Flytt OBS flytt

Så är det dags att ta farväl av den här platsen. Vi har sett och upplevt mycket tillsammans, men nu skall plattformen läggas ner. Jag flyttar till wordpress, till min nya bostad på larjanko.se

Välkommen! Jag bjuder på kaffe och kaka.

Publicerad 08.03.2016 kl. 23:36

Oslängt

Alhambra...

Nej men så är det ju. Jag har svårt för att göra mig av med saker. Jag kan inte riktigt slänga bort. Det borde jag lära mig, jag vet. Men när det känns som något värdefullt går förlorat, vad göra?

Nu är det dessutom flyttartider. Förra veckan flyttade vi kontoret. Inte så långt, en våning upp i samma hus. Men ändå.

Förändringen är markant. Det är städat. Rent. Ljust. Fräscht. Och jag tänker att oj, en sån liten förändring kan göra så stor skillnad. Det kunde jag inte ha förutsett, vanedjur som jag är.

Det paradoxala är att jag tycker om förändring. Tycker om sådant som är nytt, att pröva nya saker, överraskningar osv. Men jag vill OCKSÅ ha struktur, och vanor. Och inte slängt bort så mycket. Helst inte alls.

Och så ska nu bloggen flyttas. Plattformen utvecklas inte längre, och jag behöver ett hem för mina bloggskriverier. Så nu undersöker jag hur det ska gå att flytta arkiven, taggarna, kategorierna och kommentarerna. Och statistiken.

För att slänga något. Som jag skrivit. Finns inte ens på kartan.

 

Johanni

 

#Blogg100

Publicerad 07.03.2016 kl. 23:26

En björntjänst

Idag var vi och såg The Revenant, filmen som bland annat gav Leo sin hett efterlängtade Oscar.

Filmen är vacker, landskapen otroliga. Storyn…jag är ännu lite tveksam. Det var nånting med glorifieringen av den lidande manliga kroppen, de trots allt ganska endimensionella kåraktörerna och Leos ständigt lidande min som inte funkade för mig. Hur mycket jag än tycker om Sagan om ringen blir Frodos ständigt lidande min genom filmerna lite…enformigt.

Det är paradoxalt att resultatet känns sentimentalt. Berättelsen är i övrigt mycket direkt, naturen står i fokus, och människans lott här på jorden är att lida.

Att leva är att ha ont, är ett av filmens budskap.

Och ont har Leo mest hela tiden. Han har ont som du inte har sett i en Western förr, denna mytomspunna amerikanska flera gången dödförklarade genre. Han drivs av samma bränsle som i Sergio Leones filmer (eller i flertalet western förresten); hämnd.

Däremellan vill Iñárritu slå ett slag för amerikas ursprungsbefolkning, first nations. Och eftersom det är en visuell regissör skall vi ha med lite drömsekvenser, kyrkoruiner och döda människor som viskar. Ja, jag vet, jag överdriver lite. Berättelsen är välgjord, och landskapet så storslaget att det förlåter mycket. På en stor duk (vi satt dessutom på första raden) blir det än mer grandiost. Men någonstans tar bilderna slut. Berättelsen är för endimensionell. Samma kardinalfel som så många andra westernfilmer stupat på. Jag vet inte om det är naturen eller genren som ätit upp sin regissör, men slutresultatet är långt ifrån tillfredsställande. Här kommer den andra paradoxen: Trots allt närgånget betraktat lidande förblir jag oengagerad. Det är som om filmen saknar ett hjärta. Vi drunknar i bilder, lidande och budskap.

Men vi kommer ut på andra sidan, utan en skråma på vår själ.

Iñárritu gör sitt bästa, men misslyckas på upploppet.

Tyvärr.

Håller du med mig, eller tycker du annorlunda? Berätta! Jag är nyfiken.

 

-Johanni

#Blogg100 

Publicerad 06.03.2016 kl. 23:38

Råhet

10092009(001)

Råheten ligger i luften. Molnen fastnar i hustaken. Ljuset är grådassigt, solen orkar inte riktigt idag. Bilavgaserna är en dimma i ansiktshöjd. Människorna kurar ihop sig i sig själva. Ingen ser dig i ögonen en dag som denna. Affärerna går dåligt, för köplusten vill inte riktigt infinna sig.

Det är sånt väder som uppmuntrar till cocooning-trender. Att tända ljus, krypa under pläden och titta på film hela dagen. Det är som gjort för Netflix.

Och ändå. Just de gångerna är det extra viktigt att ta sig ut. Gå en promenad. Träffa människor. Göra en ansträngning. 

Det lönar sig alltid. 

De gånger jag faller för frestelsen att hållas inne blir jag seg och tung i huvudet. Jag borde ju känna mig utvilad, men istället blir det tvärtom. Precis som när jag sover för länge. Huvudet blir tungt, tankarna långsamma.

Det jag behöver är syre.

Och kanske intryck. Men mest syre.

 

#Blogg100

Publicerad 05.03.2016 kl. 12:17

Nygammalt

Santa semana Granada 2014

Ja, jag erkänner. Jag gillar sånt som är nytt. Det nya innehåller alltid löften. Och så doftar det gott också. Det sitter säkert en massa människor och planerar exakt hur en ny produkt skall dofta. Kanske har doftpreferenserna dessutom förändrats över tid? Det som skulle representera nytt för hundra år sedan kanske skulle kännas hopplöst föråldrat idag? Jag såg just igenom hela sista säsongen av Mr Selfridge. Hans London doftade nog rätt annorlunda…

Tänk sedan också på parfymer, eller ännu hellre, deodoranter från 40 år sedan och idag. De är som natt och dag, eller hur? Jag undrar om bilar förr och nu luktar annorlunda som nya. För det är säkert de stora varuhusen och biltillverkarna som lägger mest tid på hur saker skall lukta. Förutom parfym- och deodoranttillverkarna förstås, men det är ju deras hela business.

Det där att doftpreferenser förändras, hur kommer det sig?

Om det är en utveckling mot det bättre, eller bara modenycker vet jag inte säkert.

Sen finns det väl olika doftpreferenser i olika delar av världen? Det som representerar något nytt i Finland kanske inte alls fungerar i Tibet. Jag undrar om doftforskarna då måste se till att anpassa dofterna till varje försäljningsregion? Tänk vad fel det kan bli, om en produkt utvecklad för en viss region plötsligt i misstag skeppas till en helt annan.

Försäljningen rasar. Ekonomisk kris uppstår.

Folk blir sura.

Allt för att det luktade fel.

Jo, jag erkänner att jag har dofter lite på hjärnan just nu.

Det är säkert Romains fel. Jag läste just ut ”Den lilla flickan som svalde ett moln stort som Eiffeltornet”. Vi ska diskutera den i vår bokcirkel imorgon.

I boken, som är mycket lättläst, egentligen innehåller den sorts absurda humor och fantasifullhet som borde tilltala mig, men som mest gör mig irriterat, har dofter en viktig plats.

Och så tar de över också denna bloggpost. Som ju skulle handla om allt som är nytt.

Det konstiga med nytt är att det tar slut så fort.

Det förbrukas och tappar sin glans.

Det blir dammigt och hamnar i glömskans låda.

Sedan händer det att jag upptäcker denna bortglömda nyhet och börjar använda den med stor glädje. Det kan vara en bok jag köpt och glömt bort. Det kan vara en teknisk pryl. Det kan vara ett klädesplagg. De ligger där, i gömman, och väntar på att bli upptäckta.

Just upptäckten är viktig. Det nya är förförande. Därför tycker jag om att shoppa. Och att handla. Och att gå på loppisar. Att scanna igenom utbudet. Fastna för något. Fundera ut om jag faktiskt vill ha det. Om jag har råd. Om jag faktiskt behöver det.

Om det är något nytt som är dyrt men jag verkligen vill ha det (eller intalar mig att jag vill) brukar jag försöka övertala mig själv med orden ”du lever bara en gång”.

Och så är det ju.

Eller?

 

#Temablogg52

#Blogg100

Publicerad 04.03.2016 kl. 23:18

En kort text om otålighet

IMG_1341

Vintern är seg i år. Idag var det så där rått igen. Vinden var blötkall. Det är väntans tider. En övergångsfas. Det är lätt att tappa något i övergångarna. Att bara se framåt och inte komma ihåg just nu. Det är förståeligt. Ingen tycker om segvintern. I början är alla glada för omslaget, men sedan sätter ledan in. Eller otåligheten, beroende på person.

I det skedet har segvintern, seghösten och segvåren ingen chans. De kan sitta där med sina tvättade halsar.

Vi vill vidare.

Jag har läst sådana som påstår att det är vår nyfikenhet som har skapat oss.

Men kanske är det mer en fråga om otålighet. Att vilja vidare.

Vi ser just sista avsnittet av Narcos på Netflix. En bra serie. Just sån som man vill att tv-serier skall vara. Pablo Escobar är en man som inte kan sitta still. När han har allt vill han ha mer. Han är sinnebilden för den renodlade entreprenören. Som är beredd att gå hur långt som helst för att nå sitt mål. Och som aldrig kommer att nå det. Han var för otålig.

Men världen runt omkring, den väntar inte. Den finns där ett ögonblick, sedan är det ögonblicket borta, ersatta av ett nytt.

Den är förunderlig. Och svår att få syn på. Särskilt i en planerad tillvaro. För vi ser bara sant vi hinner se. Eller sånt vi vill se. I sådana rutor är det inte bara gud som är död. Också mystiken, fantasin. Kanske rentav kärleken. Sånt som tar plats, går långsamt, kräver fokus och uppoffringar.

Hur långt är du beredd att gå?

 

-johanni

#Blogg100

Publicerad 03.03.2016 kl. 23:51

De tre viktigaste

Easter Wish List

Onsdag. Listdag.

Nummer 3: Jag tycker om beröring. Kontakt hud mot hud ger en känsla av närvaro som inte kan fås på något annat sätt och inte kan ersättas av något annat. Det finns för lite beröring i mitt liv. Som ungdom, tonåring och i åldern 20-30 kramades jag mycket mer än jag gör idag. Det måste det bli ändring på. Beröring är bra för kroppen och bra för själen.

 

Nummer 2: Jag tycker om kyssar. Liksom med beröring har de bara positiva bieffekter. Och det finns alldeles för lite av dem i vardagen. Även pussar går bra. Där är jag avundsjuk på länder där pussar är det vanliga sättet att hälsa på varandra.

 

Nummer 1: Jag tycker om samtal. Samtal är själens pussar och kramar. De ska gärna vara långa, ärliga och nyfikna. Samtal är den sak av dessa tre som jag tycker jag har ganska bra med. Bokklubb, samtal i jobbet (podden), vänner. Visst ryms det mera samtal, framför med gamla vänner som glidit ur fokus och inte riktigt är med. Men jag lider ingen skriande brist på dem. Inte på samma sätt som nummer tre och två.

 

Nu är jag nyfiken. Hur ser din lista ut?

 

Detta är ett inlägg i #Blogg100

Publicerad 02.03.2016 kl. 00:46

Strejk

mysterious ways

Klockan är fem och arbetsdagen är över. Solen slösar sitt sken över staden när E stänger dörren till kontoret, släcker lamporna och går mot busshållplatsen.

Enligt reittiopas skall det komma en buss om 3 minuter, vilket är just lagom.

Vid hållplatsen står två män och väntar. Den ena har lite för tunna kläder (det drar kallt) och en vårkeps, vilket känns väl optimistiskt. Den andre är sportklädd. Ur väskans ena sida putar en sählyklubba fram. De verkar småprata, men tystnar när E kommer.

Hon undrar vad de diskuterat.

Ett par minuter senare har bussen ännu inte kommit.

En cyklist måste stanna tvärt då en liten hund, antagligen ännu en valp, snott iväg och hamnat på cykelbanan. Genom parken går ett helt gäng unga människor, kanske en skolklass?

Fyra minuter senare kommer hon på det. Det är strejk på den här linjen idag. Det kommer ingen buss. Hon tänker just vända sig om och berätta det för de två männen, men en av dem säger just samma sak.  Han står med näsan i mobilen och läser högt. De rycker på axlarna och går mot Kampen.

E får en plötslig ingivelse och går två kvarter hemåt. Sedan viker hon av åt höger och öppnar dörren. En nytt kafé har öppnat, och de har ännu öppningserbjudanden.

Glupskt tittar hon igenom menyn.

Han ser inte mannen två bord bort. Men hen har sett henne. Upprörd lägger han ifrån sig tidskriften han läst och gräver i fickan efter en penna. Detta, tänker han, är min chans.

 

Inlägg 1 i #Blogg100-utmaningen 2016.

Publicerad 01.03.2016 kl. 23:12

Bortputsat

Du vet hur man säger ”out of sight, out of mind”, alltså det man inte ser tänker man inte på. Så har allt möjligt begränsats i vår vardag. Alkoholreklamen är strikt reglerad, så att vi inte ska påminnas om hur gott det är att dricka. Tobaksreklamen har gått samma väg, nu senast med att man inte längre ser cigarettpaketen vid kassan, bara en massa nummer, och så måste man komma ihåg vilket nummer det märke har som man röker. Nu senast vill polisen minska på reklamen i butikerna för det statliga spelbolaget.

När tiggare kommer till gatorna höjs röster för att få bort dem. De stör i gatubilden, gör oss obekväma. Om de inte syns, tänker vi inte på dem, och då känns det bättre.

När ungdomar mutar in en bit att det offentliga rummet genom att grafittispreja en vägg tar det inte alltför längre innan den grafittin är borttvättad. Och så vidare.

I språket har vi förskönat en massa saker genom att ge dem nya namn.

Men då undrar jag. Är det jobbiga borta för att vi inte längre ser det? Är det så att ingen längre röker, dricker, är fattig? Eller är det bara symptomen som retuscherats?  Finns det inga skitiga, lågavlönade grovjobb kvar? 

Frågan är retorisk. Visst finns allt det där kvar.

Det är sant att det som finns i vår omgivning påverkar vad vi gör och hur vi känner. En förbjudande och kritiserande atmosfär gör det svårare att lära sig, att vara innovativ, kreativ och generös. Människor i min omgivning röker nästan inte längre alls.

Jag tycker inte vi skall släppa all alkoholreklam fri, jag tycker om att rökningen på offentliga platser begränsas. Men jag tycket inte att det skall sluta där.

Jag tycker det är bra att frivilligt ge bidrag till jordbävningsoffren i Nepal, men det kan inte vara all form av utvecklingshjälp, så som till exempel sannfinnländarna har föreslagit. Jag tycker det är fint att insamlingar görs för ett nytt barnsjukhus i Helsingfors, men det är fortfarande statsmakten som skall se till så att alla medborgare kan få vård.

Vi kan alltså inte bara gömma bort, städa undan, betala oss ”fria” från ansvar. Det kommer ju inte att hålla, för så längre problemen kvarstår ploppar också symptomen upp på nytt, eller hur?

Jag tror också det kan vara nyttigt att möta en verklighet som inte är ens egen. Jag har läst nånstans att det är lite svårare att tala nedsättande om ”de andra”, och/eller att föreslå våldsbaserade ”lösningar” om du har besökt någons hem, sett en människa i ögonen. Om du har tagit dig utanför din egen bekvämlighetszon och stått öga mot öga med det som känns orättvist, främmande, annorlunda. Eller?

Johanni

#Blogg100

Publicerad 10.06.2015 kl. 21:14

Carola säger

Carola säger: när det gäller lärande har hjärnan två lägen den kan befinna sig i. Den kan vara frånvänd eller tillvänd. Om hjärnan är frånvänd lär den sig inte. Den tänker på annat, den är inte uppmärksam. Om den är tillvänd är den öppen för att ta emot nya saker.

Hjärnan växlar mellan dessa två lägen. Ibland kan man lägga märke till att man inte hänger med, då kan det vara för att hjärnan pysslar med annat.

Slaget är då inte förlorat, det går att hjälpa hjärnan att vända sig rätt igen. Bland annat kan man ställa sig upp och snurra ett varv. Motsols.

Det låter konstigt, och fungerar kanske inte alla gånger, men det är värt att pröva.

Det går också att med en mental ansträngning puffa på hjärnan.

När du väl lyckats fånga din hjärnas uppmärksamhet och kommit överens med den om att den nu skall vara tillvänd klarar den av att fokusera i 8-10 minuter. Sedan sätter den del som sitter under pannloben igång och gör något annat. Då behöver du en paus, ett avbrott, eller en möjlighet att göra något fysiskt, eller något med händerna.

Det ger hjärnan tid att processa det som just har sagts, vilket är avgörande för att den skall komma ihåg det. 

Om den inte får processa hamnar det nyss hörda och sedda lätt i närminnet, som är flyktigt. Närminnet är som ramminnet, det töms och ersätts lätt av nya saker så fort det fylls.

Den mesta undervisning som pågår bryr sig inte så mycket om dessa rön kring hjärnan och vår förmåga att läsa oss. Lektionstimmarna är långa och enformiga.

Det där att ungdomar ofta går med sluttande axlar, liksom innestängda i sig själva, utan att se en i ansiktet. Kanske är det också tecken på en frånvänd hjärna. Kanske händer det hela tiden så mycket i tillvaron som måste processas, att hjärnan är rätt upptagen med att sortera och bearbeta. Om det är så är den tiden i livet inte så bra för inlärning i skola.

Detta vet Carola, för hon är intresserad av hjärnforskning. Enligt henne har fältet formligen exploderat de senaste 15 åren. Det forskas oerhört mycket, och ny teknik har gjort det möjligt att undersöka helt nya saker, något som skulle låtit som science-fiction för ett årtionde sedan.

Hon berättar detta, och mycket annat kring hur våra hjärnor fungerar och hur det påverkar vår inlärningsförmåga på Bildningsalliansens rektorsdagar våren 2014. Jag tänker att detta borde få större genomslagskraft i planeringen av nästan all undervisning, på alla stadier.

Men det kommer antagligen inte att ske. Åtminstone inte i den närmsta framtiden. Våra system är rigida, långsamma och ovilliga till förändring. Det är bra på så sätt att man inte skall vända kappan efter varje vindpust av nya idéer. Det är dåligt för att det cementerar ett visst sätt att se på lärande.

Vi kan tala hur mycket vi vill om ett lärande samhälle, om livslångt lärande och om att ha ett öppet sinne. Om det vi levererar sedan inte ens teoretiskt underbygger en lärande kultur, om vi inte beaktar förutsättningarna för lärande, kommer vi inte att utvecklas.

Då kommer ingenting att bli bättre.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 09.06.2015 kl. 23:16

Vissa dagar

Vissa dagar är intensivare än andra. Då kan det dundra och åska och blixtra fast det var sol på morgonen.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 08.06.2015 kl. 23:52

Perioder

Jag vet inte riktigt hur nya vanor får sin början, men nåt måste det ju vara. Jag kan plötsligt lägga märke till att jag har börjat göra en viss sak regelbundet. Till exempel lyssna på P1 morgon när jag äter frukost. Eller titta på en viss tv-serie, alla avsnitt. Eller göra té i tekanna. Lika omärkligt försvinner dessa vanor. Jag kan en dag märka att jag har det helt tyst i köket. Jag använder bara tépåsar. Och så vidare. 

Det här hänger ihop med en tidigare fundering om hur tillfälligt allt är. Det är verkligen tillfälligt, men det är samtidigt utdraget över tid. Det finns såna tillfälligheter som händer på ett ögonblick, någon slår in bollen i mål, laget vinner matchen, du får rött ljus, och missar flyget.

Men det finns också sådant som du själv påverkar. Formar som lerklumpen på en drejskiva. Om det är medvetet eller inte vet jag inte. Sådär spontant skulle jag säga att det sker omedvetet.

Kanske är det litegrann så med vänskap också. Under vissa perioder kommer någon en närmare, det känns som om man har en hel del gemensamt, och man gör en massa saker tillsammans. Sedan glider de undan, eller så glider man själv undan, och så en dag har de inte längre samma betydelse. Kanske har båda fått ut det som de just då behövde.

En tråkigare förklaring är att den ena fått vad den behövde, och går vidare. Men inte heller här skulle jag säga att beslutet är medvetet.

Jag antar att jag påverkats av Murakamis senaste bok, där förekommer en hel del såna här vardagsfunderingar. Han har återgått till ett mer realistiskt berättande och verkar nästan undersöka hur enkel han kan göra historien och fortfarande hålla den intressant.

 

Johanni

#Blogg100

Publicerad 07.06.2015 kl. 23:01

Ingen riktig fan

Det är lördag och bäddat för fotbollsfest. Juve möter Barca i champions league-finalen, och sympatiskt nog visar public service-bolaget YLE matchen, så jag får se den med bra bild och bra ljud.

Finaler är nerviga saker, inför sitter de i studion och påminner oss om att detta är en så stor sak att båda lagen bara tänker på resultatet, inte på att spela vacker fotboll. Ofta brukar detta kunna göra matcherna mycket tråkiga.

Genast i början syns hur mycket nerver som finns med i spelet, enkla missar, ofokuserat spel, slarv. Det är nära att juve tar ledningen genast i inledningen med sin överraskande höga press. Sen får Barca sitt första anfall och plopp ligger bollen i mål, signerat Rakitic. Det är ett snyggt mål.

Barca har vunnit spanska ligan och spanska cupen, nu försöker de som första lag (hittills) vinna trippeln en andra gång. Juve är äntligen i final efter många år i skugga. Det är antagligen Pirlos och Buffons sista chancer att spela i final. Det är helt säkert Xavis sista match.

Spelet böljar, det är inte tråkigt eller beräknande. Det är roligt att titta på. Tills barca-spelarna börjar falla lite för mycket, ledda av fallmästaren Suarez. Jag har omvärderat honom efter den här säsongen, jag har sett hans storhet som spelare och det har imponerat. Han har tillfört laget något, hans närvaro förnyar ett redan fungerande koncept. Men det är det här med fallandet.

Om jag vore en inbiten barca-fan skulle jag tycka det var jättebra. Bara resultatet räknas. Jag gillar, och har alltid gillat, barca. Men ibland vänder det sig i halsen.

Jag vill att spelet ska vara vackert. Filmningar och lufthopp gör mig så trött.

Visst sparkar juves spelare dem säkert på benen, men vid ett par tillfällen är det rena luftfärderna utan fysisk kontakt.

Och det är så onödigt. Det blir så infantilt.

Visst, jag kan medge att 22 vuxna människor som springer efter en läderbit på en stor gräsplan har många element som är infantila.

barca vinner med 3-1 efter en delvis underhållande och öppen match. barca spelar bättre, de ”förtjänar” att vinna. Men jag fick lite smolk i glädjebägaren. Det är bara att erkänna.

Jag är ingen riktig fan.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 06.06.2015 kl. 23:08

Fåglarna

Visserligen hade jag fåglar på hjärnan vid den tiden, men det betyder inte att jag såg ut som en. Jag var en vanlig, social varelse i rörelse. Mina ben fungerade ännu utmärkt, och jag fick många inbjudningar. Swing-steppen behärskade jag tillräckligt för att inte bli en social bläckfisk. Det var en behaglig tillvaro på alla sätt, mjuk i kanterna, men med krämig fyllning som kompensation.

Vore det inte för de ordentliga bytena skulle jag säkert ännu vart en artefakt i staden. Nu blev det inte så, och jag påstår ännu att fåglarna inte var inblandade.

Det hade börjat med färgskimret redan i början av året. Medianerna såg genast förklaringar till sur mjölk och dåliga betyg. Själv testade jag att swingsteppa i dubbel halvtakt. Jag tänkte det kunde göra succé på fredagsgolven.

Skimmer som turgubbar sög musten ur avfärdade jag med en axelfnysning. Det var comme-il-faut. Bankerna gick bra och vi hade bättre saker för oss.

Det var inte bara ytlig gamman, vi roade oss också mentalt. Oförargligt, men roligt.

Johanni

#Blogg100 

Publicerad 05.06.2015 kl. 23:34

TV-historia, 10.000 och grundlagen

Ibland är livet konstigt. Vi hade ett bra möte på YLE idag där några beslutisar lyssnade på min och Pias pilotpodd. De tyckte om vad de hörde, så vi fick grönt ljus för att fortsätta. Vi räknar med att sända ett poddavsnitt per månad från och med hösten. Sen gick jag till polishuset för att köa för att fö be om att få mitt ID-kort förnyat. Efter en dryg timme gav jag upp och gick till busshållplatsen. Där kommer D emot, som jag inte sett på flera år, efter att jag fick sparken som FilmJournalens chefredaktör (och därmed också slutade i Filmcentrums, Walhallas osv styrelser). Hej sa vi. Sen hoppade jag på en buss och D väntade på en annan.

Jag gick från stationen till G18 för att hinna till ett nätmöte. Vi hade uppföljning på vårt Nordplus-projekt InkluderaFlera. Det var ett bra möte, förutom att A hade tagit fel på tid och det är alltid lite lurigt att nätmötas över 4 länder.

Sedan skulle jag ha haft möte med H om Bildningsalliansens medverkan i höstens kommundagar, men hen fastnade i ett planeringsmöte, så jag gick och talade med S om hur det ska bli med samarbetsförhandlingarna inom SFV, de hade möte igår för personalen. Vi har tystnadsplikt svarade S. Då satte jag mig och skrev lite mer på utkastet till validering, realkompetenser och folkbildning, en text som borde varit klar igår. Men det finns alltid nåt som kommer ivägen! Och det finns alltid nåt som kan förbättras. Jag väntade på att A skulle ta kontakt på hangout enligt vad vi kommit överens. Men jag får ett mejl om att hen inte kommer in i systemet, vi flyttar mötet till imorgon bitti. Då hinner jag ringa L och fråga om hen är kvar på jobbet. L ringde mig då jag satt på YLE för att fråga om jag kunde komma över och ge lite handledning. Deras FB-sidor hade försvunnit, och nu skulle de göra nya för föreningen. När jag väl kunde komma skulle hen på ett Pohjola-Norden-möte. Vi kom överens om en träff måndag morgon istället.

Nu orkade jag inte jobba längre utan började gå hemåt. Det tar 30-45 minuter, och det var helt och hållet för att jag ville se de där förbenade siffrorna 10.000 på min stegmätare som jag gick istället för att ta bussen. Vädret var blåsigt men mycket skönt. På vägen hem upptäcker jag ett nytt popup-cafe och kan inte motstå frestelsen. En cappucino och en cookie senare känner jag  sproing i benen, vilket gör resten av promenaden enkel. Hemmavid går jag till bilen som jag parkerat på gatan på grund av den mordiskt revirförsvarande måsen med måsmaffiakontakter. Jag kör till matbutiken, storhandlar och far hem. Med paraplyet som skydd mot luftangrepp balanserar jag alla kassar och tar mig helskinnad hem.

Hemma försöker jag jobba lite till, men det är som förgjort. Jag tittar på TV istället. Ser lite tv-historia, i det att APK, Anna Perhon Kyselytunti faktiskt är rappt, roligt, aktuellt och ledigt. Påminner om ett norskt TV-program jag såg på Bornholm förra veckan, bara mycket bättre.

Före det ser jag på nyheterna och blir förnärmad och kränkt av de dumheter som vår nuvarande regering håller på med. Det blir mycket bråk den här perioden, det verkar nu helt klart. Att skriva regeringsprogram som strider mot grundlagen, jag menar kåmmon.

Och det är det konstiga. Saker går åt helt fel håll. Men jag hade en omväxlande, produktiv, rolig och utmanande dag. Avslutar det hela med att skriva det här och i bara farten bearbeta ett förslag till pressmeddelande för vår valideringskonferens i Köpenhamn 16 juni, som S gjort ett utkast till.

Johanni

#Blogg100

Publicerad 04.06.2015 kl. 23:23