Flytt OBS flytt

Så är det dags att ta farväl av den här platsen. Vi har sett och upplevt mycket tillsammans, men nu skall plattformen läggas ner. Jag flyttar till wordpress, till min nya bostad på larjanko.se

Välkommen! Jag bjuder på kaffe och kaka.

Publicerad 08.03.2016 kl. 23:36

Nygammalt

Santa semana Granada 2014

Ja, jag erkänner. Jag gillar sånt som är nytt. Det nya innehåller alltid löften. Och så doftar det gott också. Det sitter säkert en massa människor och planerar exakt hur en ny produkt skall dofta. Kanske har doftpreferenserna dessutom förändrats över tid? Det som skulle representera nytt för hundra år sedan kanske skulle kännas hopplöst föråldrat idag? Jag såg just igenom hela sista säsongen av Mr Selfridge. Hans London doftade nog rätt annorlunda…

Tänk sedan också på parfymer, eller ännu hellre, deodoranter från 40 år sedan och idag. De är som natt och dag, eller hur? Jag undrar om bilar förr och nu luktar annorlunda som nya. För det är säkert de stora varuhusen och biltillverkarna som lägger mest tid på hur saker skall lukta. Förutom parfym- och deodoranttillverkarna förstås, men det är ju deras hela business.

Det där att doftpreferenser förändras, hur kommer det sig?

Om det är en utveckling mot det bättre, eller bara modenycker vet jag inte säkert.

Sen finns det väl olika doftpreferenser i olika delar av världen? Det som representerar något nytt i Finland kanske inte alls fungerar i Tibet. Jag undrar om doftforskarna då måste se till att anpassa dofterna till varje försäljningsregion? Tänk vad fel det kan bli, om en produkt utvecklad för en viss region plötsligt i misstag skeppas till en helt annan.

Försäljningen rasar. Ekonomisk kris uppstår.

Folk blir sura.

Allt för att det luktade fel.

Jo, jag erkänner att jag har dofter lite på hjärnan just nu.

Det är säkert Romains fel. Jag läste just ut ”Den lilla flickan som svalde ett moln stort som Eiffeltornet”. Vi ska diskutera den i vår bokcirkel imorgon.

I boken, som är mycket lättläst, egentligen innehåller den sorts absurda humor och fantasifullhet som borde tilltala mig, men som mest gör mig irriterat, har dofter en viktig plats.

Och så tar de över också denna bloggpost. Som ju skulle handla om allt som är nytt.

Det konstiga med nytt är att det tar slut så fort.

Det förbrukas och tappar sin glans.

Det blir dammigt och hamnar i glömskans låda.

Sedan händer det att jag upptäcker denna bortglömda nyhet och börjar använda den med stor glädje. Det kan vara en bok jag köpt och glömt bort. Det kan vara en teknisk pryl. Det kan vara ett klädesplagg. De ligger där, i gömman, och väntar på att bli upptäckta.

Just upptäckten är viktig. Det nya är förförande. Därför tycker jag om att shoppa. Och att handla. Och att gå på loppisar. Att scanna igenom utbudet. Fastna för något. Fundera ut om jag faktiskt vill ha det. Om jag har råd. Om jag faktiskt behöver det.

Om det är något nytt som är dyrt men jag verkligen vill ha det (eller intalar mig att jag vill) brukar jag försöka övertala mig själv med orden ”du lever bara en gång”.

Och så är det ju.

Eller?

 

#Temablogg52

#Blogg100

Publicerad 04.03.2016 kl. 23:18

Poetisk tillvaro

bene-majakovskij

Jag läser ut Bengt Jangfeldts biografi om Majakovskij. Den har legat och väntat på mitt nattduksbord länge. Så tog jag itu med den, och jag har inte ångrat mig. Titeln är talande. Och passande. Med livet som insats. En hel tidsepok och ett rikt persongalleri radas upp framför mina ögon. Mycket känner jag igen, mycket är helt nytt. Det är lite som att göra en tidsresa, tillbaks till min ungdoms dagar.

 

Jag blev fascinerad av Majakovskijs dikter i tonåren. På den tiden skrev jag också ”poesi”. Ofta, mycket och gärna. Mina fickor var alltid utrustade med små anteckningsböcker och ett par pennor. Inspirationen kunde slå till mig när som helt. Det gällde att vara beredd. Favoriten var långa nätter med té, stearinljus, djupa samtal och skrivande. När månen var uppe och Göteborg låg i skugga, då kände jag att jag var i mitt rätta element. Tankarna kunde lyfta. 

Jag hade ungdomens mod och självupptagenhet, det som hjälper när du skall blotta ditt inre. Allting var intensivt. 

Över huvudtaget undrar jag varför poesi och ungdom hör så ihop. Är det för att språket är naket, berörande? Är det för att en är extra mottaglig i vissa skeden av livet? Eller är det något annat?

Jag fastnade i Majakovskij, Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi. De var väl intre precis mina husgudar, men de talade åtminstone till mig. De kastade sig ut över brådstörtat djup utan en sekunds betänketid. De höll aldrig på med small talk. Här gällde mer existensiella frågor. Och jag sög i mig allt, som en torr svamp, suktande efter fukt.

Det hade ett pris. Jag lärde mig sen heller aldrig small talk.

Dikterna innehöll komplicerade bilder, ofta långt utanför min horisont, men också i det fanns en lockelse. Kanske ett löfte om en större värld, om att få vara med.

Kanske i den intellektuella ansträngningen som det krävde att ens komma lite in i diktens värld.

Om Majakovskij sägs att han var livrädd för att bli gammal, för att tappa sin attraktionskraft. På många sätt är myten om honom lika lockande som dikterna han skrev. En människa som levde fullt ut. Som inte höll tillbaka. Som dessutom aldrig kommer att bli gammal. Hans tid på jorden var från början dömt att bli kort. Han blev en ikon, som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Amy Winehouse, James Dean.

Jag är betydligt äldre nu än nån av dem nånsin blev.

Har jag blivit feg? Har jag tappat gnistan?

Jag har i alla fall tappat den intensiva förälskelsen i poesin. Nu känns den ofta konstruerad, självupptagen och lite klyschig. Kanske är det jag som har förändrats, mina ögon inte längre lika blått oskuldsfulla.

Eller så har jag inte hittat dagens poeter.

 

Johanni

#Temablogg52

Publicerad 26.02.2016 kl. 21:59

Familj

Woodland Family

Jag tycker om min familj. Den är inte helt enkel, om man säger så. Men nånstans känner jag det där med att blod är tjockare än vatten, att det är sant. Med begreppet familj menar jag då inte bara de som är biologisk släkt. Man växer in i varandra, och en del vänner är närmare än många släktingar. Familj, det är såna som du delar ditt liv med. 

Familj, det är något som består. Ibland närmare, ibland mer på distans. I olika tider av livet är de olika nära och olika viktiga. De bästa sidorna av familj är att de accepterar dig som du är. De sämsta är att du inte blir av med dem, och de inte med dig. Att gräla med delar av sin familj är därför det värsta. För i en värld som är så full av utmaningar känns det ofta ism att det är du och jag mot världen. Du är i det sammanhanget min familj. Att bråka inbördes gör ont. Det är något på insidan av ditt pansar. Något som du därför har svårare att försvara dig mot.

Att ingå i familj är att ha makt, men att inte använda den. Att inse konsekvenserna och just därför låta bli.

Där finns också tryggheten att kunna gräla. Veta att banden håller, så länge båda parter håller sig till spelreglerna. Håller sig inom gränserna.

Även om jag tror och tänker att vi alla ytterst sett är ensamma på denna jord så är familj viktig. den gör dig till flera, och ställer gruppen sida vid sida med individen. Det är med tanke på familj som det blir lättare att lära sig osjälviskhet, glädjen av att dela. Att öva sig i att säga förlåt. Att våga be om hjälp. 

Familj erbjuder allt detta.

Därför tycker jag om den.

 

 

Johanni

Detta är en inlägg i #Temablogg52

Publicerad 19.02.2016 kl. 23:27

Voj söta öde

Destiny

Tror du på ödet? Det gör inte jag. Tanken att allt är förutbestämt och att vi bara har att spela våra roller låter beklämmande. Som tankelek kan det vara roligt, och ibland förklarar sig romanpersoner på det sättet. Men i verkligheten? Jag förstår inte riktigt hur en som tror på ödet resonerar. Kan du hjälpa mig att förstå?

Jag vet och förstår att vi som människor inte alltid är så rationella, och tur är väl det. Jag tror inte heller att allting i tillvaron kan förklaras rationellt. Det finns sådant som är mystiskt, sådant vi inte förstår. Det finns sådant vi inte är konstruerade för att förstå. Den som säger att allt går att förstå, att allt går att förklara gör det nog i en slags desperation. För det måste ju finns svar. Vi söker och vi gräver tills vi hittar dem. På så sätt liknar vetenskap och religion varandra. De tillhandahåller SVAR.

Som om svaren skulle göra oss lyckliga.

Att vara nyfiken, att lära sig nytt, att försöka förstå är en fundamental del av den mänskliga tillvaron. Men det är vårt förhållningssätt som är det viktiga, inte själva svaret. Svaren kan ofta visa sig vara banala, eller brutala. Så jag vill inte förkasta tanken på ödet med vetenskapliga argument. För jag tror ju på sånt som inte går att förklara. Alltså skulle jag också kunna tro på ödet. 

Men.

Att ge upp och säga det är ödesbestämt är att ta bort sig själv ur ekvationen. På samma sätt som när vi förklarar en människas beteende med hennes bakgrund. Det var inte hens fel, hen gjorde så därför att hen själv blivit misshandlad som barn.

Det är synd om hen, men det kan aldrig berättiga till en handling som skadar andra.

Vi är, i slutändan, alltid ansvariga för våra val. Det går inte att skylla på order uppifrån. Det går inte att skylla på ödet.

Det finns alltid ett jag med i bilden. Som kanske inte har hela bilden klar för sig, men som ändå måste svara för sina egna handlingar.

Men

Jag förstår att jag måste ha missat något. Jag tittar säkert på frågan från fel håll. Att tro på ödet är inte (tycker jag) detsamma som att tro på gud, den frågan går inte att ställa, för antingen tror du eller så tror du inte. Men ödet, hur tänker man där? Kan du hjälpa?

 

 

Johanni

 

Detta är ett inlägg i #Temablogg52

Publicerad 12.02.2016 kl. 23:49

Avlägsna avsked

41885

Vi sa aldrig hejdå. Man gör sällan det. Man tänker att imorgon är en ny dag. Snart ses vi igen. Visst kan jag slås av tanken att denna gång kan vara den sista, men jag tror ändå inte riktigt på det. Nånting inne i mig jobbar på som vanligt.

Inte till till dig sa jag heller adjö. Vi liksom bara gled isär. Det blev längre mellan träffarna, och i något skede upphörde de helt. Jag vet inte om någon av oss ens tänkte på det då.

Det är bara nu, med facit i hand, som det känns tydligt.

När jag spara dessa brev, dessa foton, dessa böcker, dessa filmer, dessa skivor, vad är det då annat än mitt försök att bromsa tiden, att hålla något kvar?

Något som måste glida mellan springorna, vara just utom synhåll. Något som inte längre är.

Ibland heter det att livet känns mer intensivt i dödens närvaro. Kanske är det så. När du hotas mista något känns det nära, viktigt. Motsatsen är väl då att ta någon för given. Att inte ens se henne. Naturligtvis är det också en fråga om hur mycket du pallar med. Det låter fint att leva som om varje dag vore din sista, men det blir himla jobbigt i längden. Det blir mycket ågren på det sättet. Ändå är det väl på sätt och vis det jag strävar efter. Att vara närvarande. Att förstå att uppskatta ögonblicket, vännerna, familjen.

Om jag börjar tänka för mycket på dem som inte längre finns faller jag snabbt ner i sentimentaliteten. Det är för mig ett slags perverst, självömkande tillstånd. Som ger mig lov att göra inget alls. 

Att gå vidare och förneka det som har varit, eller aktivt glömma, är inte heller hållbart. Alla bitarna behövs, också de bittra. Besvikelserna, förlusterna, missräkningarna, skammen.

Det är ingen skam att hålla fast. Men det är inte alltid rätt. Att våga släppa taget är svårt för mig. Svårt och lite skrämmande. Jag vill gärna bli bättre på det, men den övningen kostar på.

Jag hittar en gammal anteckningsbok. Jag är kanske 15. Jag skriver. Jag lämnade barndomen bakom mig i en blå tågvagn. Sedan fortsätter jag med att beskriva vädret, mina medpassagerare. Jag var ivrig att komma vidare. Att ta avsked från det som varit kändes lätt, som att ömsa skinn. Jag tänkte inte på alla som jag lämnade kvar i den gamla världen. Jag var just så där hänsynslös som man måste vara för att bryta upp. Något lossnade. Något gick sönder.

Jag gick vidare.

 

Johanni

 

Detta var ett inlägg i #Temablogg52

Publicerad 05.02.2016 kl. 23:22

Mode

Postcard 1969 DDR Mode

Varifrån kommer ordet mode? Från modernt? Men vad är då modernt, det som är nytt? Är nya saker automatiskt bra? Nej, det kan de ju inte vara. Det behövs mer. Någon som säger att det är bra. Men hur kan de veta det?

Svaret är enkelt. Det vet inte. Någon har fått, eller tagit sig, rollen som tyckare. Andra lyssnar på hen. Varför gör de egentligen det? Vet de inte själva vad de tycker om?

Vet du vad du tycker om, eller behöver du andra som talar om det för dig?

Det är lättare att komma med en massa frågor än att erbjuda några svar.

Tanken om ett mode är lika befängd som tanken om den goda smaken. Eller pengar, för den delen. Och makt. Makt är häftigt, våldsamt och knepigt. Makten finns där någon eller några tror att den finns. Den är inte absolut, den är alltid relativ. Makten finns i betraktarens öga.

Mode är en kontrollmekanism. Så här skall den manliga blicken styras. Att klä någon att att styra dem.

Finns det då inget positivt att säga om mode? Jag rådbråkar min hjärna, men jag erkänner, jag hittar inget. Mode handlar om att skapa en stil. Den skall tilltala din individualism, men samtidigt konformera dig in i en norm. Mode är makt, och flärd.

Det är en värld som inte har mycket inflytande över mig, därför att jag inte låter den. Det gör mig inte på något sätt till en bättre människa. Jag vill bli lika sedd, älskad och uppskattad som alla andra. Jag ser inte ner på människor som gillar mode (nej, på riktigt, jag är inte ironisk). Jag erkänner att jag inte riktigt förstår mig på hela grejen, så kanske är jag bara alltför begränsad. Det är möjligt att mina åsikter formats av förutfattade meningar, stereotyper.

Jag tycker om konst, men vet många som tycker den känns svår. De har lätt för att ifrågasätta konst och konstvärlden på samma sätt som jag tvivlar på modevärlden.

Att mode kan vara kreativt, att det kan skapa en bild av människan, att det kan frigöra oss, förstår jag också. Jag uppfattar och delar tanken att vi ständigt lever och rör oss på en scen. Modet är rekvisita, liksom våra ord, rörelser, frisyrer och tonfall. Varken bättre eller sämre. Antagligen lika exklusivt exkluderande som kultur för många. Och i båda fallen är det ofta befogat att tala om kejsarens nya kläder.

För vad är konst om inte ett sätt att styra vår blick, att försöka påverka vår perception? Vad vill konstnären om inte kommunicera? Det antar jag är drivkraften i alla kreativa yrken som inte är direkt hantverksorienterade.

Modekreatören  som klipper till tyget måste kunna lika mycket hantverk som skulptören, musikern eller målaren. Kunna, och sedan glömma det, för att kunna skapa. 

 

Johanni

 

Ett inlägg i #Temablogg52

Publicerad 29.01.2016 kl. 23:12

Begränsad ärlighet

A Little Princess // La Princesita 5

Jag tänkte säga att det här med ärlighet är förlegat. Tanken att ärlighet varar längst är förbundet med en viss världssyn, ett visst tankesätt. Uppfattningen om ärlighet är då att vi känner skuld när vi ljuger. En ärlig människa är underförstått en god människa. En ärlig människa är också absolut, kompromissar inte. Det finns klara gränser mellan det som är rätt och det som är fel.

Och så tänkte jag att det var min tonårs ideal. Att vara ärlig till varje pris. Att säga som det var, även om det var obehagligt. Det fanns ofta ett patos som smög sig in i min tonårs röst, då jag uttalade dessa sanningar. Där var jag, och där var världen.

Åren har visat mig att det finns en massa gråzoner. Jag har börjat tänka att det inte riktigt är så enkelt. Om jag skulle möta mitt yngre jag, skulle jag nog försöka förklara det. Men mitt yngre jag skulle inte lyssna, skulle tycka det lät som undanflykter, feghet, någon som stelnat i sin form.

 

Jag skulle försöka förklara att alla svar som verkar lite för bra för att vara sanna är det nog ofta också.

Det blir dessutom himla jobbigt att gå omkring och vara ärlig hela tiden. Det blir ensamt.

Ja, skulle yngre jag säga, det är kanske priset, men det hjälps inte. Vi är skyldiga att se ärligheten i ansiktet och berätta vad vi ser.

Idag då? Är ärligheten förlegad, en sak vi kan lämna bakom oss?

Jag ville gärna skriva att jo, låt oss gå vidare till mer intressanta frågeställningar.

Men.

Så kommer alla dessa lögner. Nätet är nu fyllt av fabricerade nyheter. Det känns som om alla flodfördämningar har släppt, och nu rasar skiten över oss. Antingen är det nätets anonymitet, eller så är det uppdämt hat som nu släpps löst. Drevet går, och späder ofta på sig självt. De som skriker högst, där hatet lyser starkast ur ögonen, är alltid de som ser sig själva som offer. Hur sjutton gick det till?

Det finns ingen ärlighet i detta. Det som är ”sant” är inte alls intressant, bara att smäda sina meningsmotståndare, och sprida hitte-på-historier. 

Varför? Har människor ingen skam i kroppen? Är allting tillåtet? 

Eftersom människor nästan aldrig ser sig själv som onda, de kan konstruera i eget tycke rationella förklaringar till sitt handlande, så antar jag att åtminstone en del av dessa hatets förkunnare tycker att nu är det dags för ärlighet. Nu skall inget förtigas, eller gömmas undan. Det är en mycket destruktiv tolkning av ärlighet, också därför att den är så ensidig, och så selektiv. Det är bara min sanning. Lite som mitt yngre jag resonerade.

Där ligger nog ärlighetens akilleshäl. Den är så absolut. Den växer i tanken om vi och dem, den klarar inte av ambivalens. Det är dags att börja närsyna ärligheten i sömmarna. Se vad den går för. 

 

Johanni

 

Detta var inlägg 3 i #Temablogg52

Publicerad 22.01.2016 kl. 23:09

Växtvärk

Lady Restoration

När växer jag som människa? 

När jag lär mig något nytt. När jag träffar nya människor. När jag blir bekräftad. När jag blir sedd. När jag lyckas med något. När jag vågar gå utanför min egen bekvämlighetszon.

 

Det börjar alltid med mig själv. Jag måste vara beredd att reagera. Växten kommer inte av sig själv, den kräver handling. 

Jag tänker att det kanske är lite grann som med lycka. Du måste vara mottaglig för det. Öppen för det. Lyckan kommer inte seglande genom fönstret och landar i dig. Du måste gripa den. 

 

Jag tycker inte det gör ont att växa. Det kan skava när du ömsar skinn, eller när du överger en gammal skepnad, men samtidigt är resan mot det myt ofta så lustbetonad, löftet om vad det nya kommer ett kunna föra med sig.

 

Jag växer bara när jag tillåter mig själv att kunna göra det. Kan man växa hur mycket som helst? Ja, känslomässigt tror jag man kan det. Materiellt går det inte. Naturlagarna kommer emot.

 

Alice Munro skriver bitande fint om det i novellsamlingen För mycket lycka. Tanken om växt är också upplysningstanken om att vi hela tiden utvecklas, att vi går ”framåt”. Om du istället ser livet cykliskt är växande något som följs av krympande. I ett sånt universum har växande sin motpol, liksom ont hänger fast i gott, svart i vitt. Det är en plats som följer fysikens lagar, för varje rörelse finns det en motrörelse, för varje kraft finns det en motkraft. Det kan lätt leda till apati, det lönar sig inte att göra något, för allt återgår ändå till hur det var förr, hur mycket du än trycker på kommer en lika stor motkraft att trycka åt andra hållet. till det säger jag att som man bäddar får man ligga. Om du aldrig väntar dig något gott kommer det inte heller. Om du inte tror att du kan växa kommer du inte heller att göra det. Våra uppfattningar om oss själva och våra projektioner av framtiden styr långt hur det kommer att bli. Inom våra begränsade ramar kan vi påverka. Det spelar ingen roll om det i ett universumsperspektiv inte gör någon skillnad, för skalorna blir så stora. I det nära, i det omedelbara, går det att påverka. Går det att växa.

 

I takt med att jag blir äldre ser jag också döden. Ibland ploppar frågan upp varför bry sig, varför lära sig något, allt tar ju ändå slut. 

Det är sant, allt tar slut. Frågan är väl vad du gör på vägen dit. Hur du lever ditt liv. Om du vågar ta tag i livet och skaka om det. Om du lever fullt ut. Om du vågar ta risken, vågar chansa, trots att du kanske misslyckas. Då, och endast då, har du chansen att växa. 

Johanni

Detta var inlägg 2 i #Temablogg52

Publicerad 15.01.2016 kl. 11:29

Ljus i mörkret

Det är mycket mörker nu. På bio tar den mörka kraften över i nya Star Wars-filmen. Balansen är rubbad. Det är yang utan yin. I Helsingfors är dagarna mest mörka, även om det heter att vi går mot ljuset. På nyheterna är det mest mörker, våld, krig, hot och hat. På många håll i Finland har självutnämnda gatupatruller upprättats, för att ”upprätthålla ordningen”. Initiativtagarna och deltagarna är politiskt mörkbruna. Det är inte många som skrattar, eller ens ler i min vardag. Snarare är det hopknipna ögon och sammanbitna munnar som drar sig genom vintern. Till och med kissemissbilderna har nästan försvunnit från min facebook-ström.

I floden av mörker är det lätt att ryckas med. Att ge det mörka plats vid matbordet. Att låta det ta över sinnet. I mytologin är mörker ofta synonymt med något farligt, okänt och annorlunda. Mörkret jämställs ofta med okunskap. Något gammaldags.

Jag brukar inte klaga över mörkret. Det stör inte. Mörkret är välkomnande, det gör världen lite mindre och hanterligare. Med mörkret kommer också innetiden, ljus, té, böcker. Med mörkret kommer påminnelsen om hur små vi egentligen är. Mörkret skapar ett inne, det är en gräns.

 

Mörkret är en storm, och när det stormar gäller det att söka skydd och vänta ut den.

 

Det som nu händer på våra gator, och på nätet är en annan sorts mörker. Där hjälper det inte att söka skydd. Där står hoppet till upplysningen. Till att försöka förstå rädslan, ta diskussionen, förändra förutsättningarna.

 

Det här året har vintermörkret känts tyngre än vanligt. Det har sugit ut min kraft, gjort dagen glåmig. Ätit upp en del av glädjen. Kanske är det för att jag är äldre, kanske har tidsandan påverkat mig.

Mitt i allt detta kommer Lux Helsinki. En ljusshow som lyser upp delar av staden. Fasader får nya historier, parker blir skådeplatser för ljus. Molnet har lampor som vi alla kan tända.

Det har funnits ett uppdämt behov av att komma ut, träffa andra, uppleva konst. Jag har aldrig sett så mycket folk ute på gatorna. Ett myller av mörka siluetter i natten som skrattande går genom staden. Detta är en mycket bra början på 2016.

 

Detta var första inlägget i #Temablogg52-utmaningen, där de som deltar skall skriva ett blogginlägg i veckan kring ett av två gemensamma teman. Denna veckan skriver jag om glöd.

Publicerad 08.01.2016 kl. 00:25

Writing pose

Om mig

Koordinator inom Bildningsalliansen. Webbredaktör NVL. Timlärare på Arbis. Redaktör för AED. Du hittar mig på facebook, twitter, instagram, pinterest, youtube, vimeo, bit.ly, list.ly, scoop.it, storify, pearltrees, blogger mm. 

Denna blogg

får nya fräscha personliga tankar (minst) måndag-fredag.