Ledtråd

Jag gick en kurs. För att jag ville. För att jag kunde. Kursen var på distans och handlade om mångmedialt berättande. Det fick mig att tända på många cylindrar. Jag skrev. Hittade på berättelser. Spred dem över flera olika medier. Strödde ut små antydningar. Gjorde QR-koder. Gjorde som vi blev tillsagda, dvs lät de olika medierna tala med varann. Men utan att koppla ihop dem. Det var en del av pusslet, en del av utmaningen och upplevelsen för läsaren.

Tog sedan en paus. Fortsatte. Insåg att detta kunde bli något. Men också att en berättelse i vår splittrade och kortkoncentrerade tid blir just så uppdelad. Kunde känna en längtan efter ett lim. Att berätta för någon.

Det var roligt, det gav mersmak. Och hela tiden växte världen, fick nya dimensioner. Kunde till slut inte hålla i alla trådar. Många stannade på konceptstadiet. En möjlig utveckling. En plausibel bakgrund. En ny personlighet som ställde egna krav.

Rampljus.

Doften av sågspån. Virvlar av damm i eftermiddagens sneda strålar.

Det finns så mycket att säga. Så många toner att spela på. Att sätta tänderna i detta: det är en utmaning värd namnet.

Jag ger dig en ledtråd. Hittar du nästa?

Publicerad 02.10.2015 kl. 23:09

Överhastigheter

Döda fåglar flyger inte. De har landat. De har kommit fram. Vi ser dem, men de finns inte. Förflyttningen är genomförd, operationen klar. Ända fram till målsnöret rör de sig av egen maskin. Sen tar det stopp. Något annat måste ta vid. Lyfta upp, bära över.

Sätta slanten i handen. Skuffa ut från strandkanten. Mot en ny horisont.

Gräset vajar i tysthet. Vi ser det inte, det vajar ändå. Sakernas gång påverkas inte av om vi är där och bevittnar det eller inte. Vi är inte tunga nog. Våra kroppar rör sig i takt, omedvetet.

Lunchtimmen fylls av rytm.

Priset på en upplevelse har gått ner.

När två genomförs medföljer en överraskning. Slutna rum. Kontrollens gräns.

Nej du är inte hypnotiserad. Det skall vara pixelerat i nedre hörnet. Det är vår tids sätt att påminnas om att ingen utom den upphöjde är perfekt.

Ändlösa rader av ikoner. Motvillig storm.

Perfekta ljud.

Delar som lossnar. Faller till marken. Värmesköldar. Felplacerade avtagsvägar.

Nånting om vår tids värdegemenskap. Nå ut.

Överhastigheter i bussfilen.

Publicerad 01.10.2015 kl. 23:00

Idag

Idag var, trots allt, en bra dag. Mycket blev gjort, mycket blev uträttat. Mycket blev avklarat. Solen sken. Bussarna gick. Det var varmt ute. På kvällen tog jag ett bad, kanske för sista gången i det badkaret. Igår lyckades Barcelona mot alla odds vinna med 2-1.

På jobbet går flera saker framåt, och några bakåt.

Nästa vecka börjar den stora renoveringen.

Hunden ville gå en längre promenad igen nu på morgonen. Den var nästan sig själv igen.

Maten blev god, alla åt av hjärtans lust.

Snart är det helg och lite ledig tid.

Publicerad 30.09.2015 kl. 23:27

Grupptryck

På långt häll liknar de varandra. De har samma sorts skjortor, samma byxor. De rör sig på ett liknande sätt, ibland ser det till och med koreograferat ut.

Skillnaderna syns när du kommer lite närmare. För det första har alla olika färg på skorna. Sen har de väldigt individuella frisyrer. Tatueringar är vanligt förekommande.

Toppfotbollsspelarna i Europa har ett dilemma. De spelar i en lagsport, och de representerar sin klubb, vars fanatiska supportrar kräver en hel del. Mest av allt lojalitet mot klubben, mot logon, mot historien.

Samtidigt är de superatleter, divor och stora individualister. Jag tror att de alltmer utstuderade frisyrerna är deras sätt att försöka vara individer i grupp. 

Det kan inte vara lätt. De måste topprestera hela tiden, vecka ut och vecka in. De måste göra mål. Det måste leverera magi. Allas ögon är på dem, alla säger att de är fantastiska hela tiden. De om några lever i en bubbla.

Förra veckan såg jag Neymar jr för första gången på en tid. Han var sig inte lik. Han hade rakat av sig allt sitt pojkaktigt kalufsiga hårburr. Han såg naken ut.

Kanske vill han pröva på något nytt?

Publicerad 29.09.2015 kl. 22:58

Röster i mörkret

Ser du svart där jag ser vitt? Har jag rätt när du har fel? Jag vet inte hur du känner, jag blir i alla fall ibland lite trött på antingen eller. Att det måste vara du eller jag som överlever. Nånstans nere i vår instinktiva hjärnhalva är vi beredda att reagera på detta stimuli. Det känns grundläggande rätt på något sätt. Liksom en massa andra förenklingar. Hjärnan tar in en massa information/sekund, för att vi skall kunna hantera allt detta nya och hinna fatta beslut i tid förenklar den. Det är därför stereotyper är så lockande. Med deras hjälp kan vi fokusera på annat.

Våra instinkter kan vi inte mycket åt. Men, kanske vi låter dem styra för mycket. Det är bekvämt att luta sig bakåt och låta kroppen ta över. Låta hot och belöning bli det enda som driver oss. Detta beteende har hjälpt oss att överleva. Men det är inte alltid den bästa metoden.

Inte om du vill nå längre. Om du vill testa dina gränser, växa. Om du vill lära dig. 

Det förutsätter att du vågar gå utanför din bekvämlighetszon.

Sätta på dig rosa. Fluffa iväg med enhörningen.

Så tänkte vi och satte oss vid kaffebordet. Beredda att kasta oss ut i det okända. Utan manus. Utan förklädnader. Precis såna som vi är.

Nåja, det är svårt att bli kvitt sig själv. Det lärde jag mig när jag flyttade till Finland. Trodde jag kunde hitta mig själv, börja på nytt, få en botten. Det enda jag tog med mig i bagaget var mig själv.

Så vi syndade lite där runt kaffekopparna. Gled in i rätt så bekväma roller. Kanske det hörs?

Jag hoppas och tror att det i sig inte förstör helheten. Att vi ändå lyckades.

För jag tycker om samtal. Jag tror på dem. Jag njuter av dem.

Som yngre var jag ibland rätt besatt av dem. Att argumentera. Vinna. Övertyga. Att bli hörd.

Nu tänker jag att det goda samtalet mest handlar om att kunna lyssna, men samtidigt våga sticka ut hakan. Fundera tillsammans.

Så tänkte vi när vi började göra Livlinan, Bildningalliansens och YLEs nya gemensamma poddcast.

Efter rätt lång planering och lite sommar emellan gick den första linan ut idag. Nu är det upp till dig. Vill du lyssna? Tycker du det är intressant? Känner du igen dig? Vill du delta i diskussionen?

 

bit.ly/livlinan

Publicerad 28.09.2015 kl. 22:58

Om att reclaima det roliga

När var du sist med om något roligt? Oväntat? Uppiggande? Jag lär mig på en föreläsning på Helsingfors arbis att om hjärnan får ta emot 8 bra saker räcker det med en dålig sak för att en skall falla ihop igen. Så känsliga är vi. Nuförtiden går det dåliga nyheter tretton på dussinet, och de goda har gått och gömt sig.

Jag vill ju inte tro att vi kan tänka oss friska, eller att världen blir ett bättre ställe bara för att jag hoppas på det. Naturligtvis måste tanke omsättas i handling.

En hel del av min uppmärksamhet filtreras genom sociala medier, mest facebook, men också twitter. Där går det sjövilt till. Och det är långt mellan skratten.

Om facebook (med rätta) länge anklagades för att mana fram våra önskesjälvbilder och kunde vara nog så exkluderande, har timglaset vänt rätt rejält. Nu är det mest sånt som man inte önskar se eller läsa om som dominerar. Och då menar jag inte hemska nyheter, jag menar hur de används och tonfallet i alla kommentarerna runt dem.

Jag blir inte så ofta sjuk, något i mig har hittills oftast fajtats tillbaks. Förkylningar, flunsor osv kommer nog, men får oftast ge med sig rätt fort igen.

Efter en ångestvacklande tid som tonåring och ung vuxen märker jag att mitt sinne oftast skakar av sig mörkret. Det är inget skryt, det är bara en reflektion. Jag reser mig och går vidare. Mitt sinne är sånt att det vill se solen. Nu börjar jag känna att lassen med skit som kommer in överväldigar, och får mig att reagera. Att dra sig undan fungerar inte riktigt i vår uppkopplade värld. Har du känt likadant? Hur gör du? 

Att gå i svaromål leder till samma spiraler som i tiderna de första spammarna. Kommer du ihåg dem? De får korn på dig, och sen får du verkligen mycket spam. Det finns ingen där som är intresserad av dialog, bara av att sälja något.

Det här bekymrar mig. Livet är tillräckligt tungt, utmanande och jobbigt utan en massa extra skit. Det som har blivit vårt offentliga rum är nu ockuperat.

Kanske är det dags för en reclaim the net-rörelse?

Publicerad 24.09.2015 kl. 23:23

Solochvår

Sommaren hänger kvar, har du märkt det? Fuktig blöt och envis ligger den runt staden. I sina bästa ögonblick värmer den. I sina värsta skickar den in blöta tentakler under kläderna och värmer upp hela härligheten.

Kanske är det inte världens viktigaste sak, med tanke på världshändelserna.

Eller så är det just så där viktigt. Något som pågår vid sidan av, omärkligt. Som ändrar förutsättningarna för liv på planeten. Allt emedan vi är upptagna av att korrigera falska rykten om nyanlända. Den dagen livet på jorden blir omöjligt känner vi oss säkert kränkta över det också.

Under sommaren och hösten har speciellt ett parti fått sina fiskar varma. Och helt med rätta.

Men - det tar också bort mattan för allt annat. Samma parti har (fortfarande med rätta) fått höra hur de försöker göra allting till en fråga om nyanlända. Och om att de i regeringsställning nu faktiskt har makt och därmed ansvar. Att det finns större fiskar att steka.

Ändå fortsätter alla lika glatt på den inslagna vägen.

Kortsiktigt, om du frågar mig.

Sommaren hänger kvar, snart är det globalt klimatmöte, men vem är det som sätter agendan? Är det olje- och kol-lobbyn som orkestrerat allt detta? Ligger det någon sanning i påståendena om det ovan nämnda partiets (och dess systerpartiers) nära koppling österut?

Har vi blivit solochvårade hela bunten?

Kan det vara så illa?

Hmmm

Publicerad 23.09.2015 kl. 22:57

Kan vi inte bara

Det är mycket hat nu. Hätska kommentarer, hot och kränkningar. Vanlig hyfs har fått ge vika för smädelse och smutskampanjer. Ingen tror på nånting, alla hävdar monopol på sanningen. För en tid sen hörde jag till dem som kände att politiken kommit tillbaka till politiken. Sedan blev jag beklämd. Sedan återgick allt till det normala, och flödet innehåller lika mycket disparata intryck som förr. Kattungar, musiktips, uppmaningar, korkade tävlingar, roliga tävlingar, satirbilder, upprop, länkade blogg- och ledarinlägg.

Sån har vardagen blivit. Ett tillstånd av förhöjd beredskap. Först suddade mobiltelefonerna ut gränserna mellan det privata och det offentliga rummet. Sedan suddade det allestädes närvarande nätet ut den privata sfären och den offentliga, de blev en. Sedan kom en massa kriser och de nyvunna utrymmena fylldes av reklam, insinuationer, insikter och störningssignaler.

Där står jag nu. Nätets vilda västern har korporatiserats, produktifierats, demografiserats, kommersialiserats och skövlats. Det är en öde parkeringsplats med gula lampor och skvalmusik. Våt asfalt och känslan av anonym otrygghet. En ickeplats som pockar på uppmärksamhet.

Försök sedan måla om i vackrare färger. Försök sedan bygga något nytt, inbjuda till samkväm.

Det är banaliseringen som gör mest ont. Det infantila, gnälliga, missunnsamma. Det inåtvända, bakåtsträvande, aggressiva. Det som hotar. Som inte vill vara med och leka.

När den diskursen får överhanden försvinner samtidigt en massa goodwill, gemenskap och framtidstro. Dystopin växer sig starkare. De som talar om nationers, folkslags och rasers snara undergång när sig på fruktan och hat. De vill att det skall gå dåligt, för annars uppfylls inte profetiorna. Liksom alla domedagssekter förutsätter att allt skall gå åt helvete. Det finns inget vackert i det. Inget paradis. Inget vi. Bara en massa ensamma jag som vandrar mot stupet. Och som får andra att vandra mot samma stup.

Eftersom det är oundvikligt. Eftersom det inte finns några alternativ.

Ett fåtal hatare lägger beslag på mycket av offentligheten. Gormar i megafoner så att de skall uppfattas som många. Blandar fiktion med lögner och svart önsketänkande. Gör bilden snedvriden. Och får mig att må dåligt. Men bara så länge jag låter dem. Liksom jag lät mobbarna härja. De hade makt över mig så länge jag lät dem ha det.

Och hat föder hat, det är lätt att släppa fram den sidan i sig själv. Svara med samma mynt. Vilket ytterligare förvrider bilden. Skapar större avstånd.

Att älska är svårt.

Att älska sin meningsmotståndare än svårare. 

För många år sedan gjorde Suzanne Osten filmen Tala - det är så tyst. Nu talas det en hel del. Ibland kan jag känna att vi kunde behöva lite mer eftertanke. Var tyst - det talas så mycket.

Kanske skall man ibland bemöta hat med kärlek? Kanske allt tal med tystnad.

Inte alltid, för att vara tyst kan lätt uppfattas som samtycke. Att inte tala ut när någon trakasseras, hotas eller utsätts för trollen hjälper inte. Att försöka slå tillbaka hjälper inte heller.

Den som kan hitta en väg ut ur det här som inte innebär total censur förtjänar nobels fredspris.

Det här är inte en väg som leder framåt.

Vi kan välja en annan väg.

Eller?

Publicerad 22.09.2015 kl. 23:32

Otid

Det finns en himla massa klockor runt mig nu för tiden. Digiboxen har en, båda mina telefoner har en, mikron har en, den lilla väderstationen ha en, digiradion i köket har en, datorn har en, ipaden har en. Och så har vi några väggklockor också.

Det irriterande med dessa är att de alla visar olika tid. Istället för att alltid hålla mig informerad om vad klockan är visar det att klockan är lite olika. Lite hur jag känner det. Det som styr mitt liv, som jag planerar efter, är opålitligt. Det är en ungefärlig uppskattning, give or take ett par minuter.

Så var det inte förr. Då fanns det färre klockar, de flesta analoga. Det var mycket lättare.

Speciellt jobbigt är det att just telefonerna och datorn alla visar olika tid. När kommer bussen? När börjar mötet? När stänger butiken? När kommer nyheterna på tv?

Nuförtiden har en massa saker befriats från tablån. Du kan lyssna på musiken när du vill, behöver inte vänta på att den spelas i radion. Se på tv-programmet/serien/filmen när du vill. Läsa eposten, beställa boken, betala räkningen när du vill. Vi har befriats från minutslaveriet, och vi behöver sällan vänta hemskt mycket längre. Kanske behöver vi inte klockor. Kanske är de en överlevande rest från industrisamhället.

Varför blir jag då så störd?

Jag stressas av det inexakta i en funktion (tid) som vi har hittat på, som vi har skapat åt oss själva, och som vi låter styra oss alldeles för mycket. Tid är som matematik, det skall vara precis, och inte lite ditåt. Tiden som idé antyder en viss ordning, och så kommer denna digitala tidsålder och luggar begreppen i kanterna.

Publicerad 21.09.2015 kl. 20:24

Piskan

Ojojoj. Ibland händer det så mycket och så fort så att varken hjärnan, pennan eller kroppen hinner med. Just då vore det viktigt med strukturer och fasta deadlines. Men se nej, det vill sig inte. Tankarna flyger som molntussar på en stormhimmel, ordspråk befruktar drömmar och allt detta kunde bli en riktigt fin berättelse.

Eller så blir det panikstopp nånstans på vägen. Rött ljus och omväg.

Det är gånger då jaget kryper inåt och ger plats för en automatiserad varelse som bara får saker gjorda, men som också kräver all energi. Som inte lämnar något över.

Därför blev det en paus.

Nu stormar det, gatorna fylls av löv, strida vattenströmmar och oroliga människor som känner regeringens sparpiska i skinnet.

Publicerad 18.09.2015 kl. 17:00

Väl förunnat

Kvällen kommer, och med den suget. Vill ha nåt gott. Vill dricka en öl. Vill ha chips. Var kom det behovet ifrån? Just hade jag ju beslutat mig för att minska på godis, alkohol, småätande. 

Den bild jag har av mig själv är att jag inte dricker mycket, inte äter godis. Chips finns sällan hemma. Det går ofta veckor mellan gångerna. Så vad tusan. Varför kom suget nu?

Är det bara just för att jag bestämt att jag inte får, som det kommer? Lite som när någon säger tänk inte på en skär elefant, och du tänker genast på en skär elefant, eller hur? Det går inte att låta bli.

Att lyfta fram något i sinnet gör det svårare att ignorera det.

Eller, är det kanske tanken på förbjuden frukt? Det som jag inte får göra känns extra lockande? I en tillvaro full av regler och begränsningar är regelbrottet lite extra lockande.

På min vänstra axel sitter lilljag i vitt och mumlar uppmuntrande att jag nog klarar av det.

På min högra axel sitter lilljag i rött och väljer en ny strategi. Den innehåller två avgörande argument. Det första handlar om att jag väl ändå borde unna mig. Arbetstakten är hård, dagen är fylld av plikter, ofta är kalendern minutinprickad. Det är inte helt lätt att värja sig, argumentet känns relevant.

Det andra handlar om att vi lever bara en gång. Vad skulle det göra om jag släpper lite på kontrollen? Vem ser det?

Ingen. Utom jag själv förstås. Och det är med mig själv jag brottas, när längtan möter målsättningen. Längtan lovar njutning, målsättningen lovar tillfredsställelse. Det står ganska jämt och väger emellan dem. Ingendera vinner på knockout, men båda tar hem delsegrar.

Snart är kvällen slut.

Johanni

Publicerad 17.09.2015 kl. 10:22

Röster som bär

Var på en konsert. Lyssnade på Joshua James, en singersongwriter från Utah med en väldigt speciell röst, personligt finurliga texter och oväntade, väl fungerande arrangemang.

Det var andra gången vi såg honom. Första gången var en slump. Radio Helsinki spelade en låt av honom och tipsade om att han samma kväll spelade i en källare i Helsingfors.

På en ingivelse gick vi dit. Långt ner i en liten källare sitter de inklämda på pallar. Bag-in-box-viner står framme, självservering. Stolar, bänkar och pallar står uppställda lite huller om buller. Det känns som en hemma-hos-spelning. Joshua är hesare än någonsin, detta är sista kvällen i landet.

Vi sitter som förtrollade när denna röst fyller det lilla utrymmet och ekar i våra skallar.

Efteråt nästan dansar vi hem. Det var länge sedan vi upplevde något sånt här. Nästan en tonårskänsla infinner sig.

Så när Joshua nu ska spela i Esbo Kulturhus är det självklart att vi går.

Nu är rösten starkare, låtarna lite gladare. Han har hunnit få sitt andra barn, det här är tredje eller fjärde gången han kommer till Finland, han minns inte så noga. Förutom Esbo spelar han i Lahtis och Kouvola. 

Han drämmer till och tar i för allt han är värd direkt i första sången. Jag får gåshud.

Sen radar han upp ett pärlband av berättelser, alla lite olika. De är skickliga musiker, allt är genomtänkt, men samtidigt närvarande. Vi gillar det vi hör. Salen är långt ifrån fullsatt, det är lite samma intima känsla som förra gången. Nästan som en hemma-hos-spelning.

Ute jagar svarta moln över mörk himmel. Rop ekar mellan husen. En grupp skinheads står på torget, det låter som om de planerar något ofog. Finland är i gungning, snart blir det landsomfattande demonstration mot regeringen Sipilä-Stubb-Soini och deras metoder. Människor flyr från Syrien och Irak in i Europa, som blir tagna på sängen. Tillfälliga flyktingförläggningar upprättas i fabrikslokaler, tomma idrottshallar, nerlagda hotell. 

- Det är häftigt att stå så här, framför er. Den kontakt vi har, den tycker jag om. Världen är full av en massa skit. Men det finns vackra saker också. Det här är en av dem. Det kanske vackraste jag har hittat. Säger Joshua, sjunger en sista låt och kliver av scenen.

Publicerad 16.09.2015 kl. 10:37

Egots knivsegg

Jag sommarpratar i Radio Vega. Att få sätta sig i studion igen var en skön känsla. Jag märkte att jag saknat radiojobbet. Det trodde jag aldrig då det i tiderna tog slut. L säger att jag alltid bara klagade och inte var särskilt tillfreds. Det var stress, alltför mycket jobb, svårt att hitta nya vinklar, ont i magen, en arbetsmiljö i Böle som till arkitekturen inte inspirerar till stordåd. Ett bolag som vacklade hit och dit i sin självbild och sina framtidsvisioner.

Jag får en massa positiv feedback, både direkt och via nätet. Det är ovanligt. Och väldigt roligt. Det finns så mycket näthat (och säkert de som inte alls gillar mig eller programmet) att det känns lite extra roligt när någon visar uppskattning för det som en gör.

Jag försökte berätta min historia. Så som jag minns den, och så som jag förstår den.

Det blev många jag i den texten, kan man ju säga. 

Att göra bouppteckning över sin egen barndom är roligt, svårt och lite skrämmande. Det är personligt. Det är att se sig själv i spegeln och fundera vem en är och varför.

Jag har länge tänkt att den hårdaste kritikern är en själv. Det är ju trots allt jag som skall stå ut med mig 24/7. Jag har tänkt att så länge jag klarar av att se mig själv i spegeln och acceptera det jag ser är det rätt ok.

Det är lurigt, för det är lätt att falla in i självhat eller självförälskelse (ett ord som enligt words språkkontroll inte finns, men jag tror du förstår vad jag menar).

Det är också lätt att bli sentimental. Att förstora de egna upplevelserna, tycka de är universella. På ett plan är de ju det, allt jag och du upplever upplevs hela tiden av andra. Om jag sen tror att mina känslor är mer värda eller ”bättre” än dina, då har jag tappat kontrollen helt.

Att balansera på knivseggen som är egot.

Det är en konst.

Går att höra här, dock utan musik

Publicerad 11.08.2015 kl. 10:27

Ett två tre fyra

En bekant till mig klagade. Hennes FB-flöde innehöll nu bara två saker. skriverier om PS och kattbilder. Hon var trött på det.

Inte på kattbilderna, utan på det eviga manglandet av PS. Av vad de säger eller inte säger. Hur rasistiska de är.

Alla jag känner tycker det är viktigt att markera mot rasism. Men frågan är förstås om inte detta spelar populisterna i fatet. Just när vardagen för PS börjat bli tydligare med allt vad det innebär av regeringsansvar, nedskärningar och brutna vallöften så kommer detta som ett brev på posten.

Nätets debattklimat bidrar också. Snabbt blir det svart och vitt. Vi och dem. Också detta tycks passa dem som hellre slänger koskit på motståndarna än diskuterar sakfrågor.

Säga vad man vill, tråkigt är det inte i politiken nuförtiden.

Frågan är om jag inte redan längtar efter en lugnare tid, denna hätskhet, detta väsande, är så beklämmande.

Typiskt, eller hur. Det är svårt att vara nöjd med det en har, alltid känns det som om alla andra lösningar vore bättre.

Att fånga ögonblicket, att uppskatta det en har.

Att diskutera sakligt, om riktiga frågor, istället för om ordvändningar och en liten men högljudd grupp som vi alla låter kapa hela mediautrymmet.

Men det är säkert bara jag som lever i en bubbla.

Publicerad 10.08.2015 kl. 14:00

Stugan som kroppens skola

Solsken och västlig vind. Kråkor som kraxar. Vaknar långsamt, som varje morgon, av ivrig hund som sitter och tittar på mig. När jag öppnar ögonen blir hon alltid lika jätteglad, hoppar upp i sängen och slickar mig på handen. Sen går hon till dörren, tittar djupt i mina ögon och gnäller lite.

Livet på sommarstugan har sin egen rytm. Den är ganska enkel, och kanske därför längtar jag efter den under årets andra månader.

Jag börjar varje morgon med ett dopp.

Sedan frukost.

Tända brasan.

Med frukostteet och smörgåsen framför mig öppnas dagens möjligheter.

Jag tänker att detta är kroppens skola. Här, på landet, gör jag nästa bara såna saker som jag har lärt mig utanför skolbänken.

Laga mat, simma, cykla. Snickra, hugga ved, bada bastu. Renovera, bygga om. Försöka spå dagens väder. Plocka blåbär. Promenera.
Inget skolan lärde mig. Nej, faktiskt inget sånt som ens riktigt går att läsa sig till.

Inom den fria bildningen talar vi gärna om learning by doing, att lära sig genom att göra. Det är svårt att lära sig cykla genom att läsa instruktioner i en bok. Liksom det är svårt att lära sig en massa andra saker med mindre än att man prövar på dem, lär av misstagen.

Jag försöker inte kritisera teoretiskt lärande, trots allt är ju till exempel ett par av sommarens njutningspunkter att ligga i hängmattan och läsa, eller filosofera. Att grilla, dricka lite vin och se på solnedgången.

Här tänker jag att det kanske i ännu högre grad handlar om learning by being. Att lära sig att vara, att lära sig genom att vara.

Det är en konst. En balansgång mellan att göra ingenting (semester) och att få saker gjorda (huset behöver alltid åtgärder). Efter några veckor är det som om kroppen hittar in i rytmen. Som om den mindes.

(Tidigare publicerat på bloggen Livslärd, där jag gästbloggade under sommaren)

Publicerad 04.08.2015 kl. 20:48