Tvärbanan

För att komma fram måste du vara beredd att ta tvärbanan. Det är en lång, ormliknande, snabb spåvagn. Du far i en riktning som känns instinktivt fel. Mot betongidyllen. Mörka kontor och skumt upplysta gator gör dig betänksam. Det här är inte mammas gata. Här kan du inte lita på persiennerna, grannsämjan, kontrollen. Utan vidare kan det som strömmar ut genom fönstren vara beroendeframkallande substanser. Det svarta suger hungrigt. Tomma upplysta torg svävar likt teaterscener förbi i dunklet. Du snärjs i minnen, och så fortsätter dagen. Folk kommer och går i vagnen. Någon talar högt på ett östeuropeiskt språk (polska?). Mamman som kommer in med tre och halvtåringen, var har de varit så sent? 

Hon är rödhårig, med antydan till fräknar. Han ställer sig i hennes knä, och tittar ut genom fönstret. Nappen fastklistrad i munnen. 

Rytmen at lyktstolpars ljus genom vagnen. Talet med dämpade röster. 

Avsaknaden av träd är påtaglig. En smak av aska. Tomma och mörka affärslokaler, kontorslokaler, affärslokaler.

Säkerhetsvakterna som går genom vagnen med tunga steg, kliver av och gör ett stinstecken.

Du sitter där. Du ser okända hållplatsers namn skymta i mörkret. Du räknar stationer. Du undrar vad det ska bli av det hela.

Utan kompass. Din moraliska inriktning lämnar också en hel del att önska. 

Tyst flyter floden.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 09.05.2015 kl. 00:42

Stockholm

Stockholm är vackert. Så där, nu har jag sagt det. Det satt långt inne. Som gammal Göteborgare hör det till att inte erkänna värsta konkurrentens eventuella styrkor. Ett typiskt exempel är den gamla Göteborgsvitsen Vad är det enda som är bra med Stockholm? Tåget hem.

Solen sken, vattnet glittrade, folk såg glada ut, det var en avslappnad stämning. Jag hinner delta några timmar på konferensen Framtidens lärande #framlar (nästan som famlar, eller hur?). Det ordnas i Munchenbryggeriet. Också här flödar leenderna, de positiva orden, känslan av närvaro och omtanke. Chill-lounge-musik och mysbelysning, trendspaningar och öppna samtal.

Tycker du jag låter ironisk? Det är i så fall bara göteborgaren i mig som tittar fram när jag inte är uppmärksam. Skillnaden mellan den lite hemmagjorda, kaotiska och, ja, klumpiga ITK-mässan i Tavastehus och denna visar tydligt både traditions- och kulturskillnader. 

Jag kunde en massa om att gå på gatorna i Stockholm och titta på människorna, känna hur våren kommit med människor på uteserveringar, klirr och skratt, gröna träd.. Men klockan är mycket. Och nån måtta får det ju vara på berömmet!

Godnatt Stockholm!

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 08.05.2015 kl. 00:38

Kalendervännen som svek

Min kalender brukade vara min bästa vän. Trogen och trofast fanns den alltid där. beredd att svara på frågor som var skall jag vara nu, med vem, och varför. Den gav mig ro att ta mig an dagen. Vi hade blivit bästisar för rätt många år sedan, och var nu så gamla bekanta att vi inte ens alltid talade med varann, vi bara visste var vi hade varandra.

Skilsmässan från min förra kalenderstil, den som innehöll papper, var långsam och utdragen. Det var något med lädret, formatet, känslan av alla möjligheter som rymdes mellan dess pärmar, som fick mig att hålla ut.

I slutändan vann nätkalendern. Det var också en process. I början hände det både en och två gånger att jag blev dumpad. Jag råkade ut för nyckfulla kalendrar som kunde få för sig att resa sig upp och gå. Försvinna. Byta miljö. 

Det var traumatiskt.

Så google calendar har fått jobba för att visa sig värdigt mitt förtroende. Precis som i alla sammanhang där jag blivit lämnad förhöll jag mig länge försiktigt skeptisk. Men, med tiden slappnade jag av, allting fungerade ju, och på alla plattformar. Oavsett var jag förde in en anteckning om ett möte märkte jag att kalendern fanns där och sparade allt. I ett jobb med massor av projekt, nätverkande, resor, i ett liv med hobbyaktiva barn, med frilansuppdrag och egna intressen, med stort och smått, blev kalendern min bästa vän. Min trogna resekompis. Den som alltid ställde upp, visste mer om mig själv än någon annan, antagligen mig själv inberäknad.

Allt var alltså frid och fröjd. Datorer kunde krascha, telefoner bytas ut, jobb bytas ut. Kalendern väntade tålmodigt och anspråkslöst i bakgrunden.

Tills den här våren.

Plötsligt dyker inte saker upp lika självklart som tidigare. Jag ser en tom dag där jag har flera möten. Eller, än värre, resor.

Det gör mig stressad. Jag börjar ifrågasätta mitt minne. Har jag faktiskt inte satt in dessa möten? Försöker min kropp&knopp tala om något för mig? Arbetar jag för mycket? Är det jag som glömt, eller är det kalendern som inte sparat? Börjar jag tappa greppet? Ett par gånger är jag så gott som helt säker att jag HAR satt in något, som sedan inte syns.

Jag vet inte än vad det beror på, men jag har märkt vid ett flertal tillfällen de sista tre månaderna att jag inte helt kan lita på kalendern.

Jag undrar om den är otrogen. Om den vänsterprasslar med något annat.

Eller om den, som en sann vän, har bestämt sig för att jag behöver lite mer egen tid. Att den går emot sitt eget väsen, det att spara, skriva in, schemalägga varje minut, av omtanke.

Jag undrar om jag fått en åldrande kalender med minnesluckor, eller en empatisk kalender.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 06.05.2015 kl. 23:16

I på och utanför rinken

Plötligt märker jag likheten mellan eurovisionsschlagerspektaklet och hockey-VM. Det är männen i publiken. Manliga män som i grupp tillsammans med andra manliga män tittar på en manlig sport, där manliga kroppar med styrka slammar in i varandra.

Dessa manliga män är såpass avslappnade att de klär ut sig till hästar, superhjältar, eller kvinnor. De är målade i ansiktet, de har meterslånga peruker i grälla färger, och udda kläder.

De verkar ha väldigt roligt.

Om de skulle bete sig så där någon annanstans skulle de fördömas av andra manliga män. De skulle bli ifrågasatta, fås att verka suspekta. Här äger de emellertid scenen. Eftersom de går på en så manlig sport som hockey kan de släppa på kraven att se ut och bete sig på ett visst sätt. ”så att ingen bara får för sig något”. Hockeyn erbjuder alltså ett mycket viktigt andningshål i den av manliga blickar skapade offentliga arena som kräver ett visst beteende. Och som sagt, de verkar ha riktigt roligt när de så här får släppa loss.

Man ser det inte lika tydligt inom andra sportgrenar, men i hockeyn är det påtagligt. Spelarna är vår tids gladiatorer, arenan är upplyst och matchen ett klassiskt drama. När publiken också skapar en ny metaberättelse om vår tid kan jag inte annat än att dra på smilbanden.

Det finns ännu hopp för mänskligheten.  

Johanni

#Blogg100

Publicerad 05.05.2015 kl. 23:16

Om bloggandets väsen

När jag cyklar till jobbet kommer jag ofta på vad jag vill skriva om. Tyvärr har jag glömt bort det när jag sätter mig framför skärmen. Det är synd, jag skulle vilja kunna hålla långa tankekedjor kvar längre, vrida och vända på dem. Utveckla dem.

Jag tror jag har kunnat det förr? Är det för att jag är äldre, eller för att jag hela tiden gör så många saker samtidigt, som det inte går längre? Eller kanske har jag aldrig varit så bra på det, jag bara minns fel. Önskeminns.

Liksom det är lockande att säga att det var bättre förr, att jag minsann aldrig, att vi då rakt inte och så vidare. De där generaliseringarna som inte innehåller något annat än luft. Men eftersom de yttras tyst eller inför likasinnade blir det inte emotsagt. Och då blir det så småningom sant. 

Jag har nu hållit på med #Blogg100-utmaningen sedan första mars. Jag har lyckats skriva ett inlägg nästan varje dag.

Det har gått rätt bra, tackar som frågar. Bättre än förra året. Jag har oftare känt att ha, där satt den!

För mig ligger utmaningen i att samla och formulera tankarna. Att se mig omkring med öppna ögon och lägga märke till de viktiga detaljerna. Och att hitta tonen. Så länge som jag nu har skrivit blogginlägg kunde en ju tänka att det skulle sitta rätt bra. Men det är något med format som alltid gjort mig osäker. Tilltalet har känts ansträngt. Fake och konstruerat.

I år tycker jag mig ha hittat ett sätt.

Jag vill inte inte skriva om vad som helst, inte avslöja vad som helst. En blogg är ett offentligt medium. Det är inte en dagbok. Eller gnällspikarnas trädgårdsmöte, med saft och torra kakor.

Detta inlägg är också det enda i år (och kanske överhuvudtaget, vi får se) som handlar om meta-saker, alltså om själva skrivandet som process.

Jag utgår från vad jag själv skulle vilja läsa, och ursäkter som ”förlåt att jag inte skrivit på länge”, eller idag har jag inget att säga, och sedan berätta hur det känns gör mig bara irriterad. Vet du vad jag menar?

Så jag tycker jag har hittat en form som är direkt, med ett enkelt språk, och reflektioner som jag faktiskt gör under dagarna. Jag är alltså ganska nöjd med min blogg. 

Jag vet också att utan en utmaning som #Blogg100 skulle jag inte ha nått hit. Jag behöver en viss press, deadlines, att börja ställa förväntningar på mig själv.

Oftast skriver jag just före jag går och sova. Då är hjärnan lite slö, inte så petig med uttryck, och mer benägen att komma till saken. Jag har utmattat den del i mig som vill kontrollera, som vänder på orden tills de blänker.

Hur bra tycker DU att jag lyckas?

Johanni

#Blogg100 

Publicerad 05.05.2015 kl. 00:04

Dagen Jan inte gick till jobbet

Den dagen kom Jan inte till jobbet. Han svarade inte i telefon, och öppnade inte dörren när det ringde på. Dagarna gick. Grannarna kom tillbaks från södernresan. Deras blommor hade inte vattnats, tros att Jan hade lovat. Frun blev sur, hennes blommor var hennes stolthet. Hon hade gått med på resan bara för att blidka maken, som haft det svårt en längre tid. Han blev utfrusen på jobbet, tappade farten, och började se allmänt hängig ut. Efter 23 år tillsammans är det sånt man märker. Inget behöver sägas. Hon hade försökt de vanliga knepen, laga hans favoritmat, stryka hans skjortor. Hon hade till och med manglat lakanen, något hon som 20 svurit på att aldrig göra igen. Det hade (förstås) med hennes barndom att göra. Hennes mor var tvätterska, och manglingen av rika familjers söndagsservetter (och underkläder) hade tagit på krafterna. Speciellt efter att hon blev ensamförsörjande. Mannen blev under en spåvagn på väg hem från jobbet. 

Eller, det var i alla fall den offentliga historien. Det gick inga spårvagnar mellan hans jobb och hemmet, så riktigt hur detta varit möjligt förstod hon aldrig, men hon hade fått lära sig att inte fråga. Det var inte läge för sånt. Spårvagnsbolagets försäkringspersons löften om ersättning mot att dt hela hölls ur pressen hade förstås spelat in. Hon hade tystlåtet gått med på villkoren (öven om de i sanning verkade udda). Inom tio år, sades det, skulle en viss summa pengar sättas in på en schweizisk bank i hennes namn.

Vid den här tiden hade man inte mycket geografi i skolorna, i alla fall inte under de 4 år hon gått i folkskolan, så Schweiz, det visste inte ens var det låg. Men hon var inte rädd av sig, tids nog skulle det också säkert klarna. Kanske skulle det hela i slutändan visa sig vara något gott, tänkte hon. Att han dött var förstås en olägenhet, men ingen katastrof. Han hade varit otrevlig, och allt mer frånvarande. Om skilsmässa hade funnits hade hon tagit en för länge sedan. Mest för dotterns skull. Hon ville inte att dottern skulle fastna där hon själv gjort det. Pengarna på en utländsk bank kunde alltså bli början på en helt ny historia.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 03.05.2015 kl. 23:50

Skärselden

Publicerad 02.05.2015 kl. 23:26

Fokusfrågor

Jag sitter på landet och jobbar. Redigerar texter som kommer in från hela världen. De handlar om ”Global Citizenship Education”. Det är roligt, och jag lär mig mycket. Det är också svårt, dels med språkförbistringen, dels med att orka hålla fokus uppe. Här går det ändå bättre än hemma, för det finns färre saker som distraherar.

Jag förstår idéen med en skrivarlya.

Medan jag jobbar fortsätter hjärnan att processa saker. Det är lite lustigt att göra två saker på en gång, kanske gör vi det hela tiden. Men i den snabba dagsrytmen märks det inte, vi är så splittrade. Eller, jag är så splittrad.

Efter en tid fylls hjärnan med sågspån, och tankarna börjar vandra. Då är det dags för en paus. Det är viktigt att pausen inte blir för lång, då försvinner koncentrationen.

Nu är det såpass varmt här att vi utan problem kan hålla hela huset i en behaglig temperatur. Det är skönt, för det ger så mycket mer utrymme.

Jag har alltid gillat öppna brasor, de är hemtrevlig, och på något sätt trygga. De sprakar stillsamt. Kanske tilltalar de något i de äldre delarna av min hjärna.

Det där är så konstigt, hur vi kan ha hjärnor som består av så helt olika delar, och från så helt olika tidsepoker. Att de inte börjar bråka menar jag.

Där ungefär har pausen varit tillräckligt lång, och jag kan jobba undan lite texter igen. Jag känner en viss press, även om jag inte är direkt stressad, men ikväll börjar hockey-VM, och Finland spelar USA. Förväntningarna är höga i år, vilket alltid är ett dåligt tecken. Här är förresten färre ute i stugorna runt sjön än förra veckan, jag undrar om det är TVn som lockar hem folk?

Ett par vändningar till, och några förtydliganden, så tror jag den här texten från Japan blir riktigt förståelig.

 

Johanni

#Blogg100

Publicerad 01.05.2015 kl. 18:19

Om kylan

Känner kylan komma krypande längs benen. Tror du det är så att de som bor i varma länder ser helvetet som en het plats, och de som bor i kalla länder ser helvetet som en kall plats? Så kall att det bränns?

Vi är duktiga, på det sättet. Människorna. Vi anpassar oss, och vi anpassar förändringen som kommer. Vi suger upp den och gör den till vår. Så överlever vi.

Genom att ge upp en del av oss själva. Genom att vara opportuna. Det andra kallar öde kallar jag resultat. Du får namnge det karma om det hjälper dig framåt.

För vi är alla i rörelse. En del mer än andra, en del i långsamma cirklar, utan mål och mening.

En del blinda för sina medmänniskor. Vi kan kalla dem målmedvetna. De går över stock och sten, whatever it takes. Kanske är de hänsynslösa, men de får resultat. De kan visa upp, sätta plaketten på spiselkransen. De har förtjänat rätten att skryta lite.

Och resten av oss, vi stor där med skammen.

En skam som jag aldrig riktigt lyckats dissekera.

Varifrån kommer den? Varför skäms vi? Är det något vi behövt för att överleva? Eller är det annars bara ett beteende som vissa djur (bland annat människan) uppvisar, utan desto mera orsak eller sammanhang?

När jag skäms rodnar jag. En obehaglig stickande känsla sprider sig från nackbasen och ut i kroppen. Det är en mycket fysisk sensation. Och den känns starkt. Den hettar.

Är det då därför vi ofta föreställer oss helvetet som hett? För de associationer detta väcker kring vårt beteende?

Nu. Nu har brasan nästan slocknat. Dött. Det knäpper i glöden, men inget rör sig.

Värmen strålar ut, som en långsam godmodig sol. Den för en förlorande batalj mot nattkylan.

När det blir för kallt kryper jag ner under täcket och skriver detta.

Imorgon är det första maj.

-Johanni

#Blogg100  

Publicerad 30.04.2015 kl. 23:14

Sovläge

Nej vet du vad, nu blev jag trött. Nu ska jag gå och sova. Och det tycker jag du också ska göra.

God natt.

Vi ses imorgon

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 29.04.2015 kl. 23:59

Sugen på godis

Jag blev plötsligt sugen på godis. Du vet, så där att jag sätter mig på cykeln och trotsar regnet för att hinna före 9 till butiken så att jag kan köpa en påse.

Är det normalt?

Vad är normalt? Är det hälsosamt? Ibland tänker jag att kroppen har många inbyggda mätare. När det slår över på rött händer något. När jag har jobbat för många timmar händer det att hjärnan blir blank. Jag sitter framför skärmen, men det är stört omöjligt att fokusera på något nyttigt. Istället slösurfar jag, eller putsar hårdskivan. Eller reser mig ur stolen och tar fram cykeln, med riktning på butiken.

Ibland hör jag lite slentrianmässiga påståenden om att kaffe, ifall det uppfanns idag, skulle förbjudas. Liksom sprit, cigaretter, osv. Som i den där sångraden ”everything that kille me makes me feel alive”. Inte bara att det politiskt inkorrekt. Det är jävla gott också.

För socker är vår tids knark, eller hur? Vi har fått lära oss att sockerfylla, det finns inte.

Liksom vi inte heller blir förkylda av kyla.

Där sitter vi sen och snörvlar, med godispåsen i handen och pickande hjärta. Sockerfylla eller inte.

Nätet är ju så. Fullt av kränkta människor. Och fullt av goda råd. Sitta är det nya rökandet. Nu ska vi jagas upp att stå. Här ser du en hjärnscanningsbild på vad sockret gör med oss människor.

Alltid finns det något att hetsa upp sig för.

Säkert gör jag något fel just precis nu. Kanske till och med flera saker.

Vad tänker du göra åt den saken?

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 28.04.2015 kl. 00:02

5 påståenden om tillvaron

Det är kallt att cykla i regn. Speciellt tidigt vårregn. Temperaturen sjunker, händerna känns som is. Kläderna börjar klibba fast.

Det är roligt att laga mat. Speciellt om det blir gott. Men det är inte så roligt att laga mat när en är ensam. Då försvinner driven, det blir lite mer mekaniskt. Att laga mat är en social företeelse.

Det är skönt när sommaren kommer. Det blir varmare, en behöver inte så mycket kläder. Det går att sitta ute. Att gå till en gräsplan och sparka boll är speciellt roligt.

Det är jobbigt att bli äldre. Att känna att kroppen inte alltid orkar. Kroppsdelar som börjar göra ont. Magen som blir större. En känsla av ett sluttande plan.

Det är fint att göra saker en inte kan veta hur de slutar. Så brukar jag skriva mina blogginlägg, dra mina föreläsningar, möta nya grupper. Kontroll är viktigt för många saker i livet, men den tar lätt död på så mycket.

Sånt har jag tänkt idag. Nu är det din tur.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 27.04.2015 kl. 23:21

Om det blivit Josef

Vad betyder ett namn egentligen? Jag funderar på vägen hem från landet. Bilåkande fungerar bra för att fundera. Du måste koncentrera dig på vägen, de andra bilisterna, rytmen, farten. Det frigör nånting i hjärnan som låter tanken flyta friare. 

Jag kunde ju ha hetat något annat. Skulle jag ha blivit en annan då? Skulle mitt liv vara annorlunda, mina vänner, min stad, min personlighet?

En del av tankarna påverkas av att jag just laddat ner Myidol, den första globalt populära gratisappen från Kina. Allting är på kinesiska. För att kunna skapa mig själv som avatar måste jag klicka på en massa kinesiska knappar (simplified chinese, men ändå…).

När det är gjort sjunger jag där på skärmen, och dansar en lustig liten dans.

Jag sjunger på kinesiska.

Vad är det som avgör vilka vi blir, vilka vi är? Hur mycket ligger i namnet? Jag identifierar mig utan vidare med mitt. Och jag kan ibland tänka om människor att den där är en sån Kerstin.

Hela frågan om jag är knepig. Jag lever i en tid som tycker om att uppmuntra individualism. Men i grupp. Det är en märklig kombination. Jag tror att vi är varelser med ett starkt gruppbeteende. Gruppen har gett skydd, mat, närhet. Vi behöver gruppen. Men vi ska gärna stå ut. Vara oss själva. Det är få som vill vara medelsvensson. Ett sätt på vilket vi utmärker oss är kanske därför med namnet. Visst finns det många andra med samma namn, men vi gör det till vårt. Och åtminstone jag reagerar på ett speciellt sätt när jag ser ”mitt” namn på någon annan. Detsamma gäller min familjs och mina närmaste vänners namn. När ett sånt dyker upp i offentligheten känns de lite närmare. Lite som jag, eller någon jag känner.

På kvällen kommer passligt den franska komedien Le prénom, som bland annat handlar lite om detta. Det finns en mycket lång scen (som väl gett filmen sitt namn antar jag) kring vilka namn man får ge sitt barn. Utgångspunkten är Adoplhe. Är det namnet taget och förstört av Adolf? Associerar vi för all framtid det namnet med ondska? Är det namnet eller människan vi då tänker på?

Johanni

#Blogg100

Publicerad 26.04.2015 kl. 23:22

Morgonsol

Det är skönt att sakta ner. Fågelkvittret är terapeutiskt. Jag känner hur kroppen anpassar sig. Tiden sträcks ut, men blir samtidigt kortare. Dagen fylls av enkla saker. Promenerar hunden. Laga mat. Vila. Läsa. Ett litet privat mini-retreat med andra ord.

På kvällen flera matcher i BBVA, spanska ligan. Barcelona gör bra ifrån sig.

Händerna är lite ömma efter roddturen. Jag letade efter den förrymda bryggan. Jag hittade den inte.

Till lunch köttbullar, lingonsylt och stekt potatis. Till middag kåldolmar, lingonsylt och kokt potatis. Och så en Magners. Det är ju lördag :-)

Ute sjunker ljuset undan, jag tänder ljus i ungefär samma takt.

Nu, i skrivandets stund är det mörkt. Också grannen tvärs över sjön har släckt.

Det är dags att sova. Imorgon vaknar ändå hunden toktidigt och gnäller som en galning vid dörren. Glömde jag säga att vi har morgonsol här?

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 25.04.2015 kl. 23:18

Lyssnar

Ute väntar stjärnorna. 

Ute väntar mörkret. 

Ute väntar kylan. 

Jag burrar och skyndar mig in igen. In till ljuset, värmen, nätet. Huset knäpper, men är annars ganska tyst. 

Här är skönt att vara. Varför? 

Här finns inget rinnande vatten, ingen innetoalett, det är varmt bara i ett rum. Här händer ingenting. Tystnaden hörs bra här.

Jag ser ut över sjön, ser himlen skifta i färg och form. Jag hör fåglar sjunga. Inte många, men försiktigt, lite trevande försiktigt.

Hunden lägger sig i en boll på mina ben och somnar. Jag försöker koncentrera mig, men det är svårt. Här är stressen och dödlinjerna lite längre borta, och min effektivitet sjunker.

Vilket nog är precis det jag behöver.

Vi går en kort promenad och spanar efter den förrymda bryggan. Hon for med isen, nu syns hon ingenstans.

Jag lagar mat i det spartanska köket. Äter. Dricker en mörk fredagsöl. Blir väldigt godissnål. Tittar på tv via nätet.

Vilar lite.

Försöker sjunka ner i mig själv, men märker att huvudet blir tungt.

Kanske måste jag sjunka lite till först.

Lyssnar efter tankarna. De rör sig tyst, nästan ljudlöst. 

Lyssnar efter bilar. De rör sig sällan.

Lyssnar efter tystnaden. Den hörs överallt.

Lyssnar.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 24.04.2015 kl. 23:13