Efterlämnat

Det som göms i snö kommer fram i tö. Eller? Jag är inte så säker på det. I den tanken ryms idéen om att brott inte lönar sig, att yin får sin yang. I den tanken finns idén om balans. Vi säger att naturen strävar efter balans, att allt hänger ihop. Vi säger att vi är ansvariga för våra handlingar. Och ändå. Om forskarna som tror på entropin har rätt faller allt i universum så småningom sönder. Världsalltet töjs ut, tomheten ökar. Det finns ingen motvikt som upprätthåller balansen. Eller, om den finns är den på en sån skala att det inte spelar någon roll, vi kan inte uppfatta den.

Vårt språk, vårt samhälle, allt är byggt på av oss upprättade regler. Dessa begränsningar gör tillvaron tillsammans möjlig. Vi talar om en högre makt, eller vi lyfter upp rationaliteten i dess ställe. I båda fallen efterlever vi sociala konstruktioner.

Varför?

Är det rädslan för kaos som håller oss tillbaka?

Finns det inbyggt i vår natur? Jag tror inte det. 

Samtidigt vill jag inte tro att människan enbart styrs av sina basalaste instinkter.  Att vi skulle bete oss hursomhelst om vi fick chansen. Jag vill inte tro det. Jag vet att människan är kapabel till ondska och grymhet. Jag vet att det finns sociopater och psykopater, att jordklotet också rymmer sådana som helt saknar empati. Men jag tror inte de flesta av oss har det i sig. Visst, vid tillräckligt extrema händelser finns det inga garantier, ingen av oss vet hur vi kommer att reagera, vad vi är beredda att göra, hur långt vi kan gå. Men det är just det, exceptionella omständigheter.

Jag skriver inte längre dagbok. Jag bloggar visserligen, viljan att göra avtryck är såpass stort. Jag vill lämna spår efter mig. Jag vill känna att jag lever. Det jag, du och han där på kaféet gör nu spelar ingen roll om hundra år. Men för oss, just nu, är det viktigt. Det är det vi har.

Publicerad 19.11.2015 kl. 23:14

Vi

måste höja våra röster för att höras. måste våga visa oss. måste tänka efter, före och efter. måste dra konsekvenserna av en inkonsekvent värld. måste klippa håret och kramas mera. måste välja våra fajter. måste släppa ut känslorna utan att helt tappa kontrollen. måste gå ner i vikt. måste sitta mindre. måste älska mera. måste våga ställa krav. måste blåsa i visselpipan.

du är det du delar. du kan också välja en annan väg. om du vågar.

du delar det du vill. som ringar på vattnet. Oerhört små, stegen framåt. oerhört trånga, byxorna vi väljer ut.

för att bli godkänd. för att komma undan.

vi måste bli vi igen.

Publicerad 18.11.2015 kl. 00:01

jag

njuter av att läsa. Just nu Mästaren och Margarita. Det är första gången jag läser om den. Jag brukar inte tycka att jag hinner annars. Det finns så många bra böcker att läsa, varför gå tillbaks? Trots det har jag en massa lästa böcker, en massa sedda filmer hemma. Jag har dem, och jag kan inte göra mig av med dem. De är vänner, de ger stabilitet och trygghet.

Men också vänskap behöver underhållas. Jag har inga problem med att återbesöka de musikaliska landskap jag tycker om. Jag kan se på en tavla många gånger utan att tröttna. Jag kan spela ett dataspel en himla massa gånger.

Men jag ger sällan besökta böcker en ny chans. Därför var det lite av en utmaning när vi i bokcirkeln kom överens om att göra just det.

Jag har inte ångrat mig. Boken är till och med bättre än jag kom ihåg. Med ålderns glasögon ser jag nya sammanhang, förstår andra dimensioner. Jag kan se influenserna av boken i annan konst, i annan rysk litteratur.

Den uppkäftiga, argt glättiga tonen är lika fräsch som nymålad och klibbig färg på parkbänken du just satte dig på. Jag har glömt det mesta av handlingen men slås av igenkännande när berättelsen rullas upp. Det är mycket jesus, något som relaterar till andra samtidiga diskussioner jag för i andra sammanhang.

som om de olika delarna av mitt liv samtalade med varandra. en lätt bisarr men inte oangenäm känsla.

fast den där balen vill jag verkligen inte gå på. Vad du än säger.

Publicerad 17.11.2015 kl. 23:54

Du

Klockan rusar. Tittar åt andra hållet. Kylan ger dimma över västnyland. Susar genom filmlandskap i ensamt majestät. Ser hjorten på nära håll när den springer över vägen. Ser ekorren på nära håll när den springer över vägen. Sibelius på hög volym. Byn med fem äldre män som dricker kaffe på den lokala neste-stationen. Allt lite nedgånget. Tomma stugor med svarta fönster längs övergivna sjöar. En outsäglig melankoli.

Kroppen i trötthet.

En okänd del av landet, alldeles runt hörnet.

Luncherbjudanden. Julskyltning. Tunga fordon i hög fart nerför backen.

Spridda regndroppar och upplysta skyar. Min hand på ratten. Rörelsens lugn.

Någonstans där ute finns du.

Publicerad 16.11.2015 kl. 23:31

Kontrollkoder

Det börjar redan när du tar fram den. Telefonen. För att komma åt innehållet måste du mata in en kod. Fyra siffror som står mellan dig och ditt digitala jag. Koden signalerar ett starkt budskap. Du är på väg in i en säker, kontrollerad miljö. Du har kontroll. På telefonskärmen har du ordnat allt så som du vill ha det. Så att du känner dig hemma. Trygg. Hur är det nu, brukar du sova med telefonen i handen? Jag vet människor som gör det. Trygghetsknarkare.

Sedan är det scrollandet. Vi bläddrar nedåt i strömmen av nyheter, kattbilder, uppmaningar, inbjudningar, utrop, artiklar. Det är vi som bestämmer när flödet skall ändras. Vi bläddrar än upp, än ner. Facebook ordnar livet i en organiserad och hanterbar ström. Du har kontroll. Hela tillvaron ryms i små lådor. När du gör detta tillräckligt ofta, när det blir en vana, är du beroende av systemet. Någonstans inne i dig sker en förändring. Din hjärna, ditt sätt att tänka, ändras.

Facebook andas ett löfte. Ett löfte om att denna tillvaro, denna kaotiska värld, går att förstå. Och än viktigare, går att kontrollera.

Det är en lögn.

Med färgglada utsmyckade små skivor av tillvaron ser du bara en tiondel av helheten. Det är inte du som är i kontroll. Den har du gett upp till företag som paketerar dina drömmar, förhoppningar och rädslor, för att sedan sälja dem tillbaka till dig.

Facebook har skapat en profil, en önskebild, dit du hela tiden projicerar delar av dig själv. Google vet vem du egentligen är, baserat på din sökhistorik. Genom att kombinera de två fås en bild av dig som du inte ens själv skulle kunna producera.

Jag tror att en del av lockelsen ligger i just känslan av kontroll. Att vi loggar in, att vi ”väljer”. Att vi scrollar. 

En annan, kanske lika stark lockelse, ligger i vad nätet gör med vår tidsuppfattning. Vi är slavar under klockan. Vi ska bli klara i tid, leverera, vara produktiva. Vi har deadlines. Det kostar att inte lämna tillbaka sina bibbaböcker eller hyrfilmer i tid. Det kostar att inte betala sina räkningar i tid. Med scrollandet, det oändliga bläddrandet neråt, finns ingen början, inget slut. Tiden är cirkulär, och har tagit slut. Vi befinner oss i flödet, vi känner att vi rör på oss, vi är i flodfårans mitt. Men floden är oändlig.

Frågan är om vi längre ser stranden

Publicerad 13.11.2015 kl. 07:08

Sköna platser

Det surrar och bubblar i batteriet i vardagsrummet. Norge förlorar mot Ungern hemma med 0-1. Vi får in allt fler anmälningar till vårt webbinarium 26 november om Open Badges. Idag smakade jag på lite av det luomu-kött vi köpte i tisdags på REKO-marknaden på Drumsö. Det var jättegott.

Noin viikon uutiset är elakt träffsäkra i kvällens upplaga när de går igenom de osannolika turerna kring SOTE-reformen. Nyheterna berättar om en omfattande terrorring som avslöjats i flera europeiska länder. Ena sekunden heter det att ringen planerat dåd i norra Europa, andra sekunden är de rekryterare som söker frivilliga till Syrien. Först hör vi att också människor bosatta i Finland är involverade, senare i samma nyhetssändning säger det att det är ett misstag, personen som eftersökts av Europol tros nu ha dött i Irak förra året. 

Huset är tyst, alla håller sig i sina rum. Ute blåser de sista löven bort, men inga ljud kommer igenom rutorna.

Hunden, som vi först trodde var en förklädd katt, har visat sig vara en björn. Den har gått i ide. Att gå ut tycker den är högst onödigt, något den gör ovilligt. Hellre då ligga på någons ben och snarka.

Det är något terapeutiskt över henne. Hon stressar inte. Hon gör vad som faller henne in. Hon hittar alltid de skönaste platserna.

Jag släpper jobbet ifrån mig.

Konstigt att det kan uppta så mycket av min uppmärksamhet. Om jag inte är försiktig fortsätter jag av bara farten. Det tar inte slut. Men det gör mig helt slut.

Alltid då högen ouppklarade uppgifter har minskat så fylls inkorgen på med minst lika mycket. Kanske det är en naturlag? En slags balans som måste bibehållas? För vad händer när högen töms? Blir jag arbetslös då?

Vad är det egentligen för mekanismer som får mig att ta mig an en uppgift till, en uppgift till? Vad är det som driver mig att jobba? Är det flykt, jobbet gör så jag inte behöver göra jobbigare saker?  Är det vana, jag har ju gjort det så länge? Är det mina kollegor, det finns förväntningar och planer som skall realiseras? Är det lönen, jag måste ju ha mat på bordet och tak över huvudet?

Är det för att jag tycker det är så himla kul? Är det för att jag saknar fantasi och gör detta i brist på bättre? Är det mitt sätt att mota döden i grind?

Är det mitt sätt att leva mitt liv?

Publicerad 12.11.2015 kl. 23:36

Bubbeltrubbel

Solen stiger sakta över landet, som skymtar fram i vit skrud. Lana Del Rey fyller mina öron. Ute på fälten - rådjur. De ser små ut. Rena stora ytor, åkrarna ser prydligt vattenkammade ut. Här och där ett ensamt hus där ljus skymtar. Stora blobbor med mörkt grön granskog. Ett helt tåg med människor på väg. Med samtal, uppslagna läppäre, trötta studenter. Med pensionärer på väg söderut.

Kommer du ihåg diskussionerna om bubblor? Om den rödgröna bubblan, där folk är blinda för vardagen utanför den egna kretsen. Där allt är tillrättalagt och förljuget?

På tåget blir det så synligt. Vi lever alla i våra egna bubblor. Det kan vara teknik, böcker, resesällskap. Vi vänder oss inåt. Sitter intill varandra, men utan egentlig kontakt.

Jag är trött, har stigit upp tidigt, så jag längtar inte precis efter en massa kommunikation med okända människor. Jag har inget speciellt att säga. Jag känner mig både nöjd och bekväm med situationen just här just nu.

Men jag uppfattar inte detta som eskapism eller som något hotfullt. Jag känner att jag skulle kunna tala med människan som sitter intill, om jag ville, eller om jag behövde.

Bubblorna är många, de är olika hårda och olika tjocka. De fyller olika funktioner. Så tunna de är skyddar de också våra ömtåliga själar.

Jag tror inte finländare är mer tjockhudade eller instängda än många andra. Säkert finns det kulturer och platser där man beter sig lite annorlunda. Men att summariskt hacka ner på hur vi gör saker där vi själva bor är intellektuell lathet. Effektsökeri. En slags masochism, självspäkande. Att vara människa är att leva i en bubbla, omgiven av bubblor. En del är riktigt färgglada.

Nästa episod av vår podd Livlinan handlar om förändring. Jag funderar bland annat på hur svårt jag tycker det är att förändra saker med mig själv som jag inte tycker om. En sån sak är att ta sig igenom vissa bubblor.

Många av dem är ok, jag vill ha dem och jag behöver dem. Andra har växt sig tjocka över en lång tid. Lite som en andra hud. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga för att spräcka dem. Mer om det i episoden som vi släpper i slutet på den här månaden.

Att betrakta sig själv och inse bubblorna är ok, tycker jag. Att anklaga andra för att vara fast i sina blir lätt fånigt. Det tar död på konversationen, eftersom det ogiltigförklarar den andres uppfattningar. Och sånt tycker inte jag är ok. Tycker du?

Publicerad 11.11.2015 kl. 08:50

God natt

Jag pilar genom staden. Staden som har blivit min, efter alla dessa år. Gårdagens känsla av välbefinnande håller i sig, som doften av god mat. Den ena dagen är den andre lik, ändå kan de kännas så olika, visst är det konstigt! Samma väder, samma långa lista på saker som skall göras. Samma känsla av stress. Men, bra dagar bekommer det mig inte. Jag fastnar inte i floden med ena benet under en trädstock. Förr var det så att motiga dagar också var produktiva dagar. Nu stämmer inte ens det längre. Också uppförsbackedagar kan resultera i en massa avklarat. Men det känns inte.

Kanske är det lycka jag talar om. Nån slags inre balans mellan olika stadier av lutande kaos. En riktning, en mening. Eller kanske en skyddsmekanism, som skapar lite distans till allt det som ibland snurrar så fort.

Visst kan det vara jobbigt att beta av den oändliga listan av måstegöranu, just eftersom den är oändlig. Men idag kändes det inte motigt. Det fanns inget jag hellre hade velat göra.

För mig ger arbete en känsla av mening. Jag skulle inte säga identitet, för det hoppas jag att jag har ändå. Jag kulle inte heller säga saliggörande, för det är både roligt och jobbigt. Ibland är det tungt, ibland är det kreativt. Meningen ligger på ett annat plan, kanske som en slags struktur på dagen. Efter att ha jobbat undan känner jag mig tillfreds. Jag kan slappna av lite. Om det i såna stunder dyker upp en testund känns det ännu bättre. Att höra till, vara en del av, det är en annan sida av jobbet.

Kanske håller jag på att bli vuxen, nu när jag kan tala om jobbet så här utifrån. Annars har jag alltid tagit det på så blodigt allvar, och det har känts som det viktigaste i världen.

Handen på hjärtat, riktigt såå viktigt är det ju inte.

Att kunna släppa taget, det är inte helt lätt.

Jag vill gärna ge saker en knuff i rätt riktning. Jag vill gärna vara delaktig. 

Det är svårt att säga nej. Ett nej ekar inuti och blir större. Får fundamenten att vibrera. Gör så att horisonten blir den där lilla smulan mer otydlig.

Så att avståndsbedömningen fallerar. Den svarta katten tar form.

Varietéteatern måste inhibera.

Det hela avslutas med ett REKO-torg på skolgården. Därifrån köper jag honung, speltbröd, glada grisars kött och en himla massa ägg. Dessa bär jag genom kvällsmörkret och förbi idel bekanta upp för alla trapporna hem.

Sedan lagar jag tonfiskpasta på beställning. Det är nostalgiskt, det har jag inte ätit på 20 år. Det blir gott.

Nu ska jag gå och lägga mig. Morgondagens lista är också mycket lång.

God natt.

Publicerad 11.11.2015 kl. 00:00

Livets salt

Ute faller mörkret. Det doftar rök. Löven ligger utspridda på marken så där lite slarvigt, omkringblåsta. De är fuktiga. Det är förunderligt varmt. Gatlyktorna gungar lätt i blåsten. Ljuden utomhus är lite dämpade. Trafiken är ganska lugn, och på bussen sitter så barn och tittar storögt ut över hösten. De skrattar och berättar ivrigt.

Fönstren i bostadshusen som vi kör förbi är nästan alla upplysta. Ljuset är varmt gult.

Jag känner mig tillfreds. Stressen på jobbet är nästan konstant, men vi får också mycket gjort. När jag tar bussen hem är jag trött, men också ganska nöjd. Livet bär.

Hemma väntar den alltid lika glada hunden. Den gnyr och gnäller och hoppar av glädje. Senast då den hoppar upp och skall hälsa på mig försvinner dagens stress, om något har blivit på hälft får det lov att vara på hälft till imorgon.

Det som jag inte vill ska hänga på gärdsgården är däremot alla goda vanor som så lätt halkar ur schemat. Att blogga varje dag. Att promenera. Att ta kontakt med vänner och familj. Att fotografera. Att simma varje helg.

Då en vana faller bort på grund av stress, trötthet eller sjukdom är den rackarns svår att återskapa. Den glider under radarn och syns inte mer.

Jag brukade få dåligt samvete av det. Känna mig lite skyldig.

Nu försöker jag lägga av med det. Jag tänker att det väl mest bara är en sorts självömkan.

Det är fortfarande svårt att komma på banan igen. det kräver vilja. Och lite extra ork.

Som just nu. Jag varvade ner för dagen, åt lite blåbärspaj med glass och läste vidare i Mästaren och Margarita. Det är första gången på mycket länge, kanske någonsin, som jag läser om en bok.

Vi tänkte att vi skulle ta upp den i vår nästa bokcirkelsträff.

Jag kände dåsigheten komma över mig, och undrade lojt om jag skulle läsa ett kapitel till.

Den är lättläst och ändå tänkvärd.

Men så slog jag upp datorn, satte mig upp och skrev ner det här.

För jag vill ju hitta tillbaks igen.

Till skrivandet. Reflekterandet. Samtalet.

Till livets salt.

-Johanni

Publicerad 09.11.2015 kl. 22:19

Frikopplad

Där sitter jag sedan med min tvättade hals. Påbörjade berättelser. Tankar som försvunnit upp i luften. Tomma koffertar. Ögonen lite virriga efter förra nattens händelser. Rösten avlägsen, som något bekant men frikopplat. En annan jag helt enkelt.

Rader av tegelstenar bildar mönster, murar. Jämna klockklangen av kastanjer. Nerför backen, fram till trapporna. Där emellan, mörker. Trista taxibilar, sjok av rök. Utan tvivel vinter, snöhackar. Murriga färger och djupa tröjor. Blicken som följer med.

En tio år gammal kalender, bleknad, med colaflaskan som en skugga. Dofter av klor, klappret mot gatstenarna.

Jag är inte alls trött. Jag ska gå och sova nu. Det tickar från motorn på den nu stillatigande bilen. Huven är ännu varm, svalnar snabbt i kvällningen. Radband av tuggummin, blänkande skor.

Med självklar rutin, kanske finns där en stor ömhet. Doften av bensin.

Snart börjar föreställningen, ändå är aulan mindre av halvtom. Tider av resor, vågen långs ena sidan. Tyst väntan. lådan med tidtabeller var tom, längtan bort var så stark.

Nu resor av tider. Ringen av järn, den självklara mittpunkten.

Något som smiter undan.

Publicerad 13.10.2015 kl. 00:21

Det lättaste

Så du säger vad du alltid har sagt, för det är lättast så. Och det som är lättast lockar. Livet får gärna vara lite enklare. Inte så motsägelsefullt. Visst, karaktärer i en film blir mer intressanta om de innehåller både svart och vitt, men kom igen, livet är ju en annan sak. Livet är mycket lättare om saker flyter åt samma håll, eller hur? Du ser det du väljer att se. Resten finns inte. Passar inte in i förståelsen. Och så länge ingen konfronterar dig med dina inre paradoxer kan de leva där inne, fridfullt sida vid sida. Som ett gammalt par som gått in i vanda spår och genom tysta överenskommelser regelbundet missförstår varandra för att inte rubba den egna cirkeln.

När det är på riktigt alltså.

Det är en sak jag tar med mig från Kjell Westös Hägring 38, den välmenande tafatta salongssocialisten som vurmar för en tanke men inte kan hantera dess vardag. Som befinner sig i kläm, men nöjer sig med att se bort.

Övertygelser är lätta att behålla så länge de inte sätts på prov. Och då menar jag inte så att vi alla ska stanna vid vår läst, för nog måste vi väl kunna utvecklas? Jag menar att det är bättre att vara ärlig mot sig själv.

Det är svårt, och ibland gör det ont, men jag vill ju tro att det i förlängningen ger utslag. Det du ångrar mest efteråt är de saker du inte gjorde.

För att det var lättast så.

Publicerad 10.10.2015 kl. 00:39

Tänka tanken

Jag tänker bäst när jag går, tror jag. Promenerade idag med hunden i kyligt och klart väder, där sol och blåst gjorde ljuset klart och skarpt, skärpa i detaljerna, bett i kinderna. Det är något med själva rörelsen som får igång hjärnan. Kanske är det att promenerande går på automatik, jag ser och upplever hela tiden saker, men jag kan också koppla bort mig själv en stund.

Och så hinner jag tänka. Det är sällsynt under arbetsdagar. Alltför sällsynt.

Det är lite som med att äta. Alla vet ju att det är bra, men det hinns bara inte alltid riktigt med. 

Eller så är det syret. Jag gillar mitt arbetsrum, men det är inte alltid så bra luft där inne. Och arbetsställningen, fast med ögonen i skärmen.

Så promenader är bra. De är sköna. Kroppen gillar dem. Den får näring, och tankarna lossnar igen, likt isflak släpper de taget och glider nerför den strömmande älven. Tysta. Värdiga. De vecklar ut sina tentakler och gäspar. I stillsamt majestät.

Nånstans inuti. Men samtidigt fristående. Det där är märkligt. Tankens plats. Bortom kroppen, men ändå fast i den.

Det är lite hisnande, men också ganska meta.

Vind blåser in i mina öron. Det gör ont. En flock koltrastar lyfter plötsligt från undervegetationen. Här är inte mycket folk.

Kommer ihåg att jag drömde om en tam björn. Undrar just hur jag skulle reagera om en dök upp ur skogen nu. 

Som tur är håller vinden älgflugorna borta.

Tänker på Förlaget, den spruckna decemberöverenskommelsen, nobelpriset i litteratur.

Undrar hur kvällen ska te sig.

Det ser inte lovande ut för Finland i #UEFA2016

Publicerad 08.10.2015 kl. 23:56

Säga nej

Ska man äta kosttillskott eller inte? En ny sats av ”rena och jätteeffektiva” norska omega3-kapslar levereras med posten. Jag blev övertygad av en ivrigt förstående telefonförsäljare. Igen. Jag hade redan lyckats sluta en gång. Men jag är en pushover. Andra bingförköper sig på tv-shoppen, jag säger ofta och mot bättre vetande ja till telefonerbjudanden, om det är något jag ändå tänkt på (eller så försvarar jag mitt beteende i alla fall). National Geographic, extraerbjudande. Du får en jacka på köpet. Och du får två nummer till ingentingpris, sedan upphör de att komma.

Jojo. Bullshit. Tror du inte ännu ett nummer, nu till fullpris, kommer?

När omegaförsäljaren ringer och tycker att jag absolut ska skaffa deras blåbärskoncentrerade piller, för de är bra mot allt lyckas jag hålla honom stången. Jag känner mig lite stolt.

För jag jobbar i en förening. Jag jobbar med något jag tror på och tycker är viktigt. Vi är underbemannade och underfinansierade. Som alla föreningar. Alltså räknar vi inte precis arbetstimmar. Vi jobbar tills det är klart. Och vi är många som lider av samma symptom. Vi har nej-sjukan. Det är en besvärlig åkomma som resulterar i att vi inte kan säga nej.

Jag tror telefonförsäljarna har näsa för det här, liksom bil- och fastighetsförsäljare. De känner på sig när ett byte närmar sig. De sträcker på sig, harklar sig, och sedan sätter de på svadan. Medan de själva går på kaffe och funderar över lediga golftider.

Fast, nu har jag bestämt mig. Jag ska säga upp omegaprenumerationen. Jag ska klara av att säga nej.

Hoppas jag.

Publicerad 07.10.2015 kl. 00:05

Ett rop som ger eko

Det började med vinet. Av en ingivelse köpte L ekologiskt en gång. Sedan dess har vi aldrig tittat bakåt. Vi köper bara ekovin. Och det är vi inte ensamma om, utbudet av ekovin har ökat i butikshyllan så att det nu finns en hel uppsjö av alternativ.

Sen kom det där med äggen. Äggmarknaden avreglerades på något sätt och priserna gick ner. Omega3 och D-vitamin började tillsättas. Det var fria ägg, lyckliga ägg, nyttiga ägg. Trots det högre priset köper vi aldrig annat än luomu-ägg (KRAV-ägg). Smaken är helt annan. Det känns idag som självklara val. Men det har inte alltid varit så. Jag tyckte länge det kändes omständligt, och framför allt dyrt, att köpa eko.

Förra veckan tog vi nästa steg och gick med i matkooperativet elävä maa. Det kom efter att ha läst en förklarande artikel i Hufvudstadsbladet. Plötsligt kändes det inte så freakigt längre. Eller svårt.

Jag har inte ännu beställt några ekologiska rotsaker därifrån, jag väntar på första beställningsrundan. Jag tänker att kanske är det dags nu. Kanske finns det en möjlighet nu.

Som man ropar får man svar. 

Publicerad 06.10.2015 kl. 12:12

Förändringens dilemma

Här är nåt som jag har tänkt på en tid. Kan man ändra på sig själv?

Jag kommer ihåg en tid då jag kände att jag kunde ändra på…andra människor. Främst mina dåvarande flickvänner. Jag visste ju vad de behövde, och hur det skulle gå till. Också jag kände att alla över 25 hade stelnat i sina former och aldrig mer skulle leva eller förändras.

Om det inte var mina flickvänner var det världen som skulle stöpas om. Än i den ena än den andra formen. Det var aldrig bra som det var. Det var en bra början, men det behövdes ännu mycket jobb. Sedan, skulle det vara bra. När allt förändrats.

Idag ställer jag mig frågan, och den är allvarligt menad. Kan man förändras? Och kan man göra det frivilligt och permanent?

Mycket förändring verkar komma ur tvång. Eller extrema yttre händelser. Så där spontant tänker jag att jag också är rädd för förändring. Jag kan säga att jag omfamnar den, att jag vill den, men inuti bygger jag försvarsverk och murar.

Att jag inte frivilligt i grunden är villig att bygga om, bygga rätt.

Jag håller fast vid det som jag är, som jag har åstadkommit, som jag känner, tror på och litar på.

Detta trots att jag säger mig förespråka öppenhet, beredskap att ifrågasätta mina ståndpunkter och ”sanningar”. I tysthet tänker jag ändå oftast att visst säg var du vill, jag vet nog ändå bäst. Att jag tänktes inte ändra på mig, jag har kontroll över situationen, jag kan när som helst ändra mig, om jag bara vill.

Så vad är det då som behövs? Vad är det som skall till?

Det finns många på vår jord som ifrågasätter våra motiv, som säger att vi bara gör saker när vi har något att vinna på det. De menar att girighet är en grundläggande drivkraft i människan. Enligt detta konsekvenstänkande ändrar jag mig bara om jag har något att vinna på saken.

Som om livet vore en tävling. Och den som kommer först i mål vinner.

Andra säger att det är för våra själars frälsnings skull vi skall förändra oss. Också det ett nyttotänkande, även om belöningen kommer först i nästa liv.

Det finns mycket att gräva i här, kring vår fria vilja, vad lycka är, vad som driver oss, om vi är lata till naturen. Om vissa av oss är mer beredda att förändra oss än andra, och vad det i så fall beror på. Om hur vi skall mäta förändring.

Och om det är ett egenvärde att förändras.

Detta hoppas jag kunna ha ett samtal om i en kommande Livlina-podd.

Vad säger du, låter det intressant? Och vad tycker du - kan vi förändra oss själva, och bör vi göra det?

Publicerad 05.10.2015 kl. 23:23