Plan F

Under andra omständigheter skulle Jan ha stannat. Men nu kunde han inte. Lukten blev för mycket. Och blickarna han fick. Blickarna kunde han inte skaka av sig. De rev och slet, lystna rovdjur. Hans valmöjligheter begränsades allt eftersom.

Molnen gick redan i rosa dagen då stängslen sprängdes. Han hade sett allt förr. Han kunde tala om vad som skulle hända sedan, och i vilken ordning.

Det hände att han fick enstaka detaljer fel, men de påverkade aldrig slutresultatet, inte ens marginellt. 

Då gällde plan F. Allt skulle klaffa, men han var inte orolig. Det var detta han förberett sig på.

Det kom alltså inte som en överraskning.

Ledsen blev han likafullt.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 23.05.2015 kl. 02:59

Det som är lätt och det som är svårt

Det är lättare att börja än att sluta. Det är lättare att komma fram än att komma iväg. Det är lättare att hålla tyst än att höja rösten. Det är lättare att lida än att klaga. Det är lättare att låta bli än att börja. Det är lättare att bli arg än att be om ursäkt. Det är lättare att gå ut i krig än att skriva under fredsavtalet. Det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Det är lättare att förlora än att vinna. Det är lättare att stå på sig än att ge med sig. Det är lättare att tala än att lyssna. Det är lättare att se andras misstag än sina egna. Det är lättare att ge sig iväg än att komma hem. 

Johanni

#Blogg100

Publicerad 22.05.2015 kl. 02:33

Där vi en gång simmat

Ser plötsligt ett minne för mina inre ögon. Jag simmar. I Reykjavik. Revbenen gör ännu ont, men det gör inte ont att simma.

Jag ser det klart. Jag känner lukterna från vattnet, svavel och surfur. En del av mig simmar där ännu. Molnen bullar upp sig, slänger lite regndroppar på oss. De svalkar. De stora bassängerna är ganska tomma. Några turister syns inte just till.

De runda badbaljorna med successivt hetare vatten ångar. Jag prövar dem i tur och ordning.

Det är en vanlig vardag. Ett besök till simhallen kostar inte mycket. Det är ett folknöje.

Bassängerna är öppna, utomhus. De värms av termiska källor, därav lukterna.

Jag brukar försöka hinna till ett av badhusen varje gång jag är i Reykjavik.

Minnet blandas med saker jag ser och hör runt omkring mig just nu, i Köpenhamn. 

Jag tilltalas av men har svårt att förstå idéen med ett oändligt antal parallella universum, som ligger ovanpå och inuti varandra. När minnen bubblar upp känns det som om jag förstår lite bättre. Jag vet ju att jag inte är där just nu, men känner att jag har några tentakler där. Så konstigt kan minnen vara. De är verkliga men inte på riktigt.

 

Johanni 

#Blogg100

Publicerad 21.05.2015 kl. 15:27

Visionsbubblan

Idag har vi haft ett seminarium i Köpenhamn. Det handlade om digital delaktighet, dvs att alla i samhället skall ha samma rättigheter och möjligheter att delta i den digitala vardagen. Vi ordnade mötet på Dome of Visions, en genomskinlig designkupol nere i hamnen. Seminariet innehöll många intressanta inlägg och dagen fylldes av diskussioner. Jag tror att en av anledningarna var platsen vi befann oss på. Inlärningsmiljön är en viktig och ofta förbisedd aspekt av lärandet. Precis som ett seminarieprogram behöver innehålla pauser och många möjligheter till aktivt deltagande, precis på samma sätt kan en väl utformad miljö underlätta för skapande processer att sätta fart.

En bra miljö i sig är ingen garanti för en öppen och konstruktiv process. En dålig miljö kan nästan aldrig uppnå goda effekter. Miljön är helt enkelt en viktig ingrediens i soppan.

Jag känner att vi ofta fokuserar för mycket på sakinnehåll, och för lite på omkringliggande faktorer. 

 

-Johanni

#Blogg100

#InkluderaFlera

Publicerad 21.05.2015 kl. 00:57

Köpenhamn

Solen skiner över Köpenhamn. Stora upplysta gråa molnmassor tornar upp sig över horisonten åt alla håll. Fåglar kvittrar, människor flanerar. Jag har hittat ett mycket förmånligt air b’n’b-boende, på Strøget! Köpenhamn är sig likt, eller så känns det vid en snabbkoll utan närmare granskning. Imorgon gäller det. Då har vi slutseminarium för vårt nordiska projekt om digital delaktighet. Det har varit en lång och ibland tung resa, men nu är vi nästan framme. Det känns skönt. Det är ok att jobba mycket, men det kan ibland vara jobbigt att inte se frukterna av allt slitet. Projekt är bra på det sättet, att de alltid innehåller en avslutning. Så också detta. Om några timmar.

Du kan följa vad vi gör och hur det är på twitter-taggen #inkluderaflera

 

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 20.05.2015 kl. 00:07

Metrarna som inte räknades

Jag gick igen några steg som inte mättes. Jag har en stegmätare i telefonen, och jag har därför alltid telefonen på mig när jag går någonstans. Inte för att nån kanske ringer, min telefon ringer nästan aldrig numera, utan för att jag ska hålla kolla på dagens antal steg.

Då känns det förstås både stressande och lite jobbigt att telefonen får för sig att dö vid olika olämpliga tillfällen. Batteritider, jag säger bara det…

Som i morse.När jag gick kände jag mig lite osäker. Går jag faktiskt här, eller är det bara som jag tänker mig?

När jag studerade aktivt vid soc&kom fick vi en gång frågan om vi var relativister. Exemplet är ofta detsamma. Om ett träd faller i skogen, men ingen är där för att bevittna det, kommer det något ljud vid fallet? Den som är relativist svarar nej på frågan.

För att något skall ske måste det finnas en betraktare.

Det slår mig att telefonen nu är mitt portabla träd. Om jag går några meter och det inte mätts, då har jag egentligen inte gått de där metrarna. 

Jag behöver alltså bli sedd och bekräftad för att finnas ”på riktigt”. Alla som valt att fajtas med jobbiga ungar hemma och valt att ignorera dem en stund vet hur effektivt det är. Det är svart pedagogik, och det är mycket kraftfullt.

Mobilen är nog också surrogatfarsan och morsan, när jag tänker efter. Den som tyst ser på och bevittnar.

Och den är vår tids tjänare! I Downton Abbey är tjänstefolket de förtrogna, tysta och lydiga tjänarna inför vilken man kan bekänna allt.

Herregud, det är inte klokt så många funktioner som ryms i en och samma apparat, egentligen! Det finns ju den där appen som håller koll på en sömncykler och genom att lyssna på ens andning och snarkning under natten ska kunna ge råd om hur du kan sluta snarka. Den har jag inte vågat testa. Jag är lite rädd vad mitt undermedvetna ska koka ihop med telefonen när inte jag är med. Det blir lite FÖR mycket 1984..

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 18.05.2015 kl. 23:26

Klick i hjärnan

Nu blev det så där sent igen. Jag såg Barcelona plocka 7:e ligaguldet inom loppet av 11 säsonger. Bra match, men mycket försiktig, och delvis tråkigt långsam. Jag såg Kanada mosa Ryssland i hockeyfinalen. 6-1, ryssarna hade inget att säga till om. Jag försökte landa efter att ha kört ner från Österbotten. Och plötsligt blev klockan mycket.

Jag kan tänka att det finns flera spärrar som slår av på kontrollfunktionerna när det är nära att bli överhettad. Då kan jag inte längre jobba, eller fokusera på något ”viktigt”. Jag slösurfar, ser på TV, bränner tid. Det är nån form av återhämtningsmekanism. Kanske du har den också. Kanske alla har den. När den klickar in finns det inte mycket att göra. Det är bortom min kontroll. Det är som om en annan del av hjärnan tar över, och den är glupsk och girig. Jag vill ofta ha godsaker, alkohol och snabba kalorier när den delen är i farten. Kanske är det ett system som kopplas till överlevnadsinstinkten? Jag känner att min personlighet förändras, jag blir en annan jag.

Som sagt, inte mycket att göra, bara att luta sig tillbaks och njuta av åkturen.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 17.05.2015 kl. 23:12

Svanesång

Svarnarna för ett förfärligt oväsen. De skvacklar, kväker och bräker. De burrar upp sina fjädrar och försöker se stora ut. Mitt i denna testosteronuppvisning kommer alfasvanen på att den är hungrig och dyker resolut ned med huvudet under vattnet och ändan oceremoniellt i vädret i jakten på mat. Det går väl sådär. De övriga svarnarna ser på, om de skulle kunna skaka på huvudet skulle det göra det. Alltså, visst kan de, men de använder knappast ett sådant kroppsspråk.

Överallt kvittrar fåglar. Om jag försöker beskriva de kommande björkbladens färg som neongröna tror du mig kanske inte, men det är faktiskt sant. Allting är på kommande. Allt pulserar av liv. Överallt förberedelser. Jo, det kommer en sommar också detta år, trots allt.

 

Johanni

#Blogg100

Publicerad 16.05.2015 kl. 23:04

Tre positiva dagar

Fick en utmaning att bara skriva positiva inlägg på FB tre dagar i sträck. Det var inte så hemskt svårt, men det fick mig att tänka. Hur lätt det är att vara negativ, kränkt, gnällig, upprörd. Det var slående hur många reaktioner jag fick, mycket fler gillanden än annars. Kul! Det har givit mersmak, jag har nu skrivit överlag mer om saker jag tycker om än om sånt som går mig på nerverna. Det finns gott om idioti, men frågan är väl var en bäst luftar sin ilska över dem. Det blir lätt överdrivet, hårddraget, och så spinner det ur kontroll.

Vissa saker är skit, och det går inte att tänka sig frisk från cancer. Men hela världen behöver inte samtidigt vara grå. För, det blir också lätt en (o)vana att se och fokusera på det som är skit. Och det i sig är inte nyttigt. Varken för mig eller för de som läser min ström.

Jag hör ibland frågan om varför media alltid gottar sig i detaljer och skriver om olyckor, våld och hemskheter. Kanske är det för att vi får en kick av det. Vi gör det lätt själva. Då är det kanske lite hyckleri att bli upprörd över medias negativa fokus. Gräv där du står, eller hur hette det nu igen?

Johanni

#Blogg100

Publicerad 15.05.2015 kl. 23:53

Genom landet

Vi åker genom landet. Himlen är full av olika sorters moln som pilar förbi. Vägarna är nästan biltomma. Vi åker fort, vi har långt att fara. Väglaget är bra, bilen är stadig, det är skönt att köra. Vi kommer iväg rimligt tidigt, och klarar resan på 7 timmar. Det är ljust när vi kommer fram. Ett underligt, vackert, ovanligt, upplyst ljus. Det är blött och kallt, men inte alldeles folktomt.

Stugan är städad, och snart sprakar en brasa i eldstaden.

Vissa dagar är fina.

-Johanni

#Blogg100

Publicerad 14.05.2015 kl. 23:35

Fågelkvitter

Fågelkvitter. Jag tröttnar inte på det. Kanske säger de fula saker till varandra. Men det låter fint. Hemma ekar det mellan husen. Det är en hemtrevlig känsla. Vi har ett fågelbord som sitter fast med sugkopps på köksfönstret. Det kommer från Tyskland och heter peep show. Där är en livlig trafik, och det är roligt att följa med fåglarna vid matbordet. 

De är rätt tuffa, med tanke på hur små de är. Om det är sant att de härstammar från dinosaurier kanske de själva inte tycker de är så små. I deras öron låter kvittret kanske som vrålande. Det blir i så fall lite extra roligt. Dessa förhistoriska skrämmande monsters hotfulla skrämljud är nu mitt hemtrevlighetsljud.

För ingenting består. 99,9% av alla djurarter som levat på jorden är nu utdöda. Vi ska också den vägen vandra. du och jag.

Det tänker jag inte längre so ofta på. Insikten finns där, men ångesten har gett med sig. Kanske tillfälligt, kanske för gott. Jag saknar den inte. Det går inte att vara lycklig hela tiden, men det är heller inget vidare att grotta ner sig i mörkret.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 13.05.2015 kl. 23:29

10.000

Idag lyckades jag gå över 10.000 steg. Det har jag försökt länge, med målsättningen och tanken att det är nyttig att röra på sig, och nånstans såg hörde eller läste jag att 10.000 steg om dagen är ett passligt mål. Jag hade inga referensramar då, så jag kunde inte säga om det var mycket eller litet.

Sedan dessa har jag gått en del. Men aldrig kommit upp till eller över den gränsen.

Jag har känt mig lite misslyckad. Jag har börjat fundera på hurpass noggrann iphonens stegmätare egentligen är. Jag har slutat titta på antalet steg. Men så idag gick jag hem från jobbet. Det tar kanske en trekvart. Och ser man på, plötsligt säger mätaren 10 056 steg. Ok, så nu vet jag då att det är rätt mycket. Aldrig att jag kommer upp i såna siffror varje dag. Jag har helt enkelt inte tid eller tålamod att gå så mycket, oavsett hur nyttigt det är. Nu sänker jag tröskeln, och nöjer mig med en mindre summa steg. Exakt hur många vet jag inte ännu, jag måste fundera lite.

För jag är sån. Jag triggas av utmaningar (som blogg 100) och olika sorters tävlingar. När någon cyklar om mig på cykelbanan höjer jag automatiska på tempot.

Jag vill lyckas, och det betyder att jag måst sätta målen inom räckhåll. De skall inte komma alltför lätt, men jag måste kunna se att de är nåbara.

Antagligen ligger det en stor visdom gömd där när det gäller motivation i stort, och viljan/orken att lära sig nytt, att vara öppen för det livslånga lärandet. Det kunde jag fundera en bit till på, men om du ursäktar spänner mina vadmuskler och fötterna är trötta. Jag behöver vila lite nu.

 

-Johanni

#Blogg100 

Publicerad 12.05.2015 kl. 23:23

Känner du dig träffad?

Läser ett viktigt meddelande som tryckts i form av en annons i Sveriges morgontidning. Alkoholkonsumtion i tidig ålder ökar risken för alkoholproblem. Jamen jahaa, dåså. Tänk vad bra. Håll ungarna borta från spriten, så kan de bli vad de vill. Tillochmed president. Fast vi har ju då monarki i Sverige…

Vad tänkte de som formulerade, planerade, betalade för och satte in den annonsen? Vem riktar den sig till? Finns det någon som på allvar tror att de med hjälp av denna annons kommer att kunna förebygga framtida social utslagning? Kunde inte samma pengar ha använts lite bättre? Till att hjälpa utsatta barn, till exempel?

Det är ett konstigt samhälle som försöker uppfostra sina medborgare (förlåt undersåtar heter det väl i monarkier?) på detta sätt. Istället för att ta tag i problemet gör man en annons. Kanske är det enligt devisen allting går att sälja med mördande reklam? Nu för tiden görs säkert noggranna demografiska analyser innan reklambeställningen. Tydligen läser kommande socialfall och deras föräldrar just Dagens Nyheter. Om jag jobbade på Dagens Nyheter skulle jag bli lite kluven inför detta. Å ena sidan måste det vara skönt att nå ut till så många olika grupper i samhället som möjligt. Å andra sidan stämplas väl hela läsarkretsen av den här typen av annonser? Om den vore införd i Golf Today eller något liknande hade det kanske blivit en himla liv. 

Avsändaren (oklart vilken då den informationen saknas under annonsen) har valt denna form av informationsspridning, i detta medium, för att nå ut med ett viktigt meddelande.

Känner du dig träffad?

Johanni

#Blogg100

Publicerad 11.05.2015 kl. 23:04

Om att åka vilse och hitta rätt

En sån bra dag att åka till IKEA och köpa nya golvplankor till balkongen! Tänkte vi och satte oss i bilen. 20 minuter senare kör vi in på en tom palrkeringsplats. Jag har aldrig sett den så tom. Antingen har vi hela varuhuset för oss själva, eller så...

Men se nähä, det var stängt.

Det blir inte alltid som en tänkt sig. Frågan är hur en reagerar då. Vi valde att fara på upptäcksfärd längs Kungsvägen. Vi körde rakt där vi alltid annars svänger vänster. Och vips var vi på okänd väg. Det var villaområden, åkrar. Skog. Vatten skymtade längre bort. Eller var det en synvilla? Blänkande räls rätt igenom landskapet.

Några svängar till och vi befinner oss i en rätt speciell blandning. Gamla hus, nya hus, och helt nya hus. Och mitt i allt två kaféer, ett på var sida av vägen! Det måste naturligtvis undersökas närmare. Att gå på kafé på såna här platser är alltid ett lotteri. Det kan vara grillmat och upptinade bullar direkt från butiken, eller, som i det här fallet, ett litet familjeföretag som satsat på eko och småskaligt. Det är roligt att hitta sånt. Jag hoppas ju att det går från en trend till det vanliga. Att en inte ska bli förvånad då chokladkexet är fairtrade och eko. Då lemonaden kommer från en tillverkare du aldrig förr hört talas om, men innehåller juice från riktiga blåbär.

Det är på riktigt. Och det skillnad på skräp och kvalité. Om ingen ser den skillnaden finns det kanske inte heller så stor motivation att utveckla lite till. Och då blir det som är rejält, gott, på riktigt, bara till för en liten elit. Den som kan, förstår, har råd och tar sig tid.

Resten får nöja sig med kladdiga plastdukar, skeva plaststolar, upptinade köpbullar och ljummet kaffeblask. Jag hoppas de, och alla andra liknande ställen, orkar fortsätta, och ett de känner hur tacksamma vi alla är som har vägarna förbi. Det var tur att IKEA hade stängt idag.

Det är så det skall vara!

Johanni

#Blogg100

Publicerad 10.05.2015 kl. 23:11

Hemma

Det var fint i Stockholm. En rolig resa som på bara några dagar lyckas innehålla en massa upplevelser, känslor och tankar. En påminnelse om vad som betyder något. Om hur skört livet kan vara och hur lätt det är att fastna i sina egna invanda banor.

Det är svårt att bryta mönster. Jag vill, men jag vet inte hur.

Väl tillbaks i Helsingfors ser jag att träden är nästan lika gröna som där. Jag känner att luften är lika varm som där. Våren bryr sig inte om landgränser eller språkbarriärer. Avstånd eller längtan. Jag är trött men kan inte sova. Det pirrar i magen.
Jag letar efter musik till sommarpratet som jag håller på att skriva klart. Det som skall handla om min livslånga dröm: att bli en riktig finne.

Jag hör på radiodokumentet från 1956 där min då 12-åriga mamma säger något om livet i huset de bor i. Det låter konstlat och inövat. Att höra henne, hennes systrar och hennes mamma är rätt spejsat måste jag säga. En tidskapsel.

Jag ser på dokumentären min mamma gjorde 1990, då jag bott i Finland i 3 år, och som handlar om att söka sina rätter, om det svåra i att inte höra hemma. Om längtan efter att bli sedd, godkänd och omtyckt.

Jag ser ung ut. Håret är långt.

Men jag kan känna igen mig. Något av det där som syns finns fortfarande kvar.

Vi utvecklas, vi lär oss nytt och vi glömmer. Vi färdas, och ser oss inte alltid om.

Det ska bli riktigt roligt att försöka berätta den resan med det perspektiv jag har idag. Hur det blir hör du i Radio Vega, eller på webben, någon gång i sommar.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 09.05.2015 kl. 23:31