Berättelsens makt

John Steinbeck on Story telling...

Vi sitter på vad som tydligen valts till Danmarks bästa konferenshotell 2014 och 2015. Det är redaktionsmöte för DialogWeb, den nättidskrift som jag koordinerar. Vi lyssnar på Gottfried som berättar om berättelsens förmåga att engagera, och få oss att minnas. Han talar om hur viktigt det är att fundera på det tonfall vi vill använda i våra texter. Vi får öva oss i att skriva genom några korta övningar.

Det är jag som har bett honom komma. Jag tycker vi har en bra produkt, men jag vill gärna uppmuntra och utmana våra redaktörer att gå den där extra metern. Att fundera över berättarelement och tonfall.

Det är roligt. Vi diskuterar, får lite intryck, äter gott, och diskuterar lite mer.

Som föreläsare tänker jag ofta att mitt uppdrag inte handlar om att ge några färdiga svar, men att ställa frågorna.

Lite samma känsla får jag här. Det vi försöker greppa är komplext. Tonfall och synlighet fungerar olika i olika medier. Men grunden, berättelsen, fungerar överallt. Den behöver bara anpassas. Och en berättelse blir alltid bättre om och när författaren själv är engagerad, själv känner något.

Jag blir än en gång påmind om allt det jobb om behöver läggas ner för att nå ett bra resultat. Idag finns all världens rackerier, desktop publishing finns inom alla mediatyper. Men det gör inte innehållet intressant per se. Du måste fortfarande tänka igenom den där kärnan, det som sticker ut, och du måste forma din berättelse.

Inför vår träff är jag också lite skeptisk, tanken om berättarstruktur, anslag, fördjupning och så vidare känns så mekanisk och förlegad. Men det visar sig att denna struktur mest tjänar som en utgångspunkt för vårt samtal, inte som en modell att slaviskt följa efter.

 

Att skriva är ensamt. Då är det roligt att samtala med andra om skrivprocessen, ambitionen, tricken. Jag tänker ofta att det liknar lärarens jobb&roll. Också där behöver du struktur, dramaturgi och en insikt om kärnan i det du vill förmedla.

Att skriva är att inbjuda till ett samtal, inte att skriva folk på näsan. Att lära ut är idag samma sak. Du måste få med dig din publik. Du måste ge dem ägarskap. Och följa med hela vägen.

 

Nu, två dagar senare har jag svårt att somna. Vi är uppe i Korsholm för att fira bildningsalliansens julfest. Jag är trött, men på ett sånt där sätt att kroppen är lite darrig, jag pekar inte umgås, men jag får heller ingen sömn. Så jag slösurfar i min twitterström. Och hittar Serial, det som alla talade om förra året. 

Jag lyssnar på avsnitt 1: Alibi. 

Detta är berättelse. 

Just så som jag också vill göra.

 

Lyssna

Publicerad 10.12.2015 kl. 23:27

Jag tänker

closed

Jag tar en paus och tänker att snart blir det bättre. Jag glider in i diskussionen om vetenskap och pseudovetenskap som tydligen är lite av ett webbkrig i Sverige. Jag tittar på matchen där ett ettrigt Bayer Leverkusen inte lyckas slå hål på ett b-lagstungt Barcelona, matchen slutar 1-1. Jag hör hunden snarka, utsträckt på den ulliga orangea mattan vi köpte på IKEA för att den var billig och skön, men med lite dåligt samvete över att handla i en butik som beter sig så illa globalt, men vad gör man? Det är svårt att navigera rätt i dagens värld.

Jag sätter på DRs klassiska kanal och lyssnar på oväntade blandningar i de trådlösa hörlurarna.

Jag tänker att nu borde jag ta itu med de där bilagorna, och putsa bildfilerna, men hjärnan säger nej, den vill inte jobba mer idag.

Jag krafsar hunden lite mer på magen. Ute är insvept i mörker. Det är en konstig december, varm, våt och snölös. Jag vet att snön, när den väl kommer, blir jobbig med all halka och smuts. Men just nu drömmer jag om en vit jul.

Det vita känns så lockande, som nya möjligheter.

Jag tänker att jag skall gå och sova nu, för om några timmar tar jag tåget till Vasa, där vi ska ha IT-seminarium och julfest.

Jag tänker att det får räcka för idag.

Tänker jag fel? 

Publicerad 09.12.2015 kl. 23:03

När saker blir vackrare

Texture Orange No. 62

Ibland kommer den där mjuka känslan. Känslan av sammet. Ofta efter ett långt och tungt arbetspass. En känsla av utmattning som tar udden av det skarpa ljuset. Lite ludd i hjärnan. En vag känsla av tillfredsställelse, insikten om att jag inte kan göra mer just nu. Att en gräns kommer emot, och så seglar jag sakta in mot stranden. Kanske är det ettereffekterna av dopaminet som kroppen producerat för att jag skulle orka. När jag tänker efter inser jag att det säkert finns en kemisk förklaring.

Det finns det till det mesta. Men det förlorar inte känslan jag får, eller tillståndet jag befinner mig i. Det där huden är lite tunnare. Sinnesintrycken förstärkta. Jag ser detaljer, och en doft kan vara en njutning. Jag har tappat kontrollen, jag har släppt fokus. För en stund.

Och kroppen reagerar. Saker blir vackrare.  

Det är en högst personlig känsla, ett tillstånd som inte går att dela med andra. Ibland, om vi är många som jobbat långa pass tillsammans, ätit för lite, sovit för lite, jobbat för mycket, kan det kännas som en delad känsla.

Men jag är inte säker. Visst, vi är säkert alla likadana. Vi upplever världen på liknande sätt (antagligen). Vi längtar efter samma saker, är rädda för samma saker. Men känslan, när den uppstår inne i dig, är bara din. Den är inte unik, men den är det enda du kan vara säker på. Hur människorna runt omkring känner vet bara de själva.

Det är lätt att tro att alla runt dig ser tänker och känner detsamma som du. Men, på gott och ont, det gör de säkert inte. De befinner sig mitt i sina egna spiraler. Och för ett ögonblick kanske vi möts. En blick skvallrar om den delade sekunden. Fast, inte ens här är det alls säkert att ni båda delar samma sak. Det gör inte så mycket.

Om ögonblicket känns delat så räcker det.

Vad vore det förresten annars för mening med att skriva något alls, att samtala med någon alls, om jag inte trodde på någon form av gemenskap? Jag vet bara att jag inte kan ta det delade för givet, att var och en upplever sin egen verklighet. Och jag hoppas att du får uppleva den där mjuka känslan. Den gör så att livet känns.

Och det är skönt.

Publicerad 08.12.2015 kl. 23:33

Allt är upplyst

Pilar genom tysta och nästan tomma gator. Den stora mercedesbilen är tyst, motorn är kraftig. Allting är upplyst, men inga människor syns. Ljusen är av alla de slag, små, stora, starka, färgade. Månen hänger på sniskan över staden. Vinden som igår bröt grenar och ruskade om taken har tillfälligt lagt sig. De första bussarna kör redan mot centrum. Byggarbetsplatser är som upplysta scener, i väntan på dagens föreställning. Asfalten blänker våt och svart, den glänser i ljuset av bilens strålkastare. Musiken är dämpad, något klassiskt.

För en stund delar vi samma utrymme, tystlåtna. Bakom ögonlocken lurar sömnen, som ännu inte släppt sitt grepp.

Destinationen för oss snabbt genom gator som annars är trögflytande, nu tomma och därför utan motstånd. Utanför stadsgränsen ökar farten, bilen kommer i sitt rätta element. Vi forsar fram som på en flod. Ett kontinuum som ohejdbart vill vidare.

Flygplatsen är en annan värld. Här finns ännu fler ljus, ordnade rader, allting har sin plats. Det mänskliga sinnets känsla för organisation. Lastkajerna väntar på frakt. Bagagevagnar står uppradade, färdiga att fyllas.

Utanför ingången, trångt och kaotiskt, långa rader av röda ljus, när alla skall in och snabbparkera på samma fåtal platser.

Inne i terminalen råder lugn, allt flyter på enligt en i förväg uppgjord plan. Alla vet vad de skall göra, och gör det effektivt.

Den tidiga timmen gör folk än mer tystlåtna än vanligt. Vi talar med låga röster, som vore vi i kyrkan. Eller på ett museum. Även här är allt upplyst, men ljuset är förlåtande, inte vitt eller skarpt. Små öar av ljus i det stora mörkret. Inte undra på att vi håller tänt i detta land. Ljuset gör ett hem av varje plats. Ljuset gör oss synliga, samtidigt som det stänger ute.

När planet lyfter släcks kabinbelysningen. Vi stiger upp i mörkret.

Publicerad 07.12.2015 kl. 07:33

Kvarlämningar

London - Selfridges

Vad är det som blir kvar? Ser på sista avsnittet av första säsongen av tv-serien om varuhuset och familjen Selfridge. Det är inte överdrivet bra gjort, men det är lätt att titta på, och det är lätt att följa med. Lite vardagseskapism, om du så vill. Patriarken är arbetsnarkoman. Han lever för att jobba, och han får aldrig nog. Han drivs hela tiden framåt, som en alltför spänd uppdragbar nickedocka. Någonting måste en ju ha som driven en framåt, annars hände aldrig någonting. Men hur reglera detta, så att du inte bränner slut? I vårt kapitalistiska samhälle, som Selfridge på alla sätt representerar med sina klassindelningar, sin hyllning till driftighet, sin hedersknyffel till chef som är allas far och sitt fokus på konsumtion som vägen till lycka, finns det inte mycket plats för annat. Vi får lära oss att alla människor drivs av sina lägsta instinkter. Vi gör inget gratis, vi vill alltid ha en belöning. Belöningen kan vara pekuniär, den kan vara social status, den kan vara kärlek.

Selfridge, denne self-made man från USA, med sin cylinderhatt, sina propra kläder och sin cigarr, är som taget ur ett Monopol-spel. Han är arketypen.

Men inte heller han är lycklig. Affärerna går bra, men på bekostnad av bland annat hans familjeliv. Och han upptäcker att all framgång, alla pengar och alla social status i världen väger lätt om du är ensam. Om din fru och dina barn inte längre känner igen dig, utan ger sig av.

Där sitter du i ditt tomma palats, med större framgångar än du någonsin vågat drömma om. Men det var inte det du ville ha.

Samma tanke återfinns som löpande grundtema i Netflix-serien House of Cards. Du kan bli president i världens mäktigaste stat, men du står där ändå naken.

Det brukade var populärt att håna medelklassen för sin ynklighet, sin futtighet och sin provinsialism. Det finns många teaterpjäser som fokuserar på just detta.

Och så finns det tv-serier som försöker både äta kakan och ha den kvar, bländade av maktens skimmer, bländade av framgången, men med ett patos av förskräckelse. Av att vad var det vi sa. Man ska inte ta för sig för mycket.

För, vad är det du vill åstadkomma? Hur vill du bli ihågkommen? Vad är det egentligen du, och jag, lämnar efter oss?

Publicerad 06.12.2015 kl. 22:59

Filmsjäl

Får en fråga av en vän. Vilken är den bästa filmen jag sett? Jag blir lite stum, kan inte svara.

Det är en svår fråga. Svårt att rangordna upplevelser, filmer som kan ha betytt något stort för mig är kanske inte så bra, men de fyllde ett behov, eller verkade fantastiska då jag såg dem.

Precis som man växer ifrån människor och sitt eget yngre jag växer man ifrån filmer.

Och när Sibelius-tävlingen pågick i veckan i Finland funderade jag ännu en gång på detta motsägelsefulla: att tävla i konst. Men visst var det så, när jag jobbade som filmkritiker, att den vanligaste frågan jag fick var om filmen var bra eller inte. Folk söker väl efter inspiration och impusler, sådant som bestämmer om de skall gå på den går eller den där.

Och säkert finns det lite show-offande i att göra listor. Att framhäva sin egen belästhet, eller vad man nu skulle säga om filmer.

Så, efter det introt kommer nu min korta lista på filmer som betytt mycket för mig.

Utan inbördes ordning.

Han som får örfilarna, Victor Sjöström, 1924. Gjorde ett stort intryck på mig då jag såg den, helt oförberedd, i cirkustältet på Sodankylä-festivalen, med Anssi Tikanmäkis orkseter som spelade live till. 

Last Tango in Paris, Bernardo Bertolucci, 1972. Filmen gjorde mig illa till sinnes, den kröp under skinnet.

Greed, Erich von Stroheim, 1930. En närgången och ocencurerad inblick i det mänskliga psyket.

Sunset Boulevard, Billy Wilder, 1950. Just en sån där riktig film som ger kalla rysningar.

1900, del 1 och 2, Bernardo Bertolucci, 1976. En historielektion som fullständigt trollband mig i salongen.

Berlin Alexandersplatz, Rainer Werner Fassbinder, 1980. Fascinerande, litterärt och låångt. Jag blev fast.

Andrev Rublev, Andrei Tarkovskij, 1966. Storslaget, överdådigt, existentiellt drama, exotiskt och nära.

Cul-de-Sac, Roman Polanski, 1966. Ibland tror jag att jag hamnat i det där huset. Hur skulle jag ha gjort?

Borgarklassens diskreta charm, Luis Bunuel, 1972. Surrealism och satirisk humor som var som gjord för mig.

Ju mer jag tänker på det, desto fler viktiga filmer dyker upp och föreslår sig själva inne i mina tankar. Det är fadcinerande egentligen, hur många de är, och hur mycket de har betytt. Hur skulle din lista se ut?

Publicerad 05.12.2015 kl. 23:53

När stormen kommer

tempest

När stormen kommer kurar vi ihop oss och stänger fönster och dörrar. Vi hör vinden ryta därute och tänker att lite värme och lite ljus inte är så illa. Aldrig känns världen så fysisk, människan så liten och hemmet så ljuvt, som under en storm. Det slår i takplåtarna, vinden piskar grenar mot fönstren i stormrummet och köket. Men innanför några millimeter glas brinner ljuslågan stillsamt. Ett litet bålverk mot mörkret. En trygg hamn.

Vi talar med lägre röster, som för att inte förarga det stora där ute. Vi talar om små, nära saker, inte om mörkret där ute. Vi ser det, vi känner det, men vi bjuder inte in det.

Kanske är det för att kontrasten blir så stor. Lampornas sken känns varmare än annars. Mysfaktorn är högre. Kanske är det för att det är saker utanför vår kontroll, så vi försöker inte ens. Ingen kan tala förstånd med blåsten. Ingen kan lugna regnet till besinning. Det vet vi. Det är naturkrafter som är långt mäktigare än vi. Och då är det smartaste att ge sig hän, att släppa taget.

Denna insikt blir ett filter genom vilket allt känns lite snällare. Det är inte en gemensam fiende, men det fyller samma funktion. Plötsligt ser vi mer av varandras likheter. 

Inför det stora är vi alla lika små.

Inför det absoluta är vi alla lika maktlösa.

Det är också en nyttig påminnelse, en lektion i ödmjukhet. För vilka är vi, att vi tror oss kunna bestämma allt, styra över allt, förutse allt.

Vi är bara löv i vinden.

Och det blåser hårt nu.

Publicerad 04.12.2015 kl. 23:43

Att duscha i ord

Knowledge is shower

Att bläddra igenom twitterflödet är lite som att åka bergochdalbana genom världen.

En filtrerad värld, visst, jag har ju valt vilka jag följer. Men med så många olika typer av konton som jag följer blir det både kaotiskt och intressant på en gång. Snuttar som flimrar förbi, det är twitter. En vulkanutbrott i Nicaragua, varför Trump blir allt vildare i sina uttalanden, fotbollsnyheter, mest skvaller, citat från IT-mässor, ursäkter från Mailchimp (de ligger nere), inspirational quotes från diverse halvskummisar, roande retfullt kring svensk politik, Stockholm stänger gränserna, konspirationsteorier, videouppföljning på massmordet i San Bernardino, osv osv. Jag kan bli lite stressad över hela floden, men den är också hypnotiskt tilldragande. Det är som att titta på rinnande vatten, men i ordform. En schattering av mänskligheten som passerar förbi, snabbt, och ett ögonblick senare är de borta.

Antagligen glömmer jag det mesta av dem lika snabbt som jag ser dem, de fastnar i närminnet och ersätts av nya små minnesfragment. Det kan man förfasa sig över, och kanske gör det något med mitt närminne. Men det är också ganska skönt, att duscha i ord så där.

Publicerad 03.12.2015 kl. 23:22

Sovsug

Falling Asleep At The Beach

Så kommer den, tröttheten. Min gamle vän. Den väntar tålmodigt medan jag gör det jag måste. Den tittar på men är inte uppmärksam. Den bidar sin tid. Den vet att jag kommer emot förr eller senare. Det är oundvikligt. Så den är inte stressad. Har inte bråttom.

Den omfamnar mig alltid. Som en nyförälskad, eller en hund när du kommer hem efter jobbet. Den ställer inga krav. Den orerar inte om trohet. Tröttheten blir inte svartsjuk om jag flörtar med tuppluren. Den välkomnar powernapen som vore de gamla vänner.

Nu har den ju dessutom mörkret på sin sida. Senhösten och vintern är dess bundsförvanter.

Sällan är jag så trött efter jobbet som mörka vintereftermiddagar på bussen. Då somnar jag gärna.

Att sova är inte samma som att dö. Sovandet är en högst aktiv process, där hjärnan (och kanske också kroppen) jobbar för fullt. Jag minns berättelser där karaktärerna frågat sig vilket av tillstånden som är ”sannare”. Livet i det undermedvetna är svårt att komma åt, men det har nog sin egen logik. Tröttheten är skymningslandet, garderoben innan Narnia. Det är då jag är trött som jag ibland kan dagdrömma. Den andra sidan knackar på och kommer på en kort visit.

Då tröttheten blir för tung att bära sjunker jag ner i Fatboyen på jobbet och slumrar till. Kroppen slappnar av, stressen upplöses i dimma.

Jag behöver inte längre ha full kontroll Jag kan köra på autopilot ett tag nu.

Publicerad 02.12.2015 kl. 23:43

Mordlust

massaker

Det är rätt vanligt att människor som inte själva spelar förfasar sig. De är så våldsamma, de gör något med spelarnas sinnen, de förråar. Usch, kan de säga. Har de rätt?

Jag sitter på morgonbussen och några tonårspojkar på väg till skolan diskuterar gårdagen. ”Jag dog asmånga gånger”. ”Ja, det är klart, du gick ju ner där på flanken ensam, du hade inget skydd”. Och så vidare. Jag tänker, som tonåring är det lätt hänt att en tror sig vara odödlig. Det är också en tid av självfokusering. Spel som bygger upp gemenskap, som är omöjliga att vinna ensam, måste väl därför vara nyttiga? Spel där dina val får konsekvenser, där du kan då, måste väl också ge en tankeställare på något plan hos den som spelar? Men förråandet då? 

Jag tror det är rätt vanligt att en som tonåring går igenom olika faser, testar olika identiteter, söker sig själv, och söker bekräftelse. Spel låter dig göra detta utan att någon (inklusive du själv) tar skada av testandet.

Så nej, jag tror inte spel per definition är farligt eller förråande. Jag tror att den som spelar är medveten om att spelvärlden är fiktiv, att det är en lek. Det går att överdosera spelande, att missbruka det på samma sätt som tobak, alkohol eller droger. Den som spelar massa timmar varje dag, som inte gör något annat, som inte rör på sig, som inte äter, som inte träffar någon, eller umgås med någon, kommer inte att må bättre av spelandet. 

Jag har börjat förstå att spelande också är ett sätt att få respit från sig själv. Det är eskapism, du går utanför dig själv, på samma sätt som när du läser en bok som uppslukar dig, eller ser på en film (helst på bio med stor duk, i mörker, med mycket ljud). Det är make-believe, och du får en (kanske välbehövlig) paus från dig själv. Du kan också röka på eller supa dig knäksfull, det ger samma resultat, det tar bort udden av smärta. Vilket är bättre?

Diskussionen om spel och dess biverkningar gick het för några år sedan. Sedan riktades fokus mot andra uppfattade missförhållanden, och debatten tystnade. Spelvärlden lever hela tiden, och inom sig rymmer den både bra och dåliga saker. Där som spelen bygger på enbart adrenalinkick och misogyni ser jag inte mycket värde. Men jag kan tänka att det är lite som med yttrandefriheten, det skall vara högt i tak. Det är inte upp till mig att döma andra, så länge spelen följer vissa gemensamt överenskomna regler. Eller? Självcensuren styr filmbranschen, men gäller det även spelbranschen? Här är det fortfarande lite vilda västern som gäller, och eftersom en stor del av målgruppen är unga arga män (och pojkar) så värderas råhet lite extra högt. Det blir lätt en tävling för att se vem som har störst stake, vem som vågar gå längst. Våldsamma spel är dessutom lättare att sälja, de väcker starkare reaktioner. Någonstans finns det också en publik för våldet. Det förbjudna lockar, det förbjudna är att göra uppror. Om inte mot samhället så mot konvenansen. Att släppa fram och undersöka mordlusten är en del av att växa upp. Att kunna hantera den är att ha blivit vuxen.

Publicerad 01.12.2015 kl. 23:18

Samhällsappen

Så kom stormen. Gorm. Så kom kylan. Igen. Och så kommer snön. Det var samma sak förra året. Ingen snö och december kom. Nånstans tanken, är det klimatförändringarna? Sedan, när snön kommit, det blivit snorhalt överallt och kylan bet, då kändes våren lockande men avlägsen. Och då ville vintern inte släppa greppet.

Allting går snabbare. Varför gör inte också årstiderna det? Höst, finemang, ge mig når höstruskiga innekvällar med té, tända ljus och en god bok. Blaäh, håller den på än, kan det inte bli vinter snart? Oh, hej vintern, vad vacker du är i din vita skrud. Men ska du inte gå snart? Våren står i tamburen och skakar tänder.

Och så vidare.

Konstigt att vi inte lär oss. Kanske är vi dömda att upprepa våra misstag. Alla löften om befrielse till trots ät vi fortfarande fast i dessa kroppar, med alla sina begränsningar. Tekniken har inte ersatt det bräckliga med något mer substantiellt. Och det som HAR förändrats, medielandskapet, vad gör vi med det? Istället för att sitta tillsammans framför TV:n (kommer du ännu ihåg den tiden?) sitter vi var för sig med våra respektive skärmar. Mobilen har blivit first screen, efter en kort period som älskarinnor. Nu följer vi mobilscreen först och tv-skärm emellanåt.

Vi ser på samma saker som tidigare, men i ny förpackning och i ny kanal. Det påminner mig om det där gamla skämtet med mannen som vunnit på Lotto. Han går till korvkiosken och ber om en korv. Då säger hans vän, men hördu, du har ju vunnit på lotto, du kan få vad du vill. Mannen skiner upp och säger ”då vill jag ha 50 korvar!”

Kanske kan vi inte tänka längre än så. Det välkända är det trygga är det självklara valet.

Att ifrågasätta, att vilja förändring, kräver energi.

Det var inte rättsinstanserna som tog död på Napster och musikfildelningen, det var Spotify. När det blev tillräckligt enkelt (och lagligt) att lyssna online försvann intresset för olaglig delning. Självklart hade priset något med saken att göra också. Netflix, air bnb, uber, spotify, skype. Alla är det tjänster som slängt en hel industri över ända. Och inte för att de är så himla bra, utan för att de är lättanvända. Det är bara att klicka och välja.

Kanske väntar vi på en samhällsapp som på samma sätt skulle vända allt rätt igen.

För nu har vi vant oss. Det ska se snyggt ut. Det ska fungera som utlovat. Men framför allt ska det vara lätt.

Publicerad 30.11.2015 kl. 23:04

Våning nr 50

Vissa dagar orkar ljuset sig inte ens igenom det gråa molntäcke som ligger över oss. Dagen förblir halvskum, himlen är oåtkomlig. Tungt doppar träden sina löslösa grenar i fukten. Färgerna är borta. Människor sitter inpaketerade i dimmiga bilar, med gula ljus som pilar fram på gatorna. Sådana dagar känns inte verkliga. De är osannolika, felböjda. Deras blomsterprakt slår ut nattetid.

Utan egentlig möjlighet att väja måste jag rätt igenom det. Jag ser vågkammarna torna upp sig, jag förstår den annalkande och oundvikliga sjösjukan, men detta är bortom min kontroll.

Välansade mustascher hjälper inte mot grälsjuka timberäkningar. Det krävs beslutsamhet. Jag vet inte hur muren ser ut på andra sidan, jag vet bara att den är fuktig och luktar källare på den här sidan.

Jag vet, snarare än ser, mossan växa i sprickorna. Jag känner murar och vet att denna inte på långt när är den värsta.

Med djupa andetag och blicken fäst går det. Ögonen snurrar, droppande vatten.

TVn får stå tyst och oemotsagd.

Musiken tyst.

Någonstans går tiden vidare. Någonstans börjar drömmarna. 

Jag vet ett snurrande. Med örat mot jorden.

Jag vet en plats.

Publicerad 26.11.2015 kl. 23:30

Du sköra nya värld

Jag sitter och lyssnar på en massa nytt inom den digitala vardagen under Internetdagarna 2015. Detta är tredje och sista året för temat, och mycket har hänt på bara de tre åren. Att gå på knivseggen mellan teknik och människa var länge ett nördfenomen. Och visst finns det forfarande nördar här. Sådana som ser en framtid där robotar är självständiga, som ser hur vi förstärker och bygger ut vår egen kropp. Som implanterar  rfid-chips i handen. Som tänker sig att hela vårt DNA-genom snart går att koda av och ladda ner på hårddisk. Jo, jag vet att detta går redan idag, men det är inte många som gör det, och det är inte än helt billigt. Det finns sådana som tänker sig att vi flyttar över vårt medvetande i en minnesbank. På riktigt. Inte som science fiction. Att vi blir kvitt köttsäcken som är vår kropp. Där är vi inte riktigt ännu, men det syns som en möjlighet på horisonten. Det som är tekniskt möjligt är idag nästan ofattbart. Vår etik och vår lagstiftning hinner inte med. Vår mänsklighet hinner inte med.

Sånt är intressant att lyssna på och fundera kring. Det går att avfärda som teknofantasier, men om vi ser tillbaks på vad vi visste och vad vi kunde för 15 år sedan blir bilden en annan.

Den tekniska utvecklingen har varit ett löfte så länge att när den sedan blir verklighet är det inte så många som reagerar längre.

Förändringen är förstås inte enbart av godo. Vi talar om den digitala människan. Det handlar inte om att musiken, filmerna, kaféet och jobbet flyttar ut på nätet. Det handlar om något djupare, mer fundamentalt. Den disruptiva kraften är enorm, svår att fatta och omfatta. Vi behöver veta vad som händer, vad som är möjligt, och vad vi vill. Både nördar och stora företag utvidgar gränserna för det mänskliga tillståndet, men med olika agendor. Kanske är den här nu, framtiden. I alla fall kan det kännas så här, på Waterfront i Stockholm. Huvudtalarna är intressant nog mer dystra än vad jag har hört på länge. De är inte direkt dystopiska, men flera av dem är allvarligt bekymrade över vart vi är på väg. De talar då inte om en framtid där vi styr datorer med våra tankar, där vi byggt ut och uppgraderat oss själva, eller där vi lever tillsammans med självständiga robotar. De är mer oroliga över den ständiga kommersialiseringen av vår existens. Över hur några få megaföretag är på väg att helt ta över nätet. Både the death of internet och the final frontier of the neoliberal project falsade förbi på screenen, och i samtalen. Den ofantliga mängd data som vi idag genererar och samlar in är inte i första hand en säkerhetsrisk/integritetsfråga gentemot snokande stater. Det är en utmaning gentemot snokande företag. Vi måste förhålla oss till de alltmer pervsiva algoritmerna. De skapar bubblor, de exkluderar, de låser inne oss.

De mest dystra talar om Facebook, google och apple som nätdödarna. De gör allt för att hålla oss kvar i sina respektive världar. De lovar oss upplevelser, intryck och förströelse, genom att hålla oss inne i av dem skapade bubblor.

Spridda kommentrarer, tankar, intryck och reaktioner hittar du på dagarnas twitter-tag #ind15

 

Nu behöver jag lite sömn. Det tar på att ta sig an framtiden.

-Johann

Publicerad 25.11.2015 kl. 23:57

Puls

Går på Internetdagarna i Stockholm. De ordnas i år för sextonde gången. Nu ska vi gå på den mest kärleksbombande träffen i Sverige hör vi genast på morgonen. Dagarnas logo är ett pixelerat hjärta. Det står uppe på scen och är rött, stort och upplyst inifrån. Det pulserar.

Det är min andra gång här. Evenemanget är stort, jättestort. Att känna, höra, se tänka och uppleva olika aspekter av nätet under två dagar är lika inspirerande som föreläsningarna och diskussionerna. Att känna massan av människor som tycker detta är viktigt, som är engagerade, som bryr sig. Det ger energi, det känns som att vi kan vara med och bygga och påverka. Arrangörerna vandrar på en smal lina mellan naivt missionerande och konkret uppmaning till kamp. Vissa ser utvecklingen som ett sätt att tjäna pengar, andra är intresserad av de många möjligheterna att bygga ett nytt sorts samhälle, och/eller förbättra det vi har.

I tider då sociala nätverksströmmar fylls av hat, rädsla, rykten och lögner känns det först lite konstigt att tala om utveckling, möjligheter, framtid. Men under dagen känner jag hur stressen lägger sig ner och tar en sovastund. Saker får lite mer av sitt rätta perspektiv. Vi måste tänka framåt, vi måste skapa, vi måste påverka de beslut som tas här och nu. Att fastna i katastrofrapportering leder ingenvart.

En del här är evangelister, sådana som predikar den nya tiden. Men många fler är kritiska, skeptiska, de vill något annat. De ställer sig inte utanför utvecklingen, men de är bekymrade. Monopoliseringen av nätet med facebook, apple och google i spetsen hotar nu att förändra den grundstruktur som möjliggjort en samexistens på ett öppet och spretigt nät med många olika aktörer. Ledordet för dessa tjänsteleverantörer är idag ”keep them in”, håll dem inom fållan. Vi skall erbjudas allt inom samma domän, på samma ställe. På så sätt är det lättare att samla in och skapa profiler av våra nätvanor och intressen, vilket är attraktiv information för marknadsförare. Dessa nätverkstjänster är gratis att använda, ger oss möjligheter att se, känna och uppleva en massa, skapar nya kontaktytor där vi tillbringar vår tid. Men, det finns inget sånt som en gratis lunch. I gengäld delar vi med oss av oss själva på en nivå som få är medvetna om, eller ens vill tänka på.

Sånt talar vi mycket om under den första dagen. 

En del engagerar sig aktivt i alternativa sociala medier, användbara gratis nättjänster, öppna data, utveckling av integritetsskydd och säkerhet. Ett annat internet är möjligt, är en slogan som hörs från talarpodiet idag. Andra påpekar att samhällsutvecklingen inte är lagbunden, att vi inte måste följa med strömmen och ge upp det sista av vår personlighet i jakten på en gemenskap, i längtan efter bekräftelse.

Allt detta blandas med samtal, tal om kodande i skolan, frågor om jämställdhet, digital vardag, kaffe, pulserande musik, och så mitt i allihopa ett brandlarm som tvingar ut oss i den kalla Stockholmsdagen tills brandkåren kunnat konstatera att det var falskt larm.

Många, tror jag, vill inte ens tänka på vad vi delar med oss av på nätet, hur mycket info vi ger bort, och vad som händer med denna. Vi vill hellre leva i tron att allt är väl, det är ingen fara. Det brinner inte i huset där vi virtuellt har bosatt oss. Det är bara falskt larm.

Följ internetdagarna på twitter: #ind15

Eller på min Storify

Publicerad 24.11.2015 kl. 00:39

Körlektioner

Jag ser dem inte längre. Jag, som velat leva i nuet, är förskräckt över dess framfart. Jag, som inte slänger bort något ser allt det tidigare blekna bort. Det som en gång var så viktigt, betydde det ingenting? Eller betydde det då, och tappade sedan sin betydelse?

Jag brukade tänka att varför ska man städa, det blir ju ändå skräpigt så fort igen. Varför äta, man blir ju genast hungrig igen. Varför köpa snittblommor, de vissnar ju bara. 

Och det är sant, de vissnar, jag blir hungrig, det blir skräpigt igen. Tillståndet av nu är inte hållbart. Det ersätts hela tiden av ett nytt nu.

Och jag har alltid omfamnat denna känsla. Men inte tänkt igenom dess konsekvenser.

Jag hittar inget enkelt svar på frågan varför. Så jag slutar ställa den. Jag städar. Jag äter. Men jag köper inte ofta snittblommor. Lite rebell måste man ju vara.

 

Det går att hävda att nu-levarna förnekar sitt förflutna, flyr från sitt arv. Det ligger en viss sanning i detta.

Det är svårare att ta konsekvenserna av ett konstant nu-tillstånd. Dels finns det minnen jag inte vill vara utan, dels ser jag att jag blivit mig själv genom en massa erfarenheter. Jag vill inte måla över gårdagen. Jag vill inte att det skall vara priset för att leva här och nu. Jag vill känna juvelerna innanför västen som glimmar, alla upplevelser jag fått vara med om. Jag vill inte förneka eller förtränga det som varit.

Samtidigt undrar jag. Vart tog alla människorna, platserna, orden och löftena vägen? Var de någonsin sanna, fanns de på riktigt, eller har jag hittat på dem? 

Spelar de någon roll i mitt liv? Har jag övergivit dem? Är det ens jag som kör, eller uppskattar jag bara farten?

Nej, det är nog jag som kör. Att skylla ifrån sig är bara fegt. Det är jag som fattat besluten, som gått vidare. Och det är ju inte heller så att alla från förr frusit fast i ögonblicket de försvann ur min vardag. Många har säkert inte ens noterat min frånvaro, jag var inget centralt nav i deras tillvaro.

Det är jag som kör, men jag har inte alltid haft körkort. En del körde jag på känsla, en del av feghet.

Det liksom bara händer, långsamt. Att glida ifrån varandra. Att byta miljö. Att växa upp. Få nya intressen. Växa isär.

Så skapas nya vanor, nya strukturer. Och de gamla bleknar bort. Lite som hudceller som hela tiden byts ut, trots att du inget märker.

Men ändå. Ibland kommer en människa, en röst, en älskad, en plats, en situation upp för mina ögon. Fragment som är levande, men fiktiva. En påminnelse om andra tider, andra tankar. Andra jag. Och jag saknar. Och jag undrar. Och jag gråter några tårar, men kanske är det bara sentimentalitet, att jag tycker synd om mig själv, att jag tänker på mitt tidigare jag.

Kanske ser jag inte ens världen, människorna, minnena som annat än verktyg för att bygga upp min egen värld. Ett nu som hela tiden återföds. Som skapar, ovanpå det andra. En slukande mun som lever på gårdagen men alltid ser framåt.

Ja, ibland kan jag bli förskräckt över dess hänsynslösa framfart.

Publicerad 21.11.2015 kl. 00:50