låta naturen göra jobbet.

Johanni

Publicerad 28.07.2015 kl. 21:07

Sluta lära dig

Man lär sig inte hela livet. Vi som jobbar med vuxnas lärande upprepar ofta mantrat att man lär så länge man lever. Det är inte sant. Det går att sluta lära sig saker vid en mycket tidig ålder. Det enda du behöver göra är att vägra. Genom att inte ta in något, inte lyssna på andra, inte lära av dina misstag kan du fortsätta att göra dem. 

För att du skall lära dig något måste du öppna ditt sinne.

Det är svårt.

Att lära sig saker är en process. Det tar tid. Det kan vara jobbigt.

Och det kräver ditt aktiva deltagande. Tanken att vi lär oss automatiskt är missvisande. Den antyder att lärandet kommer utifrån. Att vi som lärande är passiva mottagare av ”kunskap”.

Den som säger så har nog inte riktigt tänkt igenom vad ”kunskap” är för något.

En utmaning är att skapa en positiv attityd till lärande. Att få människor att associera lärande med något roligt. Tvång, bedömning och stresspluggande till prov ligger i den andra vågskålen. Människors minne av att vara utsatta för skolan. Rädslan att bli kuggad, utpekad, utskrattad. Känslan av underlägsenhet. Människor som gått igenom sånt lär sig inte hela livet, om de inte tränar hårt. 

Jag tror på en pedagogik som bygger på uppmuntran och belöning, inte på bestraffning. Det är svårt att bygga upp ett system som litar så mycket på sina deltagare att den inte har hot om straff för de som fuskar eller inte genomför sina uppgifter. Det är svårt överhuvudtaget att våga lita på andra. Det kan lätt bli att jamen jag måste ju kämpa med det där, då ska väl inte du komma lättare undan! Detta ligger djupt i oss, och är så kontraproduktivt! Vad säger det om oss som människor om det är så vi ser världen? Vad säger det om ett samhälle som tycker sig måsta införa ett sådant system för att överleva?

Johanni

Publicerad 27.07.2015 kl. 23:27

Att se jätten

Vi går på bio. Det är första gången på evigheter. Salongen är nästan tom, det är vardagskväll. Vi ser ryska filmen Leviathan. Jag har hört om den tidigare, den gjorde stort plask på festivalerna. Jag har velat se den länge.

Och jag blir inte besviken. Liksom många andra trollbinds jag av filmens förmåga att berätta visuellt. Det är helt klart en av de bästa fem filmer jag sett de senaste åren. Och jag tänker på andra ryska nya filmer. Av någon anledning lever den ryska filmkonsten och har hälsan. Det är inte Tarkovskij, men det är inte heller Renny Harlin.

Säkert görs det mycket dålig film i vår östra grannland, landet är stort och konsumtionen av underhållning likaså. Men de som tar sig över gränsen är alltid bra. Jag kommer faktiskt inte på en enda dålig rysk film som jag har sett på mycket länge. Visserligen ser jag inte heller så många ryska filmer sen jag minskade på festivalbesöken, men jag blir alltid stärkt i tron på filmkonstens betydelse när jag väl ser en.

Det är ingen rolig berättelse som Leviathan ger oss. Det är snarare bilden av ett samhälle som blir till damm när man tar i det. Här finns samma självklara engagemang och ilska över sakernas tillstånd som i motsvarande franska och engelska filmer. Här finns samma enkla ramberättelse, ett synopsis som kan sammanfattas i två rader.

Det är en triumf för skådespeleriet, och för berättelsen. Här maskeras inget av specialeffekter eller trick. Det vi ser kunde nästan lika gärna utspela sig på en teaterscen, så enkel är berättelsen och så mycket vilar på skådespelarprestationerna. Det som filmmediet tillför är en enkel melankoli. När Jim Jarmusch gjorde Down by Law var färgerna i Louisianas träskmarker så överväldigande att han valde att filma i svartvitt. Annars skulle bländverket varit för stort.

Leviathan utspelas mot enorma landskap i Sibirien. Men de tar aldrig överhanden. De finns där, de känns, men de stjäl inte showen.

Uppgörelsen med det korrupta i samhället och i ryska kyrkan biter djupt. Människan är dömd att ätas upp at systemet. Det brukade heta att revolutionen äter upp sina barn. Övergången från ett system till ett annat verkar göra samma sak. På ytan finns ett rättsväsende, men i praktiken gör makthavarna precis som de vill.

Och vi kommer inte undan. Det finns inga fribiljetter, ingen kan stå utanför.

Det är Kafka, anno 2015.

Johanni

Publicerad 07.07.2015 kl. 18:02

Personligt utrymme

Jag vill inte ha människor för nära inpå mig. Det finns en osynlig gräns som jag bibehåller. Den är ganska stor. Kanske beror det på mina gener, kanske är det något personligt. Jag ser att de flesta i min omgivning är likadana. De behöver personligt utrymme för att inte bli stressade, känna sig hotade eller påhoppade.

Alla människor (mer eller mindre) har det väl. Gränserna varierar. 

Jag kan tycka att det är lite jobbigt, för det leder till en viss ensamhet. Inte så mycket fysisk kontakt. Och det är helt mitt eget fel. Jag kan ju välja att bryta mönstret. Precis som jag kan välja att sätta mig bredvid nån i bussen istället för att ofta välja en ledig rad. Precis som jag kan välja att alltid se folk i ögonen. Det är bara det att jag inte gör det. Vanor är svåra att bryta.

Däremot har jag inga problem med att krama folk när jag ser dem (tack och lov för det!). Kindpussar vid möten med vänner från södrare delar av Europa går också galant. 

Idag när jag satt på bussen till jobbet blev jag att titta på bilköer. Trots att det är sommar och många säkert har ledigt redan blir det en del såna på vägen in till Helsingfors. Det som slog mig är att också bilister tycks ha behov för ett personligt utrymme. Vid rödljus är det många som stannar så att de har flera meter mellan sig och bilen framför. Jag förstår inte varför. Detta gör ju köerna längre och trafiken långsammare. Bilar borde ha en inbyggd sensor som piper vid stopp om man lämnar för många meter framför sig. Det skulle spara på miljön, då köerna blir kortare, fler slipper igenom vid varje grönljus och fler hinner fortare till jobbet vilket dessutom är en nationalinbesparing. Det är helt möjligt att på detta enkla sätt spara miljö tid pengar och humör. Men vi behöver ju våra personliga utrymmen, så det lär väl inte hända…

Johanni

Publicerad 24.06.2015 kl. 12:05

Planerad njutning

Nu väntar semestern. Har du redan planerat in vad du ska använda tiden till? Det har jag, åtminstone så där i stora drag. Det blir renovering av stugan. Laga pyssla fixa. Många bilresor till Byggmax för att köpa brädor. Det är svårt att bygga. Det tar alltid tio gånger mer tid än man tror. Av försommarens vilda planer och långa listor bidde det aldrig en kofta. Men det bidde något. Något som består, som syns. Något som man kan använda.

Att planera är nästan lika roligt som att se det färdiga resultatet.

Så har det inte alltid varit. I hemskt många år var min uppfattning om sommarlov det som kom med skolan. Det skulle vara långt, soligt och oplanerat. Raden av lediga dagar skulle kännas lång. Antingen är det jag eller så är det världen som förändrats. Då blev man duktig fotbollsspelare genom att all ledig tid gå och sparka boll. Idag är det organiserad träning som gäller. Då var definitionen av njutning att vara oplanerad. Idag är det noggranna scheman som gäller.

Kanske är det en yrkesskada? I mitt jobb fungerar det mesta bara genom omfattande och noggrann planering. De saker som skall göras tar lång tid och bygger på envishet och engagemang. Kanske jag fortsatt att planera sommaren på samma sätt, av bara farten? För i ärlighetens namn är de oväntade lyckträffarna de roligaste. Då vänner plötsligt kommer på besök, grillen tas fram, det dricks lite mer, det blir nattlig bastu. Samtal. Tidsschemat bleknar.

Det är sällan det händer nu för tiden. Det gör varje gång lite extra rolig, men samtidigt kan jag längta efter lite mer oplanerat kul. Kanske är mina vänner lika inrutade som jag. Kanske finns det inte plats för den vildvuxna njutningen?

 

-Johanni

Publicerad 23.06.2015 kl. 10:25

Monopol

Ibland tänker jag att vi inom folkbildningen beter oss som om vi hade monopol. Finns det ett problem i samhället? Folkbildningen ger lösningen. Är något orättvist? Folkbildningen jämnar ut oddsen. Jag vet att jag själv ofta gör mig skyldig till den generaliseringen. Jag tror det är lätt att bli lite hemmablind. Du jobbar med något varje dag. Och för att orka säger du dig själv att det du gör är viktigt. Oavsett om det du gör är att sortera garnnystan, köra långtradare, eller undervisa på arbis. Det kan lätt bli så att du umgås med andra som har liknande intressen, eller liknande jobb. Ni förstärker varandra. Tillsammans bildar ni ett vi. Vi inom folkbildningen, till exempel.

I samma ögonblick som du har ett vi finns där också ett ni. Hur mycket folkbildare än talar sig varma för tolerans och jämlikhet dras också denna grupp med ett vi och ett dem. Vi inom folkbildningen är hotade. Vi måste ställa oss på barrikaderna. Nu gör det där dumma politikerna/tjänstemännen/andra (välj valfri) fel igen.

En sektor som lever på skattemedel känner sig alltid hotad. Det finns alltid en risk. Om det dessutom finns tendenser till dåligt självförtroende förstärks försvarsmekanismerna lätt.

Det är alltså ganska kluvet att vara folkbildare. Å ena sidan bygger ditt engagemang på en övertygelse om folkbildningens kraft. Med hjälp av folkbildning kan land byggas och människor med. I de mest entusiastiska stunderna kan det rentav kännas som om folkbildningen kan vara ett slags universalmedicin. Något som är fel? Ta några droppar av det här.

Denna starka tro får mig att känna att folkbildning är något av ett kall. Det är mer än ett ”vanligt” jobb. Övertygelsen hjälper oftast. Den motiverar. Den gör så att jobbet känns viktigt och meningsfullt. För ”vi” jobbar ju med verkliga problem. 

Å andra sidan fungerar folkbildningen i skärningspunkten mellan stat, kommun och tredje sektorn. Den vill vara till lags, men det vill inte styras utifrån. Den vill finansieras, men den vill inte vara ett enkelt verktyg. Den vill, och den vill inte, vara en del av utbildningssystemet. Den tittar avundsjukt på yrkesutbildning och högre utbildning, som får alldeles för mycket pengar och alldeles för mycket uppmärksamhet. Är de inte lite uppblåsta också? De talar ju som om de hade svaren på alla problem. Som om de var en slags universalmedicin mot all världens onda. Jag undrar, var är toleransen och förståelsen där?

Vad är det som får oss att tro att just vi har monopol på alla svaren?

 

Johanni  

Publicerad 22.06.2015 kl. 09:06

Bisonsafari

Det finns bison på Bornholm. De kom för några år sedan, släpptes lösa i ett naturskyddsområde och håller nu på att föröka sig. Att åka genom skogen där de bor har blivit ett stort publiknöje, både för fasta Bornholmare och för turister. När vi kör på den smala skogsvägen skiner solen genom grenverken. Vi spanar åt alla håll så mycket vi hinner, men ser dem aldrig.

Det är inte så konstigt säger vår chaufför. Han har blivit helfrälst på bisonsafari, och har hunnit åka här igenom kanske 500 gånger.

Han har sett dem 4 gånger.
Just det att chansen är så liten ger hela äventyret en extra dimension. Det går inte att kontrollera, det finns inga garantier. Skogen är tillräckligt stor för att den lilla hjorden skall kunna hålla sig helt isolerad om den så vill. Och det vill den oftast, bison är skygga djur, får vi veta. Jag ser för mig stora hjordar som jagas på prärien av indianer, men så är det inte riktigt. Visst är dessa exemplar stora, men de är Europeiska bison, en mindre art.

Jaha, jag visste inte ens att det fanns något sådant som europeiska bison. Jag trodde hela djurrasen var utdöd efter det vilda skjutkalaset i USA då nybyggare, armén och andra gunslingers roade sig med nöjesjakt en masse.

Och så visar det sig att de finns mycket närmare än jag nånsin kunnat ana. Fria dessutom.

Kanske finns det ännu hopp för mänskligheten.

Johanni

Publicerad 18.06.2015 kl. 22:23

Våldsamt på Island

Så är jag på Island igen. Det är alltid en lika inspirerande känsla. Läser Reykjavik Grapevine och mycket har hänt sedan jag var här senast. Mediaskandalen kring statsminister Sigmundur Davi∂ Gunnlaugson är smaskig och otrolig. Två kända kvinnliga journalister (tillika systrar) - Hlín Einarsdóttir och Malin Brand anhölls, anklagade för att ha utpressat ministern. Ingen riktig klarhet i vad anklagelserna var, men enligt ryktena hade den en av dem inside-information som handlade om oklarheter kring försäljningen av ett bolag (DV), med ett PM, oegentligheter och ministern som involverad. Enligt tidningen hade han pressats på en stor summa pengar, som levererats till ett lavafält. I samma veva sade han sig ha fått löften om att inte bli utsatt för mera utpressning, detta skrivet svart på vitt. Journalisterna hävdade sin oskuld och att de utsatts för smutskastning i media och via anhållan. Den ena av dem medgav att hon farit ut till lavafältet för att hjälpa till att hämta hem pengarna. Sedan, lika plötsligt som de anhållits, släpps de igen. Bara för att en tid senare anhållas på nytt.

Samtidigt har den schweisk-isländske konstnären Cristoph Büchel orsakat stora rabalder i Venedig. Islands bidrag till venedigbiennalen var en fiktiv moské, i en före detta kyrka. Detta är ett projekt som ville visa på rädsla och fördomar. Venedig har en mycket lång historia med muslimer, men trots detta har staden aldrig godkänt byggandet av en moské. Island har en mycket liten muslimsk befolkning, bara 383 stycken. De har inte heller någon moské. Tillsammans med representanter för de muslimska husen i Venedig och på Island ville konstnären skapa ett rum för möten, diskussion och information. Katolska kyrkan försökte stoppa projektet med motiveringen att den före detta kyrkan fortfarande var aktiv, vilket var en lögn. Frågan blev en het politisk potatis i lokalvalen, med vänsterkandidaten (som hade en minoritet av rösterna) ståendes upp för yttrandefriheten, och högerkandidaten som lovade sätta stopp för utställningen. Efter att ha varit öppen en tid stängdes ”moskén” av biennalen med hänvisning till den allmänna säkerheten.  Vem eller vad som hotade denna säkerhet blev aldrig klart.

Så det händer mycket, både på Island och runt om i världen, där islänningar är med. Den isländska filmen Rams vann som första isländska film någonsin pris i Cannes, i serien Un certain regard. Filmen låter underbar. Den handlar om två bröder som är fårfarmare, lever intill varandra, och är väldigt arga på varandra. De talar inte mycket.

Låter precis som en film jag vill se! 

-Johanni

Publicerad 15.06.2015 kl. 20:45

Regn

Går ut med hunden. Det regnar. Vi blir blöta. Jag ställer mig så där lite instinktivt under ett träd på gården. Kanske tänker jag att jag ska bli mindre våt då. Det är inte många ute. De som jag ser hukar, som om regnet tyngde ner dem. Eller som om de försöker göra sig mindre, ge mindre yta för vattnet att fastna på. Några springer, i jakt på skydd.

Är inte det lite konstigt? Vad är det vi är så rädda för? Regnet är ju inte farligt. Snart nog är vi inomhus och kan byta till något torrt. Men jag tycker jag ser det överallt. Usch, det var så dåligt väder hela tiden. Nej, idag kan man ju inte gå ut, det regnar. Märkligt nog har detta smittat av sig på hunden också. Den brukade inte bry sig om vädret, men nu för tiden är det svårt att locka ut henne vid regn. Hon stannar just utanför ytterdörren och ser misstroget på en. Menar du allvar, tycks hon säga. Och svansen sjunker ner och släpar nästan i marken.

Så, det är inte bara människor som tycks ha utvecklat en allergi mot regn. Andra djur gör det också.

Är det något nedärvt, ett minne från tider då genomblöta kunde leda till sjukdom och därmed fara? Är det minnen av fuktiga grottor, tidiga boningar? Är det alltså en kvarlevande instinkt som får oss att skygga undan? Eller har vi bara blivit väldigt bekväma av oss?

-Johanni 

Publicerad 14.06.2015 kl. 12:24

ingen maskin

Idag var en trött dag, som blev en fin dag, men blåsten var kall. sen blev det en rolig dag, sen blev det en sportig dag, och det var sommar och doftade gott ute. Där emellan var det en produktiv dag. Efteråt gör tånaglarna mest ont, som tur är kommer då fotboll på TV, tyskland-norge. det är spännande, och lite ojämnt.

sen kan jag inte somna utan måste bläddra lite i FB-flödet, jag har inte riktigt hunnit med de senaste dagarna. Galna hundar som rusar ut i vattnet verkar vara största grejen.

Idag hittade vi shorts, en liten blomma och tre potatisskalare. Imorgon letar vi skor.

Det här har jag skrift alldeles själv. Det skulle en maskin aldrig klara av.

Johanni

Publicerad 11.06.2015 kl. 23:21

Bortputsat

Du vet hur man säger ”out of sight, out of mind”, alltså det man inte ser tänker man inte på. Så har allt möjligt begränsats i vår vardag. Alkoholreklamen är strikt reglerad, så att vi inte ska påminnas om hur gott det är att dricka. Tobaksreklamen har gått samma väg, nu senast med att man inte längre ser cigarettpaketen vid kassan, bara en massa nummer, och så måste man komma ihåg vilket nummer det märke har som man röker. Nu senast vill polisen minska på reklamen i butikerna för det statliga spelbolaget.

När tiggare kommer till gatorna höjs röster för att få bort dem. De stör i gatubilden, gör oss obekväma. Om de inte syns, tänker vi inte på dem, och då känns det bättre.

När ungdomar mutar in en bit att det offentliga rummet genom att grafittispreja en vägg tar det inte alltför längre innan den grafittin är borttvättad. Och så vidare.

I språket har vi förskönat en massa saker genom att ge dem nya namn.

Men då undrar jag. Är det jobbiga borta för att vi inte längre ser det? Är det så att ingen längre röker, dricker, är fattig? Eller är det bara symptomen som retuscherats?  Finns det inga skitiga, lågavlönade grovjobb kvar? 

Frågan är retorisk. Visst finns allt det där kvar.

Det är sant att det som finns i vår omgivning påverkar vad vi gör och hur vi känner. En förbjudande och kritiserande atmosfär gör det svårare att lära sig, att vara innovativ, kreativ och generös. Människor i min omgivning röker nästan inte längre alls.

Jag tycker inte vi skall släppa all alkoholreklam fri, jag tycker om att rökningen på offentliga platser begränsas. Men jag tycket inte att det skall sluta där.

Jag tycker det är bra att frivilligt ge bidrag till jordbävningsoffren i Nepal, men det kan inte vara all form av utvecklingshjälp, så som till exempel sannfinnländarna har föreslagit. Jag tycker det är fint att insamlingar görs för ett nytt barnsjukhus i Helsingfors, men det är fortfarande statsmakten som skall se till så att alla medborgare kan få vård.

Vi kan alltså inte bara gömma bort, städa undan, betala oss ”fria” från ansvar. Det kommer ju inte att hålla, för så längre problemen kvarstår ploppar också symptomen upp på nytt, eller hur?

Jag tror också det kan vara nyttigt att möta en verklighet som inte är ens egen. Jag har läst nånstans att det är lite svårare att tala nedsättande om ”de andra”, och/eller att föreslå våldsbaserade ”lösningar” om du har besökt någons hem, sett en människa i ögonen. Om du har tagit dig utanför din egen bekvämlighetszon och stått öga mot öga med det som känns orättvist, främmande, annorlunda. Eller?

Johanni

#Blogg100

Publicerad 10.06.2015 kl. 21:14

Carola säger

Carola säger: när det gäller lärande har hjärnan två lägen den kan befinna sig i. Den kan vara frånvänd eller tillvänd. Om hjärnan är frånvänd lär den sig inte. Den tänker på annat, den är inte uppmärksam. Om den är tillvänd är den öppen för att ta emot nya saker.

Hjärnan växlar mellan dessa två lägen. Ibland kan man lägga märke till att man inte hänger med, då kan det vara för att hjärnan pysslar med annat.

Slaget är då inte förlorat, det går att hjälpa hjärnan att vända sig rätt igen. Bland annat kan man ställa sig upp och snurra ett varv. Motsols.

Det låter konstigt, och fungerar kanske inte alla gånger, men det är värt att pröva.

Det går också att med en mental ansträngning puffa på hjärnan.

När du väl lyckats fånga din hjärnas uppmärksamhet och kommit överens med den om att den nu skall vara tillvänd klarar den av att fokusera i 8-10 minuter. Sedan sätter den del som sitter under pannloben igång och gör något annat. Då behöver du en paus, ett avbrott, eller en möjlighet att göra något fysiskt, eller något med händerna.

Det ger hjärnan tid att processa det som just har sagts, vilket är avgörande för att den skall komma ihåg det. 

Om den inte får processa hamnar det nyss hörda och sedda lätt i närminnet, som är flyktigt. Närminnet är som ramminnet, det töms och ersätts lätt av nya saker så fort det fylls.

Den mesta undervisning som pågår bryr sig inte så mycket om dessa rön kring hjärnan och vår förmåga att läsa oss. Lektionstimmarna är långa och enformiga.

Det där att ungdomar ofta går med sluttande axlar, liksom innestängda i sig själva, utan att se en i ansiktet. Kanske är det också tecken på en frånvänd hjärna. Kanske händer det hela tiden så mycket i tillvaron som måste processas, att hjärnan är rätt upptagen med att sortera och bearbeta. Om det är så är den tiden i livet inte så bra för inlärning i skola.

Detta vet Carola, för hon är intresserad av hjärnforskning. Enligt henne har fältet formligen exploderat de senaste 15 åren. Det forskas oerhört mycket, och ny teknik har gjort det möjligt att undersöka helt nya saker, något som skulle låtit som science-fiction för ett årtionde sedan.

Hon berättar detta, och mycket annat kring hur våra hjärnor fungerar och hur det påverkar vår inlärningsförmåga på Bildningsalliansens rektorsdagar våren 2014. Jag tänker att detta borde få större genomslagskraft i planeringen av nästan all undervisning, på alla stadier.

Men det kommer antagligen inte att ske. Åtminstone inte i den närmsta framtiden. Våra system är rigida, långsamma och ovilliga till förändring. Det är bra på så sätt att man inte skall vända kappan efter varje vindpust av nya idéer. Det är dåligt för att det cementerar ett visst sätt att se på lärande.

Vi kan tala hur mycket vi vill om ett lärande samhälle, om livslångt lärande och om att ha ett öppet sinne. Om det vi levererar sedan inte ens teoretiskt underbygger en lärande kultur, om vi inte beaktar förutsättningarna för lärande, kommer vi inte att utvecklas.

Då kommer ingenting att bli bättre.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 09.06.2015 kl. 23:16

Vissa dagar

Vissa dagar är intensivare än andra. Då kan det dundra och åska och blixtra fast det var sol på morgonen.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 08.06.2015 kl. 23:52