Ljus i mörkret

Det är mycket mörker nu. På bio tar den mörka kraften över i nya Star Wars-filmen. Balansen är rubbad. Det är yang utan yin. I Helsingfors är dagarna mest mörka, även om det heter att vi går mot ljuset. På nyheterna är det mest mörker, våld, krig, hot och hat. På många håll i Finland har självutnämnda gatupatruller upprättats, för att ”upprätthålla ordningen”. Initiativtagarna och deltagarna är politiskt mörkbruna. Det är inte många som skrattar, eller ens ler i min vardag. Snarare är det hopknipna ögon och sammanbitna munnar som drar sig genom vintern. Till och med kissemissbilderna har nästan försvunnit från min facebook-ström.

I floden av mörker är det lätt att ryckas med. Att ge det mörka plats vid matbordet. Att låta det ta över sinnet. I mytologin är mörker ofta synonymt med något farligt, okänt och annorlunda. Mörkret jämställs ofta med okunskap. Något gammaldags.

Jag brukar inte klaga över mörkret. Det stör inte. Mörkret är välkomnande, det gör världen lite mindre och hanterligare. Med mörkret kommer också innetiden, ljus, té, böcker. Med mörkret kommer påminnelsen om hur små vi egentligen är. Mörkret skapar ett inne, det är en gräns.

 

Mörkret är en storm, och när det stormar gäller det att söka skydd och vänta ut den.

 

Det som nu händer på våra gator, och på nätet är en annan sorts mörker. Där hjälper det inte att söka skydd. Där står hoppet till upplysningen. Till att försöka förstå rädslan, ta diskussionen, förändra förutsättningarna.

 

Det här året har vintermörkret känts tyngre än vanligt. Det har sugit ut min kraft, gjort dagen glåmig. Ätit upp en del av glädjen. Kanske är det för att jag är äldre, kanske har tidsandan påverkat mig.

Mitt i allt detta kommer Lux Helsinki. En ljusshow som lyser upp delar av staden. Fasader får nya historier, parker blir skådeplatser för ljus. Molnet har lampor som vi alla kan tända.

Det har funnits ett uppdämt behov av att komma ut, träffa andra, uppleva konst. Jag har aldrig sett så mycket folk ute på gatorna. Ett myller av mörka siluetter i natten som skrattande går genom staden. Detta är en mycket bra början på 2016.

 

Detta var första inlägget i #Temablogg52-utmaningen, där de som deltar skall skriva ett blogginlägg i veckan kring ett av två gemensamma teman. Denna veckan skriver jag om glöd.

Publicerad 08.01.2016 kl. 00:25

Hela ekvationen

312/365: Revision Week: Algebra; Groups and Rings

Jag tycker om bilder. De ger mig energi. Gärna bilder som inte är så uppenbara. Bilder som skaver mot ögat, som provocerar, eller ifrågasätter. De behöver inte vara fula.

Skillnaden mellan en bra bild och en dålig är svår att definiera. Liksom skillnaden mellan bra och dålig konst, bra och dålig litteratur, osv.

Det vore skönt att tänka att uppsåtet avgör. Men tyvärr kan mänskor med gott uppsåt göra hemska bilder och människor som är högst orediga, eller som bara vill tjäna pengar göra bra bilder.

Så det är något annat. Kanske en känsla för proportioner. Kanske en viss touch.

Om det är en touch är det väl inget man kan lära ut, tänker jag mig. Men när det gäller till exempel skrivande vet jag att det inte är sant.

Den som skriver mycket blir bättre på det. Om inte hen är en komplett amatör vill säga.

Det går att öva upp sin känslighet. Det går att lära sig komposition, färglära och dramaturgi. Att skapa är ett hantverk, inget magiskt.

Men också med det skickligaste hantverk kan produkten bli skit.

Alltså är det inte bara ett hantverk. Det är något mera.

Att leta efter vad detta andra är påminner om att fånga själen.

Det glider mellan händerna.

Du känner när det finns där, och när det är frånvarande. Men det går inte riktigt att säga varför.

I alla fall kan inte jag det.

Du kanske invänder (och du skulle ha rätt) att det finns mer angelägna saker att dryfta i dessa tider.

Det finns det alltid.

Det är aldrig en bra tidpunkt för dåliga nyheter, för att få sparken, eller bli dumpad. Det händer ändå.

Det är aldrig en bra tidpunkt för att filosofera om varför. Vi måste göra det ändå. Det är en del av att vara människa. En del av det mänskliga tillståndet.

Att söka efter just det som inte låter sig fångas, att låta den längtan vägleda pennan, eller penseln, det är en bra utgångspunkt för något potentiellt storslaget. Och samtidigt receptet på misslyckande. För det finns inga säkra kort som genuint håller. Ingen vet exakt hur. Ingen har hela ekvationen hanterbar och tillgänglig i sitt sinne.

Till det är den alltför spröd. 

Publicerad 24.12.2015 kl. 23:18

Fajt

San Francisco Pillow Fight 2007

Kanske handlar det om att våga. Se saken i vitögat. Säga nej. Motstå lockelsen.

Kanske är det starkt att vara svag. Det är möjligt att detta är propaganda som gynnar den andra sidan. Att den som visar svaghet blir den första ut genom portarna. Och efteråt undrar alla hur det kunde ske. Det låter som hårda röster kräver, och ilskan växer. Hat när hat, det är en ekvation du inte kan vända uppochner.

Så det gäller att ha med sig mycket tålamod, bra socka, och flera vänner, när du går in i skogen.

Du vet att ni kanske inte är lika många på andra sidan. Men du ser inga alternativ.

Även om du försökte skulle dina vänner hitta på sätt.

De skulle gömma sig i stövlar, klä ut sig till katter, spridas i röken.

Utanför ser klotet hanterligt ut.

Det är inuti som det svåra börjar.

Det är när tåget satt sig i rörelse och du vet att du inte kan kontrollera fart eller riktning som tvivlet vinner mark.

Du undrar om det alltid varit så här.

Det korta svaret är ja. Det långa svaret är mer komplicerat.

Allt beror på perspektivet.

Allt är inte ett spel.

Men alla spelar.

Publicerad 23.12.2015 kl. 23:00

Konstid

Time Traveller

Jag tycker tid är konstigt. Jag minns plötsligt något, eller någon och säger nej men det var ju flera år sedan. En gång tyckte jag flera år var en ofattbar evighet, nu tycker jag inte det längre. Jag märker att jag har svårt att tidsbestämma när saker hände. Jag kanske vet att det var länge sedan, men var det 5, 10 eller 15 år sedan? Det blir ofta fel. Jag säger oj det där, det hände ju för jättelänge sedan, och så var det inte så många år sedan.

Eller så kanske jag kommer ihåg var en bok borde finnas, men upptäcker att det var 10 år sedan den försvann.

Så, tid är krångligt. 

Jag brukade vilja leva i nuet. Det var ett slags idealtillstånd i min värld.

Nu kan jag känna längtan, sorg, melankoli. Det är så många saker, människor, hus, vänner som inte finns längre. Det är sorgsenheten över något oåterkalleligt. Det gör ont, men det är också att vara vid liv. Att bry sig. Kontemplera.

Jag börjar förstå de som blandar barndomsminnen med gårdagsminnen. Jag minns bättre saker som hände i mina tonår än vad jag åt till lunch förra veckan. Länge var det så att delar av den tiden var så intensiv att jag inte hade hunnit bearbeta delar av det jag upplevde förrän flera decennier senare, om ens då.

Jag vet inte om dagsglömskan är en följd av ett hektiskt arbetsliv, ett högt tempo, en förkärlek för att låta datorn spara allt, stigande ålder, eller om jag alltid varit sådan.

Det är ju lätt att peka på den abnorma värmen ute och säga klimatförändring. Det är lika lätt att peka på vår datoriserade tid och säga minnesförlustbringande.

Så enkelt tror jag inte att det är.

Men minnet är svårt att kontrollera. Tid, det är omöjligt att riktigt förstå, glöm att ens försöka kontrollera. Kanske spelar vår tids snabbhet in, kanske påverkar den vår förmåga att leva i nuet. Det skulle i så fall vara samma paradox som när sociala medier gör oss ensamma. Det som är snabbt, som är omedelbart, borde inte det just vara definitionen av att leva i nuet? Att uppleva sekunderna?

Jag vill inte vara utan tekniken, jag vill inte heller vända på tiden. Jag tror Anne Rice hade rätt när hon utvecklade idéen om vad odödlighet gör med våra sinnen i sina vampyrböcker, de som blev trendsättande och skapade en helt ny genre. Enligt henne blir vi våra egna största fiender. Sinnet är inte skapat för att kunna hantera odödlighet. Kraven på ständig anpassning, och på ständig förändring, tär på oss.

Jag kan inte omfatta tanken på tiden som en dimension. Men jag tror att det beror på mitt begränsade intellekt. Jag tror vår fascination inför tiden delvis beror på att den är större än oss, den kommer alltid att vinna. Vi är inte längst uppe i näringskedjan ur det perspektivet. Entropin besegrar oss alla. För, time is not on our side.

Publicerad 22.12.2015 kl. 23:15

Mind the gap

Arsenal

Jag tittar på Premier league. Arsenal möter Manchester City hemma. De är tvåa respektive trea i tabellen, som för tillfället leds helt otippat av Leicester.

Det är spännande. Arsenal spelar bra, de är skärpta, har snabba kombinationer och kreativa idéer. City har haft problem på senare tid, och har det ofta mot Arsenal, åtminstone när de spelar på Arsenals hemmaplan.

Spelet böljar. City har bollinnehavet, antalet passningar och målförsök. En statistiker skulle säga att de verkar vinna. Men det är Arsenal som nätar först, ett riktigt snyggt mål. 

Då blir det fart på City som höjer spelet och pressen. Det hämmar sig, just några minuter före halvtid landar bollen i Citys mål igen.

Med två-noll i halvtid äter jag en bagel. Jag är lite för upprymd för att läsa, eller fokusera på något, så jag måste gå omkring i cirklar i köket. Fotboll gör det med mig. Jag går upp i varv, jag blir hyperfokuserad, det pirrar i skallen.

 

Andra halvlek jagar City. Arsenal spelar som om det vore noll-noll. Istället för att vänta ut City och kontra spelar de fullt uppåt. Det är en chansning. Den första kvarten har de två klara målchanser, men missar. Samtidigt lämnar de blottor för City att utjämna. En stund senare har Arsenal åter en chans att döda matchen, men tar den inte.

Med bara tio minuter kvar stiger så plötsligt Yaya fram och snärtar in bollen förbi Cech. Nu blir det spännande på allvar. 

Arsenal får panik, missar, sparkar bort bollar och släpper igenom City alldeles för enkelt. Kommentatorernas tonläge höjs. Det är nu det avgörs, säger de. Detta kan vara vändpunkten som leder till ligans slutresultat. Arsenal har en reell chans att ta hem pokalen.
Min puls stiger. Ska det här hålla?

Ja, det gör det. City lyckas inte samla tillräckligt med kraft i sina avslut, de har sprungit sig trötta. Efter närmare fem minuters tilläggstid kan jag pusta ut. Arsenal höll dem stången. Samtidigt har de släppt in ett enkelt mål och klarat sig med darr på ribban. Stundtals spelar de briljant. Stundtals är de sina egna värsta fiender. Marginalerna är små.

Med hjälp av vinsten ikväll rycker de närmare serieettan Leicester inför juluppehållet och lägger 4 poäng mellan sig och City.

Spelarna klappar om varandra på plan, Wenger ser lättad ut, och kommentatorn avslutar med att räkna upp poängställningen. Sedan säger han ”mind the gap”.

Publicerad 21.12.2015 kl. 23:08

Förväntetid

Everybody's a Superhero

Jag tycker det borde börja kännas som jul snart. Men det gör det inte. Jag vet inte om det alla krig som pågår, om det är terrorattackerna, eller om det är det njugga samhällsklimatet som påverkar mig. Eller så är det avsaknaden av snö. Något saknas, så känns det.

Jag vet och förstår att när snön sen mångång kommer kommer jag att bli trött på den, rädd för halkan som följer i dess spår och full av längtan efter våren.

Kanske är det ett mänskligt tillstånd.

Att längta.

Här regnar det mest hela tiden, och regnet är ihärdigt. Som en lågintensiv intifada.

TV visar eskapistiska reklambilder från söderhavsöar, och det börjar verkligen kännas som om jag levde i en BladeRunner-värld.

Jag vill tro och hoppas att detta mer beror på en lång arbetsintensiv höst, att jag är trött helt enkelt.

Att vila.

Se på tv, dricka ett glas vin. Skriva julkort. Lyssna på Yle Ykkönen.

Krypa ner under filten och känna värmen.

Märka hur stressen rinner av mig. Som vatten.

Det kan ju vara att jag blivit äldre också. Att julen inte håller som koncept. 

Det är inte så mycket kommersialiseringen som stör mig. Jag trodde det, men jag tror inte längre det är så. Inte heller är det traditionernas tunga ok som tynger. Vi har faktiskt inte så många traditioner kring högtider, vi har kommit lätt undan. Vi är ganska fria att själva välja vad vi vill göra och i vems sällskap.

Alltså måste det vara något annat.

Jag har inga speciella förväntningar, så det handlar inte om att leva upp till en idealbild, eller försöka bräcka förra årets firande.

Så där är det ofta för mig. Jag vet vad något INTE är, men jag har svårare att säga vad det ÄR. Listan på saker jag inte gillar blir mycket lätt längre än listan på saker jag gillar.

Jag vet inte om det alltid har varit så, eller om jag har blivit grinigare med åren.

Det jag hoppas på är lite snö, vila, god mat, avsläppande stunder med så många i familjen som har lust att delta. Brädspel, jag skulle vilja spela både Alhambra och Carcassone. Det är en sak som jag gör för lite nuförtiden. Spelar brädspel.

Men nu ska det bli ändring på det!

Publicerad 20.12.2015 kl. 23:06

Damm

Woman's Work is Never Done - Damn Dust!

Jag tycker vi dammsuger hemma rätt ofta. Ändå ser jag dammtussar lite här och där. Nyligen renoverade vi badrummet. Det blev jättefint. Men också där dyker dammet upp mycket fort.

Jag förstår inte riktigt. Varifrån kommer det? Det finns ju inte så mycket saker i ett nyrenoverat badrum som dammar.

Att damm samlas bakom böcker i bokhyllan och längst in under sängen, det förstår jag.

Kunde inte vetenskapsmännen hitta på något som äter damm, men lämnar allt annat ifred?

Nån slags bakterier, som samlar upp energi genom att konsumera damm. Och som sedan kunde, likt framtidens eldflugor, lysa upp i rummet genom att samlas i genomskinliga glasburkar?

Jag tycker det vore en utmärkt förbättring.

Men damm, liksom tvätt och disk, är ju kvinnogöra. Allt som är kvinnogöra hamnar längre ner på uppfinnarnas och forskarnas todo-listor.

Varför det är så förstår jag inte. Där finns en enorm ekonomisk potential som är outnyttjad.

Istället får vi hela tiden nya bilmodeller, nya tekniska rackerier, mindre, snabbare, mer tekniska.

Det är väl fint. Men jag tycker de vi redan har räcker rätt så bra.

Förutom bilmotorer. Bränslesnålare bilmotorer, eller sådana som går på väte, vatten eller annat, såna behöver vi.

Och det är alldeles oavsett om du tror på klimatförändringarna eller inte. Det fossila bränslet är begränsat. Kampen om oljan har let till och kommer att leda till mängder av krig, lidande, och orättvisor.

Det ögonblick vi får tillgång till en ren energikälla som inte kostar skjortan kommer jorden att förändras.

Fram tills dess vore det bra om min lägenhet skulle innehålla mindre damm.

Publicerad 19.12.2015 kl. 23:01

Den blå elden

Blue fire and water

Puh, en sån dag! Nu sitter jag i soffan, ska just går och lägga mig. Jag har tittat på en gammal Bunuel-film från hans tid i Mexico. Den var från 1955, och en film som jag inte sett förr, trots att han länge var en av mina husgudar.

Den var svartvit, och just så där provocerande dubbeltydig som han brukar.

Sen var jag inte längre trött, utan zappade mig fram till en episod av Newsroom. 

Det var skönt att sitta och slappa framför TV:n. Det gör jag inte ofta nuförtiden. Det kommer aldrig något, känns det som.

Den virtuella lägerelden kan trots det ibland bjuda på små överraskningar. Och det som jag kommer ihåg är historieberättat. Story telling är en starkt och (tror jag) växande metod. Mycket runt omkring kring kan kännas splittrat. Det finns inte många saker som binder ihop oss. Först kändes det lite som den nya tekniken gjorde kommunikationen enklare, snabbare och billigare. Nokia hade länge sloganen Connecting People. Och någon hittade på den bitska fortsättningen Disconnecting families. För så är det ju nu. Istället för att föra oss närmare varann har tekniken, sociala medier, nätet, osv ökat på avstånden mellan oss.

Kanske är det där den digitala lägerelden behövs. Det är inte inbyggt att teknik eller utveckling måste före oss längre från varandra. Det har gått åt det hållet, men vi kan påverka riktningen.

Att berätta historier för varandra, att sätta saker i kontext, är något vi har gjort mycket länge. Det skapar mening, gör omvärlden hanterlig.

Det finns också en viss dos eskapism i den tanken. Kanske är det också en bra sak.

Kanske behöver vi koppla loss från oss själva, från våra hjärnor, från våra ständigt uppkopplade medvetanden ibland.

Om media kan användas till dessa två saker ser jag en mycket ljus framtid för branschen.

Publicerad 18.12.2015 kl. 23:25

Torsdag

Det är en sån där dag igen. Jag kommer att tänka på då vi bodde i Italien. Nu känns det som en evighet sedan. Vi lyssnade på Jovanotti och kände oss lite kosmopolitiska. Samma regn då som nu. Men vi är annorlunda. Äldre.

Samtidigt, visst förändras vi hela tiden. Men vi bär också med oss oss själva i allt detta, eller hur? Det jag som bodde i Grassina utanför Florens i nästan ett år i mitten på 90-talet finns kvar, eller åtminstone delar av jag, och ekon av äldre jag. Tiden har försvunnit, skandalerna ersatts av nya. Människorna vi träffade, umgicks med, blev vänner med, de har bleknat bort. Fast de kändes så viktiga då.

Och det var de säkert också.

Mmm, kommer ihåg fikonträdet i trädgården. Det var då jag lärde mig äta och uppskatta färska fikon. Syndfullt gott, om du frågar mig.

Det var intensivt, jag lärde mig massor om Italien, om politiken, om Europa, om konst. Om mig själv.

Innan vi for hem tänkte vi att vi gärna ville ha med oss en souvenir. Något som skulle hålla lite längre.

Det här utspelade sig på den tiden då det inte var så långt mellan tanke och handling som idag, då vi alla måste instagramma, tweeta, fejsboka och periscopa vår vånda inför att fatta ett så stort beslut.

Vi tänkte, vi vill ha barn. Vi gör ett nu, så får hen lite Italien i sig.

Och så blev det.

Publicerad 17.12.2015 kl. 23:48

I skymningslandet

Banksy

Kanske är det inte så himla svårt att förändra saker, att påverka. Att göra gott.

Ibland kan jag känna mig lite lamslagen. Det verkar finnas så mycket ondska överallt. Och visst finns den där. Men är det verkligen allt som finns?

Ibland påstår jag (och många andra) att det samhälle och den tradition jag växt upp i långt tycks bygga på dualism. Det finns snävt och vitt, ont och gott, mjukt och hårt.

Visst, det finns genast någon som påpekar att i mörkret är alla katter gråa. Att livet består av nyanser av grått. 50 stycken, närmare bestämt.

Men i stora drag har jag, och antagligen du, långt formats av tanken på svart-vitt.

Vad är det då som har hänt nu? Nu finns det bara svart. Har världen tippat över?

I ett tidigare blogginlägg i våras funderade jag på om det inte var möjligt att vara både och. Både ha rätt och fel samtidigt. Både äta kakan och ha den kvar.

Nu undrar jag om det svarta tagit över.

Åtminstone är den mycket mer högljudd än något annat. Det som är fullt av hot, hat och skräck dominerar mediautbudet och sociala media.

Måste det vara så?

Jag vill ju tro på det goda. På att det finns lösningar. Att vi kan, tillsammans.

Jag vill inte ge efter för hatet. Hatet är lika förrädiskt lockande som girigheten. Den lovar snabb tillfredsställelse.

Och då under jag så här. Vem spelar huvudrollen i ditt liv? När du ger utrymme för hatet låter du alla dina meningsmotståndare bo gratis i din hjärna. Handlar ditt liv om dig, eller om dem?

Jag tror det är lätt att förlora sig själv. Att glömma bort de enkla njutningarna.

Att ge efter.

Det är dags att sätta stopp för det nu. Måla över hatet. Plantera blommor. Ta fram blomsterhatten ur garderoben. Samtala. Lyssna. Förstå den rädslan som driver folk. Göra nåt åt den, istället för att hata tillbaks.

Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Publicerad 16.12.2015 kl. 23:41

Paradiset.

Paradise Desire Panic

Jag tycker det talas för mycket om allt som är fel. Olyckor säljer, det förstår jag. Men jag förstår också att det gör något med oss. Det fanns en tid då vi fick lära oss att människor slog på tv-nyheterna av en enkel orsak. De ville veta att jorden fanns kvar. Att inte så mycket hade hänt.

Det låter som en paradox, eller hur? Att se på en nyhetssändning i första hand för att få veta att allt är ungefär som förr. 

Människan är ett vanedjur. Vi är duktiga och snabba på att lemma in oss i rutiner. Så blev nyhetsankarna så folkkära. All världens nyheter läste de med lugn och saklig röst.

Och det slutade alltid med väderleksrapporten. Som alla visste var opålitlig, men som ingav en sån trygghet.

Idag sätter vi på (eller är hela tiden på) nätet för att få veta vilka olyckor som drabbar oss härnäst.

Och olyckor är det inte ont om. De finns så det räcker och blir över.

Allehanda påverkare använder också nyhetsmediet för att påverka oss i önskvärd riktning.  Precis som populistiska politiker piskar upp stämningar som passar deras agenda.

Den som inte ser hur illa det står till med världen, med samhället, med miljön, med vår samtid, är en naiv idiot. Men, kanske är det alla våra domedagsutmålanden som är dagens nyttiga idioter? Vi är bara alltför ivriga att dela vår kränkthet, vår ilska, vår frustration. Vi skapar hela tiden ett dem. Allt detta hat som flyger genom nätet gör något med oss.

Den som pekar på det vackra, på det sköra, på kärleken blir utskrattad.

Som om vi levde i Isengårds fabriker.

Som om undergången är omedelbart förestående.

Så vill inte jag ha det. Vill du?

Om inte, vad ska vi göra åt saken? Att förtiga övergrepp, hot och våld är att försköna verkligheten. Det kan inte vara lösningen. Att gå i mediacelibat är att sätta sig själv utanför verkligheten. Det hjälper dig, för stunden, men gör inte situationen bättre.

Att bemöta föraktet, hotet och våldet med andra kinden? Det är det inte många som klarar.

Vi har haft våra förkunnare, de som talat om ickevåld. Var finns de idag?

Är de hopplöst passé?

Går det längre att tro på en fredlig lösning av de svåraste konflikterna vi har?

Och vad händer då klimatflyktingarna börjar strömma in?

Kanske, tänker jag, behöver vi börja med att var och en fundera på vad det är vi vill. Alltför länge har vi sagt vad vi INTE vill. Vi har försvarat oss mot nedskärningar, en ökande rasism, globaliseringens avarter. Vi har backat in i hörnet.

Men vad är det di VILL?  Vilka drömmar bär du på? Gör du något för att förverkliga dem?

I höstas ordnades manifestationen Jag har en dröm. Det känns redan som en halv evighet sedan.

Vad hände sedan?

Tog vi ens första steget mot en sådan värld som vi vill ha?

Eller är vi alltför upptagna av att måla fan på väggen

Publicerad 15.12.2015 kl. 23:48

Heliga ändamål

Net Neutrality protest at  Google HQ - GoogleRally 72

Får man göra vad som helst i det godas namn? Google har devisen don’t be evil, och säger sig jobba för mänskligheten. Samtidigt samlar de in information om var och en av oss, profiler som säljs till annonsörer och gud vet vilka andra.

Bill Gates har lovat bort största delen av sin förmögenhet till välgörande ändamål, och det är ju fint. Men hur fick han ihop de där pengarna?

Marc Zuckerberg har fått barn och gjort en Gates. Visst finns det mycket fint med Facebook, men också en hel del misogyni, hat, hot, sladder och tidstjuveri.

Genast någon går över gränsen heter det att ändamålen helgar medlen. Om det är för ett gott ändamål är det på något sätt mer ok.

Stater får inte invadera vårt personliga rum, snoka, bevaka eller hota oss. Om det inte är för att skydda oss förstås.

Företag får inte göra pengar på våra personligheter (åtminstone inte utan att vi går med på det). Om de inte ger bort pengarna till välgörande ändamål förstås.

Problemet är väl, såvitt jag förstår, att makt så lätt korrumperar. Du kanske ville väl, eller åtminstone inte illa, men så gick det som det gick. Exemplen på när det gick snett känns vara betydligt fler än motsatsen.

IKEA utarmar lokal industri, använder barnarbetskraft, pressar underleverantörernas priser, bryter mot miljölagar…och tillverkar hopfällbara hem för flyktingar. Är de alltså onda?

Den nya tekniken har löst massor av problem och är på god väg att lösa en hel del till. Tekniken har också på allvar ritat om den industriella kartan. Jobb försvinner, branscher försvinner, stater påverkas. Vår medellivslängd ökar, när de fysiskt tunga och farliga jobben minskar. Samtidigt fortsätter klyftorna mellan de som har och de som inte har att öka våldsamt. En del av orsaken ligger i den globala spekulationen, som nu långt automatiserats och drivs av algoritmer.

De senaste decennierna har vi gjort banbrytande teknologiska, medicinska, biologiska och kemiska upptäckter. Inget tyder på att den utvecklingen skulle mattas av, snarare tvärtom.

Men hinner vi själva med? Klarar vi av att uppdatera oss till den nya tidens norm, och klarar vi av att hantera de många falluckorna som väntar? Baserat på hur vi klarat oss hittills är jag inte alltför säker. Är du

Publicerad 14.12.2015 kl. 23:02

Tidsförskjutning

474 - Dangerous Landing

Det blev söndag. Lucia. Snöblandat regn ute nästan hela dagen. Det vill inte riktigt bli ljust ute. Vi tänder ljus, hunden snarkar på sin hundkudde, té och havreflarn. Fotboll på TV, nästan hur mycket som helst, eftersom MTVMax har släppt sina kanaler fria den här helgen. Det blir mycket engelsk fotboll, och mycket dramatik. Jag saknar den där bra bilden, utan flimmer och reklam och störningar och pixlar som jag måstät vänja mig vid sen vi slutade ha sportkanaler hemma. Det blev för dyrt.

Det känns inte som december, och det känns inte som om det snart är jul. Men det är skönt att ha lite ledigt. För jobbet tuffar på. Det är nästan gränslöst hur mycket som finns att göra, och som är försenat, och som behövs just nu.

Visst är det roligt att ha ett jobb, men det kan vara tungt också.

Det är något i jobbets natur som kryper under skinnet på dig, förändrar dig. Lite som sociala medier. Du vänjer dig vid dem, du tycker om dem, du kan inte riktigt tänka dig en tillvaro utan dem. Men de gör också något med dig. Det går långsamt, omärkligt.

En sak är hur vårt sociala beteende påverkas och har ändrats av att alltid vara uppkopplade, alltid ha en skärm nära intill. Vi umgås mer på distans än någonsin tidigare. 

Men det är inte det jag tänker på. Det är något inne i oss.

Som att arbete härdar oss. Eller avtrubbar oss. 

En berättelse börjar och slutar.

Arbetet tar inte slut.

S berättar på Bildningsalliansens julfest att tv-seroer nu har börjat anpassa sig till nättider. Det är inte samma dramaturgiska båge som drivs igenom i varje enskilt avsnitt. Istället tänker tv-skaparna på de som tittar på en massa avsnitt i följd. De gör längre bågar, och färre cliffhangers.

Precis som vi fått slow food, slow life, slow work får vi slow tv.

Det är bra.

Andra saker märks lite mer, om man säger så.

När vi får självkörande bilar blir det en massa parkeringsplatser som måste planeras om. De kan bli parker, eller simbassänger, eller fotbollsplaner.

När vi har vant oss vid musiken i molnet blir det en massa plats hemma där du förr förvarade DVD-skivor.

Analytiker förutspår att Aftonbladet upphör som papperstidning inom 3 år. Plötsligt har du inget tidningspapper att slå in bommar med, eller tända i bastun.

När gör vi oss av med TV:n? Den är stor, tar mycket plats, och ändrade på sin tid våra vardagsrum. Vad ska vi göra med det utrymmet när burken inte finns där längre?

Virtualiseringen kanske leder oss in i en framtid av Zen, av färre prylar? Eller, går med här på samma sätt som det gick med det ”papperslösa” kontoret?

Jag tror en sak åtminstone kommer att hända. Vi kommer att blogga mer. Vi har mer tid, vi vill dela med oss, bloggande är en fungerande metod. När vi tröttnat på hatet på Facebook, när vi slutat fnittra åt skojiga länkar som vi delar, då söker vi innehållet.

Att själv få säga, och läsa andra som tänker.

Det behovet försvinner ingenstans.

Publicerad 13.12.2015 kl. 23:58

The rhythm, corner

Rhythm In Red

Listen, i said. Can you hear it?

Hear what?

This.

No, where are you? Here, inside.

Where?

Nevermind. Just listen, ok?

Ok.

So anyway, as I was saying, there I was. Surrounded by the feeling, you know, of the smell of smoke, and the memory of summer.

Yes I know that feeling. It is longing. Silent crying. Touching a tree, just to feel.

Exactly. Say, how did you know?

Shhhh. Don’t. Just. Sit. There. It is beginning. Yes, that’s it. It is the beginning.

*

Is it true? It must be. Tell me it is. I don’t want to look again. I want to know. There is a place, not far from here, yet few know of it. The buildings are low, the light is dim, there is a brown shimmer over everything. You can see people, but hear very little. Like someone almost muted the sounds you know must be there. That porch door opening, surely it is creaking? That couple passing by, their shoes must make some sort of noise?

This feeling of displacement only accentuates the supernatural qualities about this place. Like a painting by Edward Hopper. This can only serve to make you feel lucid. So swim on, flash that grin, let the waves rock you away, and remember. Remember this. Beating heart. Beating hard. Pushing. Demanding. Hungry. Be still, my hungry heart. Be still, and watch the leaves. Autumn comes. People are strange.

*

See that man in the corner? Notice his face, elaborate on his clothes, read his palm. He comes here often. He comes for coffee. But maybe he also comes to be seen? Why would he otherwise sit there, in the light of the lamp? Is he not aware? Is it coincidence? No, it is not.

*

The night is cool. Soft. Not claiming. Not easily offended. Yes, there is a moon. And somewhere the smell of river water. And the rhythm. There is rhythm.

*

So much is expressed in silence. Trying to make it say more. The train is approaching the next station. The speed is slowing down. And the colours are beautiful. Now more details are visible. It is the moment. There is sleep, waiting. It can afford to. After all, time is on her side. All resistance is ultimately useless, and the longer the fight the deeper the unconsciousness.

This rocking movement, will it stop? The chorus sits over in the bar section, humming along. They have seen it before, and are slightly bored. Almost banal.

Oh no, sober is not good.

*

Walk with me for a bit. Don’t touch that baguette, it is poisoned. They stop at nothing nowadays. Around the corner, it is not far. Always moving. Walking.    

Listen, i said. Can you hear it?

Hear what?

This.

No, where are you? Here, inside.

Where?

Nevermind. Just listen, ok?

Ok.

So anyway, as I was saying, there I was. Surrounded by the feeling, you know, of the smell of smoke, and the memory of summer.

Yes I know that feeling. It is longing. Silent crying. Touching a tree, just to feel.

Exactly. Say, how did you know?

Shhhh. Don’t. Just. Sit. There. It is beginning. Yes, that’s it. It is the beginning.

*

Is it true? It must be. Tell me it is. I don’t want to look again. I want to know. There is a place, not far from here, yet few know of it. The buildings are low, the light is dim, there is a brown shimmer over everything. You can see people, but hear very little. Like someone almost muted the sounds you know must be there. That porch door opening, surely it is creaking? That couple passing by, their shoes must make some sort of noise?

This feeling of displacement only accentuates the supernatural qualities about this place. Like a painting by Edward Hopper. This can only serve to make you feel lucid. So swim on, flash that grin, let the waves rock you away, and remember. Remember this. Beating heart. Beating hard. Pushing. Demanding. Hungry. Be still, my hungry heart. Be still, and watch the leaves. Autumn comes. People are strange.

*

See that man in the corner? Notice his face, elaborate on his clothes, read his palm. He comes here often. He comes for coffee. But maybe he also comes to be seen? Why would he otherwise sit there, in the light of the lamp? Is he not aware? Is it coincidence? No, it is not.

*

The night is cool. Soft. Not claiming. Not easily offended. Yes, there is a moon. And somewhere the smell of river water. And the rhythm. There is rhythm.

*

 

So much is expressed in silence. Trying to make it say more. The train is approaching the next station. The speed is slowing down. And the colours are beautiful. Now more details are visible. It is the moment. There is sleep, waiting. It can afford to. After all, time is on her side. All resistance is ultimately useless, and the longer the fight the deeper the unconsciousness.

This rocking movement, will it stop? The chorus sits over in the bar section, humming along. They have seen it before, and are slightly bored. Almost banal.

Oh no, sober is not good.

*

Walk with me for a bit. Don’t touch that baguette, it is poisoned. They stop at nothing nowadays. Around the corner, it is not far. Always moving. Walking.    

Publicerad 12.12.2015 kl. 23:14

Ärr

Simson DDR SR-1 moped.  Schwerin , Oct 1994

Jag var 15 år. Min mamma hade köpt en begagnad moped. Vid den här tiden bodde vi i Göteborg, uppe i gamla Masthugget. Detta är tidig sommar. Det var lunchdags, och det visade sig att mjölken var slut, just som maten var klar. Det skulle inte bli lika gott utan mjölk, som vid den här tiden var vår måltidsdryck nummer ett.

Jag erbjöd mig att åka ner till närbutiken och köpa en liter. Jag satte på mig morfars gamla enorma hjälm och gasade iväg.

Jag åkte fort, så fort den gamla moppen förmådde. Försommarvinden var skön mot kinden. Jag kom ner till hörnet och skulle just svänga till vänster då bussen kommer emot mig. Jag tvärbromsar.

Det ligger grus på vägen, så min bromsning resulterar i att jag glider ner och faller omkull, på väg mot bussens underrede. I fallet slår jag hakan.

Men jag hamnar inte under bussen, jag stannar just framför den. Busschauffören blir chockad.

Allt blir svart.

Nästa sak jag kommer ihåg är när jag ligger på ett operationsbord. En stor gul lampa lyser mig i ögonen. Rummet är mörkt i övrigt.

Jag bedövas, och läkaren syr några stygn. Han säger att det här, det kommer jag att ha som minne.

Såret finns forfarande kvar, på min haka

Publicerad 11.12.2015 kl. 23:41